Han säger att hans pappa dog för en dryg månad sedan. Sprängd i luften på den bensinstation där han tände sin sista cigarett och brann upp.  Hans vän ligger döende på sjukhuset efter skador på grund av kriget men han har ingen möjlighet att hälsa på eftersom tiden aldrig tillåter, familjen behöver honom. Han blev själv nyligen rånad. Hans mamma är död. Och så svarar han på min fråga, "nej, jag gråter inte".

När livet går emot honom blir han arg. "På Gud?" frågar jag och han förklarar det felaktiga att i harmas på Gud. Hans ilska bara finns där. Utan någon egentlig riktning. Han skakar på huvudet när jag frågar om han minns hur det känns att gråta. "Den som aldrig gråter kan råka förvandlas till ett monster." Men han är den som tröstar.

Sedan byter han ämne. Och frågar om det verkligen är sant, det jag sa, att hans katt kan ha samma namn som jag. Det vore en ära, intygar jag. "Hon bör få ett namn och inte bara kallas Katten." Men det är en katt, menar han. "Ja, människa", svarar jag och säger att katter och människor är lika på vissa sätt. Och katter är, liksom människor, individer.

Jag berättar om kattmamman med de sju ungarna, och om hur alla småttingar plötsligt försvann. Kattmamman gråter, gråter, gråter och letar förgäves, precis som jag själv skulle gjort.  Han säger att hon är arg. "På vem?" frågar jag. Hon är bara arg, suckar han.