"Vi är bättre" säger han medan han pekar ut det han är rädd att jag annars missar. "Vi har två språk och är gladare." Människorna i Aden är bättre än dem i Sanaa, syd står över nord. Hans finger mot skylten med de latinska bokstäverna som läser "Welcome to Aden".

Nord- och Sydjemen blev ett 1990. Men inom enigheten drar man åt olika håll. Vägarna mellan nord och syd är avspärrade så bussresan tar morgonen, dagen, kvällen och spagettivägar genom andra berg.

"Vi är bättre!" upprepar han stolt. Jag frågar om det verkligen är så att de är bättre i södra Jemen, kanske misstar han sig, för "jag har hört att människorna är bättre i den norra delen". Så är det visst inte. "Jo, så minns jag bestämt att det är." Han förklarar att turkarna var i norr och britterna i syd.

"Vi talar engelska."

Tystnad.

"I norr talar de bara arabiska."

En annan ger sig in i samtalet. Och säger att hon uppskattar att tala engelska med araber, men trots det föredrar hon att resa i Frankrikes gamla kolonier.

"Fransmännen lämnade i alla fall efter sig lite kultur."

Tystnad.

Han pekar mot ett klocktorn, "Big Ben".