"Jag är kvar", förklarar hon. De är skyldiga henne lönen, men hon får inget betalt förrän de hittat hennes ersättare. Det tar tid. Hon grät men chefen vill inte gå henne tillmötes. Det finns inget avtal, ingen rätt till ersättning, ingenting hon kan säga eller göra för att få sin lön.

I Jemen finns ett fackligt monopol. Fackföreningar måste tillhöra en paraplyförening som många menar sitter i knät på regeringen. En hel del arbetsgivare förbjuder sina anställda att gå med i facket. När jag nämner facklig anslutning tittar hon på mig. Och jag tillbaka. Hon förklarar att hon inte känner till något sådant.

Hon står ensam. Kvar. Fastän de skriker på henne och fryser henne ute så går hon till jobbet, i hopp om att få sina pengar. På kvittot som en gäst lämnar efter sig står att hon förtjänar bättre än detta, att hon är värd mycket mer och att avsändaren önskar att han kunde göra något. Hon varken läser eller skriver och ber mig säga vad han vill med sin lapp. Hon blir rörd.