Synden finns på Russian Club. Bakom säkerhetsspärrar och dörrvakter andas allt som Jemen helst vill vara utan. Smink, kjolar och alkohol. Förbindelserna är lösa och sex byts mot pengar. Framför speglar dansar vi till ryska 90-taletsklassiker, "nazdrovje!".

Jemeniter är inte välkomna in så jag förklarar för vännen att vi inte kan ses ikväll, jag är på klubb och dricker alkohol. Han undrar om vi kan tugga khat istället och jag säger att i Europa blir vi hellre fulla än höga. "Varför?" Alkohol är socialt, droger är asociala! Han skrattar. "Drick i Europa, nu är du i Jemen." Men, det går alldeles utmärkt att dricka här. Dels finns en spritmarknad, dels en särskild restaurang med en etiopisk langare som sitter vid entrén och ser arg ut. Därtill finns Russian Club.

Vännen känner sig utanför. Han är inte välkommen. "Du är vegetarian", påminner han mig om och jag meddelar att alkohol inte kommer från kossan, sedan ber jag dj:n spela "happy nation, living in a happy nation". Stången i mitten av dansgolvet lyser röd, gul och grön.

Sanaas pepparkakshus är världens första skyskrapor och alltså mycket gamla. Varje trappsteg har sin egen form och avstånden mellan dem varierar. Jag vinglar långsamt uppåt. Våning efter våning. Med en märklig känsla av att khat skulle fått mig att skutta upp och vakna utan blåmärken. Men det är värt allt. Förklarar jag för vännen som insisterar att det visst inte finns ett ord för "bakfull" på arabiska. Vilket skitsnack. Skål heter "kasik" och "ana sikrana" säger jag när jag är full. Han bara skrattar.

Dagarna läggs till varandra och Sanaa ter sig allt roligare desto fler de blir. Baba Hussein vill ta oss till spritmarknaden. Men jag har fått nog för ett tag. Khatmarknaden är tråkig så det blir nog vapenmarknaden istället. Vi får se. Men synd finns det gott om, även här.