Vissa menar att de inte finns. Att de är ett västerländskt påfund, att identiteten är en omöjlig position i det islamiska samhället. Möjligen kan man tala om samkönade sexuella praktiker, de må förekomma bland de trosvaga och förledda, men att därifrån hävda att det skulle finnas homosexuella – det är att gå för långt.

På hans vita linne är pärlor som formar en glittrande regnbåge. "Fin symbol!" säger jag och han frågar om jag känner till den. Han kallar sig Kissekatten och för säkerhets skull förklarar han att hans bröst pryds av självaste frihetssymbolen.

Det är fest i en stor lägenhet i Sanaa. Internet har fört de flesta av oss samman. Och kontakter. I försiktighet bjuds det upp till dans. Gloria Gaynor och Abba, med dem sjungs att man kommer att överleva, så länge man vet hur man älskar kommer man att leva. "Du kan dansa, du kan drömma, ha stunden i ditt liv!"

Det är fest och maskerad. Modevisningen börjar. Faraoner, saudiska schejkar, primadonnor och vem vet vad gör entré. Själv är jag del i treenigheten - modern, dottern och den heliga anden; vännerna och jag utgör oskuldskvinnan, det profetiska väsendet, gudomligheten. Med ljusblå skynken över oss.

Plötsligt måste någon hem till sitt heterosexuella äktenskap och sina barn, en annan har blivit tvångsgift häromdagen och kan inte närvara alls, mer än över några hemliga telefonsamtal. Men vi talar knappt om detta. Det är som det är.

"Är jag en dålig muslim?" frågar han mig efter några glas. Jag blir så ledsen att jag inte finner orden. "Självklart är jag det", säger han. "Jag får inte vara här, jag får inte dansa, dricka och…!" Jag vill säga mycket men istället kommer ett fåtal klumpigt stampande ord om att Guds allvetandeskap med nödvändighet inkluderar en insikt om kärleksvariationerna. "Gud har inga skäl att favorisera heterosexuella, cementfotade torrhalsar, det vore oprofessionellt för en Gud att bete sig på det viset." Vi fyller våra glas, igen, skålar för det och några danser senare har vi tappat bort varandra.

Att påstå att det inte skulle finnas homosexuella människor i Jemen är inte bara störtlöjligt. Det är också att förneka dem som upplever sig vara just homosexuella. Det är att negligera deras erfarenheter. Att förbise deras situation. Att frånta dem en position att tala utifrån. Det är att förtrycka. Vidare, att hävda att en god muslim ska avhålla sig sin samkönade kärlek är okreativt och intellektuellt infantilt. Något jag gärna argumenterar för framöver. Nu nöjer jag mig med att postulera att den som inte står upp för alla människors ömsesidiga kärlek är en feg liten lort. I Sverige. Polen. Överallt. Ingen plats kan ursäkta ynkligheten. Inte ens Jemen. För visst finns det homosexuella, även här.