Människor samlas vid Adens hamn för att se solen släckas i havet. Föräldrar skjuter fram sina barn och tvingar dem till att öva sin engelska men orden tar snabbt slut och det är svårt att vara 9år och blyg. Jag vet. Vi hade en amerikan på besök i mitt barndomshem. Jag kunde inte förmå mig att äta upp citronfromagen. Då sa pappa att jag hade att välja mellan att äta upp eller ställa 5 frågor på engelska till vår gäst. Efter "Why are you American?" och "Do you love Michael Jackson?" var det svårt att komma på något ytterligare. Min syster, som delade mitt öde, hade stulit alla de bra frågorna ("What is your favorite color?", "Do you like Sweden?" och "What is your surname?"). Slutligen pressade jag fram ett "What is your phone number?" och skapade en märklig tystnad. Därefter tog orden och modet slut. Barnen som tittar upp på mig i Aden och säger "I love you, do you love me?" för mig bak i tiden och jag svarar att jag älskar både dem och Michael Jackson.
För mer än ett halvt sekel sedan bildades underjordiska motståndsgrupper här, mot koloniseringen av Aden. Och 1963 förde den Nationella befrielsefronten en väpnad kamp för att driva bort de brittiska herrarna, som sedermera drog sig undan. En socialistisk revolution, ett inbördeskrig och många stridigheter senare förlorade Aden sin gamla roll som frihamn men förblev Sydjemens centrum. Byråkratin var oändlig, korruptionen utbredd och efter ett flertal politiska attentat bröt ännu ett inbördeskrig ut. Sedermera skar Sovjetunionen ned biståndet och därefter återförenades Sydjemen med Nordjemen, år 1990.
Aden är Jemens kosmopolitiska mitt och här är vi närmare Afrika. För första gången bjuder Jemen på reggae. Ljudet är knastrit men människorna sjunger med och jag med dem. Hit flyr tusentals människor, sedan två årtionden, från oroligheterna på Afrikas horn. Flera hundra dör årligen under båtresan till Adenviken. De överlevande möter en svår tillvaro. De framsträckta händerna som ber om hjälp är många och ofta barnshänder. Det hör till att säga "Allah kariim" det vill säga "Gud är generös" efter deras "shukran".
När solen går ned blir det väldigt mörkt. Staden är inte upplyst som storstäder ofta är. Innan jag lämnar hamnen kommer en pojke och pressar fram ett "My God, you’re beautiful". Jag svarar honom detsamma på arabiska "Ya Allah, inta gamil". Män här, liksom där hemma, är stiliga och inte vackra, men hans föräldrar skrattar så mycket att han slipper öva sin engelska ytterligare. Och jag slipper förklara varför jag är svensk, ge mitt telefonnummer och förklara att röd förblir min favoritfärg.