Det brukar börja med att de berättar om vad de inte får göra. Sedan tittar de på mig. Vissa frågar vad jag tycker. Andra stirrar bara in i mina ögon.

"Sådana skitförbud gör livet tråkigt."

Sedan skrattar vi. Ibland berättar jag om att ligga, andra gånger om att rymma hemifrån och i jämförelse finns inget kvar att förfasas över.

"Jag vill be dig om en tjänst, men du får absolut inte säga något…"

I Jemen är tjänsten hon ber om mer harmlös än tidigare men samtidigt är den farligare än någonsin. Det har alltid funnits kvinnor som tagit enorma risker för att kringgå de vidriga inskränkningar som tvingas på dem. Och den här tjejen är en av krigarinnorna.

Självklart finns oron och rädslan i hennes kropp. Men trots det tittar hon i min necessär och rotar fram det smink hon vill att jag ska pynta hennes ansikte med. Och fast hon inte får tala med honom svarar hon i telefonen när han ringer. Hon skäller ut honom eftersom han pressar henne att de måste ses. Det är att gå för långt, tycker hon.

Hennes liv har ett värde som går förlorat om hon inte lever. Så jag tyglar min ängslan. Tjejen ska självklart få sina ögon målade. Även om handen min darrar en aning. Hon ber mig ta ett fotografi, där hon till och med visar sitt ansikte, och att maila henne bilden, så att hon kan skicka den vidare till honom, bara hon lär sig hur man gör.

Klumpen i magen är ett bowlingklot. Jag söker lugna mig med att hon vet vad hon gör, hon – om någon - känner till farorna och vill göra det ändå; skälen är hennes.

Bilden hon skickar är fängslande vacker. Det vill jag att hon ska får höra. Av den man hon själv väljer att närma sig.