örklarar de i TV, radio och för dem de möter. De är duktiga. Praktexempel. Som reser till Mecka en, två, tre gånger fast en hajj är alldeles tillräcklig. De är sin nya religion mer än sina egna människor. Abdallah, Muhammad, Fatima - de nya namnen markerar nya identiteter; nya, men mer autentiska, menar de.
De muslimska konvertiter jag möter kommer från Norge, Tyskland, USA och Kanada. De säger att steget till islam kom med kännedom om treenighetens inkonsekvens. ”Hur kan Gud vara en och tre samtidigt?” Treenigheten är lika sann som att 1 + 1 + 1 är 1, säger de och jag replikerar att man möjligen kan tolka den som att Gud konstitueras av mer än en dimension. Men en mer intressant fråga är, ”varför islam?”.
Därför att västerlandet förfaller och räddningen finns i den nya religionen, därför att helvetet skrämmer, ett giftermål fordrar det, därför att det känns rätt helt enkelt. Svaren varierar. Vännen från Tyskland och säger att han vill lära sig från – och inte om - islam. ”Islam är en kunskapskälla och bör studeras inifrån.” Detta bör, bekymrar mig, särskilt när det följs av inifrånstudier som tar de mest doktrinära riktningar. Där ett kategoriskt Sant antas sitta i varje stavelse.
Han vill inte läsa broschyren ”Islam och Kvinnan” som jag viftar med och frågar ”hur ställer du dig till den här?”. Han vill överhuvudtaget inte förhålla sig till broschyren som dels konstaterar att Koranen ger lika rättigheter till män och kvinnor, dels menar att kvinnor inte förmår vara i ledande positioner därför att dessa fordrar enastående rationalitet och lägsta möjliga känslomässighet, något som går emot ”kvinnors instinktiva natur”. (Liknande informationsbroschyrer om islam talar om att män helst inte ska misshandla sina fruar, men om detta nödgas bör det ske på ett sätt som inte lämnar märken efter sig. Vidare får slagen ej riktas mot ansikte.) Jag får inte läsa högt för honom ur texten. Minsta självständiga tanke tycks utesluten och så farlig att han inte vill veta av vad han fruktar kan komplicera läran. Möjligen måste konvertiter bevisa något, för att få vara med; gemenskap med självständigheten som insats. Men, det är min absoluta övertygelse att nya inslag bör förändra innehållet, smält choklad i sockerkakan, nya människor i religioner.
Broschyrer, tolkningar, traditioner och praktiker som positionerar kvinnor under män. Dem finns det gott om. Men det finns även kvinnor i islam som riskerar sitt namn och liv för att bekämpa dem. De protesterar, förkastar och gör nya tolkningar. De gör om och tänker till. Konvertiterna har de inte med sig. Eftersom dessa är fullt upptagna med att vara gulliga ögonstenar som klättrar i den religiösa hierarkin genom att förkunna sitt avståndstagande från det gamla fåfängliga livet och svälja allt vad de matas med.
”Det finns ingen Gud utom Gud och…” Att konvertera är någonting man gör en gång. Men konvertit tycks man förbli livet ut. Vännen konverterade för tio år sedan. Då var han tonåring. Idag en vuxen man. Som fortfarande lär sig från islam, men långt ifrån den feministiska. Han vågar inte läsa en broschyr och ber mig sluta. ”Tönt, skit i det då!”
Konvertiterna är förpassade till ett ingenmansland. Vännen är ingen renodlad västerlänning i sitt skägg och sin tro, men inte heller den muslim människor här skulle glädjas över att ha som svärson. Jag hör jemeniter tala om konvertiterna med misstanke. De förstår inte varför de klär sig som man gjorde för över tusen år sedan, varför de springer till moskén hela tiden och varför det är så svårt att bara slappna av, tugga qat och leva livet. Västerlänningar menar att de är tokiga, psykologiskt dysfunktionella eller vilsna. Dem jag möter skulle jag beskriva som trevliga och välmenande fegisar som borde resa sig och stå upp för vad de tar med sig in i islam. Jag vill se dem bidra till att utveckla religionen i en mer sympatisk riktning, såsom Amina Wadud, till exempel. En kvinna som konverterade för många år sedan, och går en djärvare - och medmänskligare - väg än vännerna här.