Att bygga gemenskap i att vi inte är som de, i att vi är friare, gladare, klokare, det är att bygga sitt hus i sand. När vargen kommer, pustar, frustar och förstör då stupar allt vad de fåtaliga byggt. Då visar det sig att utbölingarna är väldigt olika.

Det är hemskt att sitta bland sina egna och känna att man inte ens har dem. Det går inte att gömma sig i det utanförskap som uppstår. Självlysande, fast man önskar att man var osynlig. Istället tvingas en inse att det inte finns något vi eller de, bara tillfälliga lojaliteter. Som plötsligt skingras och så står man där alldeles ensam, ännu en gång. Med sina synpunkter, virvelstormar och sin obesvarade vilja att alla andra ska vara mer som en själv.

Det sägs att den största ensamheten är den man upplever bland andra och det stämmer att utanförskap följs av en tomhet som är svår att baka något trevligt av. Äckliga små brända småkakor och stenar till pärlsocker – fan ta att sitta bland andra och inte kunna kliva in i skratten, samtalet eller gemenskapen. Man har fel rytm i bröstet.

Ensamhet är gemenskapens bakfylla. Sannolikt kan den både botas och förhindras om man undviker sin omgivning för ett tag. Så jag köper en ny pipa från marknaden och mat för en vecka. Sedan ångrar jag mig. Livet är som det är, komplicerat och emellanåt rätt så obehagligt. Särskilt när sandslottet faller samman och man blir hemlös, igen. Men även det kan uthärdas. Och det är lika väl.

"Kull hulla fiha illa", ingenting är felfritt.