Hon tycker inte om dem, säger hon. De pipande ludna småbollarna. "De är farliga!" Hur kan man vara rädd för kattungar, undrar jag och berättar om katterna i mitt liv. Miša, Lucifer, Kleine Buff och Tjocka Mozart som lever än. Nej, hon gillar inte katter. "I Jemen gillar de inte människor från andra länder", tillägger hon.
I sex år har hon varit här, men det spelar ingen roll hur länge hon stannar. Hon blir aldrig en av dem. Hon lämnade Etiopien därför att jobben tagit slut och pengarna aldrig funnits. Förhoppningen var att hon skulle tjäna tillräckligt i det nya landet, för att därmed spara undan ett kapital och sedermera återvända. Men det går inte. Jemen blev inte vad hon hoppats på. "Lönen är låg, hyran hög och maten dyr." Det är för knapert.
En vän från USA frågar mig om jag tycker att den amerikanska kulturen är ytlig. Nervöst svarar jag att den inbegriper så mycket att det är svårt att säga någonting fåordigt om den. "Jag gillar att den är ytlig", avbryter han. "Någon från Jemen kan bli amerikan under sin livstid. Men det motsatta är otänkbart." Han har bott i trakterna i många år. Och tycker att det autentiskt jemenitiska, historiskt förankrade, inslagen stänger människor ute. "Man kan aldrig kliva in i samhället utan lever vid sidan av." De europeiska samhällena, menar han, är någonting mittemellan, den nye lever inte lika utanför men kliver ändock aldrig riktigt in. "Den som emigrerar till Sverige, från Jemen, blir inte svensk, inte ens i mina ögon", tillägger han. Och jag säger att det behövs många identiteter inom ett och samma land. "Vissa av oss är brokiga blandningar." Men visst ska vi ha en större frihet att kliva in där vi önskar.
Etiopiskan frågar om jag förstår henne. "Ja", visst förstår jag att hon inte kommer till sin rätt, att hennes kamp luras på sin skörd, att livet är orättvist och att världen bör rättas till. Hon frågar hur jag upplever Jemen och jag säger att jag känner igen det hon säger. Om att den som inte spårar sina rötter till Drottningen av Sabas tid lätt hamnar utanför. Mig gör det inget, men hon tycks bekymrad. "Vi får bilda vår egen klubb", föreslår jag. Hon tittar bort.
Kattungarna ryms i min hand men de är redan mycket smutsiga. De äter små brödsmulor, det finns ingen mjölk. En är särskilt liten, lite utanför och den som de andra kliver på. "Den där måste du tycka om", pekar jag. Och hennes leende avslöjar henne.