Tillbaka i Sanaa möts jag av hennes tårfyllda ögon. Detta är hennes sista arbetsdag. I två år har hon serverat te och smårätter här. Hela dagar och inpå nätterna, utan vare sig semester, uppskattning eller skälig ersättning. Idag säger chefen att han kommer att sänka hennes lön. Människor är fattiga, de har inte råd att äta ute och turisterna fortsätter att svika. Pengarna räcker inte till.

"Många gånger har han sagt att jag ska få övertidsersättning för de kvällar jag tvingats stanna extra", men den har aldrig utbetalats. "Jag har aldrig bett om mer." Jag skulle kunna fråga varför hon inte begärt sin rättmätiga del. Men verkligheten är den att det är svårt för människor att be om pengar, även fast det är deras lön det handlar om.

Hon har alltid ställt upp. "Jag serverar här alldeles ensam." Fastän hon vill dela ansvaret med någon och därtill ha en annan att tala med. Om gästerna som tycker allt går långsamt. Chefen anser att hon ska klara jobbet på egen hand. I tysthet har hon lidit, bestulits, fortsatt att servera. Och idag kommer han och säger att hennes redan knapra lön ska beskäras ytterligare.

"Jag har sagt upp mig", meddelar hon. Och jag gratulerar. "Vad nu?" Hon säger att hon inte vet. Men med Guds hjälp ska det nog gå vägen. Det upprepar hon. Gud växer sig stor - särskilt - där inget annat än hopp gror.  Ibland är ett "inshallah" en bättre kommentar än, exempelvis, "med en arbetslöshet på 45% torde det svårt att hitta någonting annat i Jemen, men möjligen går det - trots allt - vägen".

"Det kommer att lösa sig, inshallah, det kommer att ordna sig!"