Efter 12 år utomlands har han återvänt. Som en del i regeringens plan för att få hem de 100 mest framgångsrika jemeniterna. Tillsammans ska de bygga upp landet. Han frågar vad jag tycker om Jemen varpå han själv besvarar frågan. "Människor är vänliga och landet är rikt på kultur och sevärdheter. Här finns möjligheter för företag och människor. Jemen förtjänar ett bättre anseende."

"Man har väl det anseende man förtjänar", muttrar jag, utan att hålla med mig själv.

Nej, protesterar han och förklarar att det är medierna som förvrider sanningen och rapporterar endimensionellt. "De skriver om terroristerna men inte och oss som försöker att förändra." Jag frågar om det – trots allt - inte är så att Jemen är en skamfläck på den arabiska kartan. "Jemen är kriget, terroristattackerna, de pedofila tvångsäktenskapen som följs av flickor som rymmer in i händerna på journalister. Jemen är flyktingar i total missär. Barn med arbete men utan mat, kläder och barndom och människor strypta på valmöjligheter. Jemen är männen som måste försörja stora familjer i ett land med en 40 procentig arbetslöshet. Män som – om de har tur – kan gå från ett till två till tre jobb för att barnen ska ha kläder och mat. Jemen är bristen på elektricitet, bostäder, fria fackföreningar. Jemen är censur och förtryck av den öppna diskussionen. Jemen är kärlekens fiende…"

"Visst har vi problem" avbryter han men jag tar tillbaka ordet, jag känner elden på tungan och smaken av tändvätska i halsen. "De försvinner inte för att de bra sidorna påtalas."

"Men de goda sidorna behöver också komma fram", resonerar han. Lugnt.

Han jobbar för regeringen och ger mig ett jobberbjudande som låter mer som en befallning. De behöver västerländska kvinnor som deltar i konferenser och berättar för möjliga investerare om hur enkelt det är att leva i Jemen. "Du berättar att du aldrig haft några problem, som kvinna, att du lever i frihet och att du ser många fördelar med att vara här. Du berättar att medierapporteringen är skev och problemfokuserad och att sanningen är den att Jemen är ett fantastiskt land. Du berättar…"

Men han har ännu inte låtit mig besvara hans inledande fråga, vad jag tycker om Jemen. Jag tackar ja till jobbet men tilläger att jag kommer att nyansera bilden genom att berätta om alla sköna människor som går sin egen väg. Jag vill berätta om social olydnad och de samhällsfarliga påhitt människor hittar på, bland annat i gamla bilar långt utanför stan. Jag vill berätta om tjejer som flirtar på internet och om bögfester med sprit, om kvinnor som tuggar qat och om tokiga utlänningar i bikini på terrassen i Gamla Sanaa. Jag vill berätta om roliga gubbar som håller sällskap när man är utelåst och om dem som tittar på porr på terrassen mitt i natten. Om barnen som bjuder på popcorn och följer en med så många frågor att man snubblar. Jag vill berätta om det de säger att de vill men inte får, men gör ändå. Om människan och hennes jävlar anamma. Jag vill berätta om att vara rädd för attacker, om att ligga sömnlös och oroa sig för vännerna – att de har det för jobbigt. Jag vill berätta om alla dem som kämpar för frihet. Och som säger att detta är deras land, men också deras fängelse. Därför finner de vägar. Under jorden. I hopp om att hitta ljuset…"

Det blir inget jobb för mig. Erbjudandet tas tillbaka. Istället undrar han varifrån jag kommer och hur jag lever egentligen. Jag är diplomatisk nog att vända på klacken. En stund senare kommer hans vän fram och presenterar sig. Han är psykolog och kan erbjuda samtal, säger han. Jag vet vem som skickade honom. "De lösa skruvarna skramlar så vackert i mitt huvud", förklarar jag och tackar nej till psykoterapin. Det är inte psykologer jag vill tala med. Just denna gång.