Det finns inget vatten. Det tar slut innan alla fått sin del. Två vattentankar räcker inte till, smågrälen är igång. Vissa duschar flera gånger om dagen. Andra någon gång eller två i veckan. Ytterligare några knappt alls, "jag försöker att tvätta mig istället", säger en. Men vattnet ska fördelas mellan oss. Och de etiska egoisterna tar, som brukligt, mer än sin del.

"Vi måste lära oss att spara och fördela rättvist." Vattnet räcker inte till och de två behållarna töms för fort. "Vi får väl köpa en tredje", blir svaret.

Det är moraliskt oförsvarbart att inte göra upp med sina överhygieniska begär. Man doftar inte nyduschad i ett land som detta. Kläderna luktar inte mjukmedel. Smuts och damm hör tillvaron till. Och man håller inte vidare rent hemma, man skurar mycket sparsamt, om ens det.

Det är det enda rätta. Därför att när inte alla kan få tillräckligt mycket måste kompromissandet till.

Folkmängden ökar och grundvattnet minskar. Vissa borrar 60, 100, 300 meter innan de ger upp tanken om en brunn. Flickorna skickas ut att leta efter vatten. De tvingas gå längre och längre innan de hittar något att bära hem. Det är tungt för en barnkropp att arbeta. Bröderna sitter i skolbänken.

Vårt hus köper sitt vatten, vi bär inte tungt, men det är ett och samma vatten. När det tar slut i Jemen, är det slut för oss alla. Luften är kornig och full av damm. "Äckligt" klagar vissa och maratonduschar. Fräschhet har nog aldrig luktat så illa.

Igen är behållarna uttömda. Det går inte att spola vatten i toahålet i marken. Eller tvätta händerna. Det är ett evighetslångt avstånd mellan ett normativt bör och en riktig handling; när inte alla kan få då roffar vissa åt sig.