Jag är lång. Särkilt i Jemen. Så lång att jag fantiserar om fötter som kan sjunka genom marken, sisådär en decimeter eller två. "Tawila" (vilket betyder just lång) hojtas efter mig. Det betyder något att avlägsna sig och dra iväg över andra. Och innebörden saknar jag kontroll över.

Att vara lång ställer frågor. "Hur lång är du?" eller "hur gammal är du?". Jag misslyckas med att övertyga tanten vid busstationen om att jag visst inte är hundra år och äldre än vad hon är. Men så lång som jag är, då torde jag allt ha haft många år på mig att växa, insisterar hon. Och pekar mot skyn. Jag skriker en siffra som närmar sig 30, hon bara tjuter.

Häromkvällen fick jag höra att jag är den längsta kvinna hon och hon och han, han, han någonsin dansat med, alla vill dansa med mig. Någon säger att jag är längre än alla hon stött på.

När människor jag inte känner frågar ifall de får ta ett foto tillsammans med mig - sida vid sida - vill jag ringa Skäggiga Damen och bjuda ut henne på champagne.

Jag är mina centimetrar och de blir inte fler av att andra har färre men det känns – trots allt – som att jag växer här. Mina inträngda ben i den lilla bussen, i jämförelse är mina som spindeln vars ben fortsätter åt alla håll. Jag säger åt mig själv att inte jämföra men förståndet är sällan mer än en god idé. Och så attans lätt att tappa bort.

Niqabs är experter på att dölja former men ingen burka i världen kan dölja längd. Som att det inte skulle kunna vara något lustväckande i det. Som att en märklig trädkrona inte skulle kunna bäras från axlar och huvud, under tygerna, för att dölja vår faktiska längd och förhindra sexuell spontanitet.

Vissa saker ska man lära sig att leva med. Och mina 177 cm i Jemen är – tycks det - en sådan sak. Centimetrarna är inte alltid så stolta, som jag önskar de kunde vara. Men möjligen kan jag ta något slags kontroll över dem. Om jag bara kommer på hur. Efter viss begrundan minns jag en av de riktigt stora filosoferna, Pippi Långstrump.

Så, i morse, hos bagaren, böjer jag i vanlig ordning mig halvväg mot marken för att inte gå av på mitten i dörröppningen. Bagaren slutar att baka och kommer emot mig. Han konstater att han inte kan lyfta sin bricka med bröd över mig. Trots att han står på tårna och spärrar upp armarna. Att gå runt mig är inte utmaning nog. "Aiwa, jag är tawila." Rösten är sträng och han skrattar förlöst med de andra. Från varje fräken i mitt ansikte tar jag sats, ordentligt med sats. "I mitt land är alla långt över två meter. Det är något i våra vindar som gör att vi bara växer och växer och bäst är såklart den som är längst. Särskilt bra är det att vara en lång kvinna eftersom alla vet att en lång kvinna har en lång karriär framför sig. Är man så kort som ni då tvingar ens familj en ut i skogen för att äta äckliga små blad som gör att man växer mer, om man har tur. Ha en god dag, vandra i frid och adjö!" De skrattar mer än någonsin tidigare. Denna gång kan även jag dra på munnen när jag svankar mig ut mot gatan igen med mina två frukostfrallor i handen.

Vad ska man med det tappade förnuftet till när man har Fröken Långstrump i hjärtat!