"Det är något annat om en västerländsk kvinna bryter mot klädkoderna i Jemen än om en jemenitisk kvinna bär niqâb i Sverige." Ali förklarar att i Jemen blir människor besvärade av att se kvinnor som inte är skylda, men ingen kan störas av den som täcker sig. Det svenska samhället må ha sina traditioner, men något så harmlöst som en niqâb kan väl aldrig uppröra?

Jag säger att det visst finns svenskar som besväras av niqâbmodet därför att de anser det ha ett förtryck skrivet i sig. Med övertäckandet kommer ett antagande, protesterar de, om att Gud skulle ålägga kvinnor ett ansvar att avvärja mäns begärande blickar.

Ryktet om, vad som på skoj har kommit att kallas, en bikinijihad har nått Ali. Och samtalet är igång. Han tycker jag låter arg. Och jag säger att i ilskan finner jag frihet. Jag frågar varför han inte är arg. Få saker upprör honom, svarar han. Bikinin skrattar han bara åt, "den är löjlig". Men för saks skull vill han diskutera frågan.

Sverige kan ändras till att tillåta nya kläder, menar han, men inte Jemen. "I Jemen är vi muslimer av det slag som anser oss ha rätt." Själv har han lämnat sin tro för att utforska livet och för att kunna resonera friare. Jag frågar vart friheten tar honom och han svarar att han inte vet. "Vad bra" tycker jag. Vetskap är tråkigt och förutsägbart.

Jag tackar för de höga tankarna om Sverige men erkänner att vi också är åsnor ibland, sådana som envisas med att tycka att vissa kläder inte passar in i vårt samhälle. Att de inte hör våra värderingar till. Han frågar om jag kan ha min niqâb när jag återvänder hem. Och jag säger att visst kan jag det. Men möjligen blir jag avstängd från skolan, avskedad från jobbet och tittad på med elak blick. "Mitt land vill se mitt hår, min mun, min höft", svarar jag, "annars tycker de att jag förstör gemenskapen".

Jag säger att människor måste få bli arga. Vad är det för liv den lever som inte törs förarga? Andras upprördhet får gott andra hantera, jag har min egen att värna om. Sedan inser jag att vi båda varit hårda mot våra landsmän. Alla är inte självgoda och ristade i sten. "Jag saknar folket därhemma, men även här finns skoj typer.” Jag berättar om min nye hyresvärd Baba Hussein.

Baba betyder pappa och Hussein har lovat vännen och mig sitt beskydd. Att en av hans nya döttrar har bikini och den andra niqâb är i sin ordning, "jag tycker om demokrati". Därför köper han en solstol till den ena och nytt modem till den andra, så att hon kan berätta om sina äventyr. Baba Hussein är tjock och cool och säger att allt är möjligt, att allt är bra och att han ska banka skiten ur dem som besvärar oss. Vi frågar om erbjudandet även gäller våra tidigare europeiska grannar. Han skrattar.

Innan vi skiljs åt frågar Ali vad jag tycker om niqâben och jag erkänner att den är ett bra alternativ för de män som vill, men finner det svårt att, hålla blicken i styr. Den kan nämligen bäras så att ögonen täcks och synen försvagas. Därtill är det sexigt med män i svart. Men jag vill inte tvinga någon niqâb på boysen. Den måste vara ett eget val. Sådan fader, sådan dotter, även jag tycker om demokrati.