En Stockholmsnatt för många år sedan träffade jag en man som sa att jag är som ett äpple. För varje gång jag ger mig till en annan tas en tugga av mig. En dag kommer jag att stå framför mitt livs kärlek och utlova mig själv. "Vad är värdet i att ge ett äppelskrutt?"

Inatt sa en man att jag är en pärla, dyrbar och spännande. Men, den blick som ser mig kommer att mättas och med mättnaden avtar värdet. "Akta dig!"

Jag känner mig vare sig som ett tuggat äpple eller en trivial pärla. Lek och blickar tar inte något som är möjligt att behålla. När jag är rolig är skratten vännens, i frikostigheten förlorar jag ingenting. Värdet har man i att man finns, så är det bara.

Äpplen äter jag och pärlor pryder mig. Men män, de är dyrbara som sådana. Hade jag en alldeles egen skulle jag titta på, och leka med, honom varje dag. Alla de blickar jag vill vila mot hans hud och den tusende tuggan jag önskar ta, men ingenting kan minska hans värde. I allt det han ger mig förlorar han ingenting. Desto mer får jag.

Till mannen i Stockholm sa jag ingenting. Jag blev bara mycket orolig. Men inatt fick jag äntligen säga det jag borde ha sagt för länge sedan. "Skit på dig!"