Vid seminariet ”Battle of Ideas”, Idéernas kamp, som ägde rum i London den 29 och 30 oktober, deltog Michael Fitzpatrick i en debatt över ämnet ”Kan socialdemokratin överleva det tjugohundratalet?” Här publiceras en redigerad version av hans huvudinlägg.
När jag ursprungligen blev ombedd att hålla det här anförandet slog det mig att en mer rättvisande rubrik skulle ha varit: Överlevde socialdemokratin nittonhundratalet? Jag är rädd att svaret på den frågan är nej.
Min andra reaktion var att gå upp på vinden och gräva fram en mycket gammal pamflett som jag skrev 1978 och som hette Who Needs the Labour Party? (Vem behöver Labourpartiet?) Den skrevs under månaderna före parlamentsvalet 1979 då Margaret Thatcher blev premiärminister. Närmare bestämt publicerades den i september 1978, eftersom den dåvarande premiärministern James Callahan, som de som minns perioden känner till, väntades utlysa nyval ett halvt år innan han faktiskt gjorde det. Hans stora misstag var att skjuta upp valet; den förseningen bidrog till hans nederlag.
Men syftet med min pamflett var att rekommendera väljarna att avstå från att rösta i valet, eller närmare bestämt avstå från att rösta på Labour, vid en tid då det bland de väljare pamfletten var riktat till traditionellt skulle ha röstat på det partiet. Mina synpunkter blev ungefär lika uppskattade som en kampanj till förmån för kvinnlig könsstympning skulle ha blivit. I dag är det svårt att ens minnas hur grundläggande den politiska lojaliteten på den tiden var, i synnerhet inom Labourpartiets vänsterflygel och bland Labours väljare. Den sortens partilojalitet är odiskutabelt en sak som har försvunnit.
Pamfletten skrevs mot slutet av ett stormigt årtionde som började runt år 1968, efterkrigsperiodens magiska årtal, året då de stora omvälvningarna ägde rum. Det året markerade slutet på efterkrigstidens starka ekonomiska tillväxt, sammanbrottet för konsensuspolitiken, framväxten av militanta fackföreningsrörelser, politikens radikalisering runt om i Europa, feminismen, black power, början på nationella befrielserörelser runt om i världen. Det decennium som inleddes 1968 innebar att Labourpartiet på nytt blev betydelsefullt efter perioden sedan andra världskrigets slut, när det i huvudsak varit marginaliserat. Och framför allt var det här den period när vänsterns inflytande inom Labour växte.
Om perioden efter den franska revolutionen skrev William Wordsworth de berömda raderna: ”Vilken glädje det var att leva i denna gryningstid, att vara ung var att vara i himmelriket”. Och det var så det var under det där decenniet mellan 1968 och 1978. Det var en mycket dynamisk och kreativ period, och den dominerande känslan – i synnerhet bland de unga, de radikala, arbetarklassens militanta grupper – var att det fanns en möjlighet att triumfera över kapitalismen. Det fanns en vitt spridd övertygelse om att något sådant verkligen var möjligt, att det var möjligt att skapa ett annat socialt och ekonomiskt system än det dominerande. Vi pratade inte om olika planer för att förbättra tryggheten i stadsdelen där vi bodde. Det var inte sådant som var målsättningen för den periodens unga radikaler.
Det problem som uppstod mot slutet av 1970-talet var att den radikala strävan hade stött på den barriär som utgjordes av den Labourregering som fått makten år 1974. Tack vare bistånd från sin vänsterflygel lyckades den regeringen hämma den radikala vågen, i synnerhet fackföreningarnas militanta gren, och lyckades genom sitt ”sociala kontrakt” nå en uppgörelse som i realiteten fick konsekvensen att dämpa kraven på löneökningar, få igenom en första omgång offentliga kostnadsnedskärningar och över huvud taget i betydande utsträckning demoralisera vänstern. Vänsterns problem blev att hantera det problem som åskådliggjordes av Labourpartiet: att partiet blev ett instrument för att hålla tillbaka snarare än främja den radikala rörelsen.
En individ som både under den här perioden och senare kom att personifiera det problemet var Ralph Miliband, en man som postumt blivit något av en celebritet för att han var far till New Labour-profilerna Ed och Dave Miliband. På 1970-talet var Ralph Miliband en välkänd vänsterprofil och intellektuell inom Labourrörrelsen. 1961 skrev han en berömd bok betitlad Parliamentary Socialism – Studies in the Politics of Labour. Skulle någon vara intresserad hålls sent i år, på femtioårsdagen av dess utgivning, en föreläsning om boken vid London School of Economics, där Miliband undervisade.
Idén i Parliamentary Socialism var att visa på problemet att Labourpartiet blivit en organisation inriktad på att motverka den radikala rörelsen och därmed möjligheten att kuva kapitalismen. Hur skulle vänstern reagera på det? I mitten av sextiotalet lämnade Ralph Miliband Labourpartiet och ingick under de följande tjugo åren i en lång rad intellektuellt och organisatoriskt inriktade rörelser avsedda att skapa något slags alternativ till Labourpartiet.
En av ironierna kring Milibands bok är att den med några års mellanrum konstant återutgivits med varierande förord eller efterord som alla försökt undvika att ta ställning till bokens centrala frågeställning om hur vänstern skulle hantera Labourpartiet. År 1976 blev Miliband känd för omdömet att den ”mest förlamande av alla illusioner” var tanken att Labourpartiet skulle kunna förvandlas till ett socialistiskt parti. Men när det kom till kritan föll Ralph till slut själv offer för den illusionen. För vad som hände gång på gång allt eftersom olika politiska skeenden avlöste varandra under perioden var att varje gång Labourpartiet kom ett uppfattas som en negativ kraft, kom att uppfattas som ett förräderi mot arbetarklassens rörelse framåt, gjordes nya försök att skapa ett alternativ, men kort därpå följde nästa allmänna val och i och med det glömde man bort alltihop. Just det hände också under åren 1978–1979.
Hela vänstern hävdade då att Labourpartiet hade alla de negativa kännetecken jag talat om, men att det trots det var det bättre av två onda ting, och att man följaktligen borde kapitulera och ändå rösta för Labour. Det var av det skälet min pamflett Vem behöver Labourpartiet? blev en utmaning. Den möttes av ett mycket negativt gensvar eftersom den presenterade en mycket direkt politisk utmaning gentemot Labourrörelsen, en som i sin tolkning av inte bara partiets politiska agerande utan också dess organisation gick betydligt längre än Miliband gjort i sin bok. Vad jag i princip skrev var att det verkligt väsentliga var att skapa ett alternativ till Labourpartiet i stället för att konstant försöka hitta en plats inom det. Men i valet stödde hela den övriga vänstern, som var uppdelad i många skilda fraktioner, fragment och rörelser, inte desto mindre Labourpartiet.
Alla vet vad som därefter hände. Thatcher segrade. 1980-talet var Thatchers decennium. Hennes regering gick från framgång till framgång. Labourpartiet upplevde en mycket kort blomstring under 1980-talet innan det föll samman fullständigt vid decenniets slut, i och med Sovjetunionens kollaps. Sovjets kollaps markerade slutpunkten för klasspolitiken och, ur en synvinkel sett, slutet på hela den epok som började 1848. Sovjets kollaps var inte bara slutpunkten för den ryska revolutionen, utan slutpunkten för alla de framsteg som gjorts under de föregående hundra åren.
Retrospektivt tror jag att vi kan se att perioden efter 1968 i själva verket utgjorde slutpunkten för hela den epok då den dominerande spänningen i världspolitiken utgjordes av motsättningen mellan kapital och arbete, mellan vänstern och högern. Francis Fukuyama blev berömd för att hävda att slutet på den epoken utgjorde ”historiens slut”. Det gjorde det uppenbart inte, men det markerade lika tydligt slutet på politiken i dess dittillsvarande form. Framför allt markerade det slutet på socialdemokratins historiska roll, eftersom själva dess existens var dikterad av dess position mellan, och förmåga att nå politiska kompromisser mellan, de motsatta poler som var kapital och arbete, vänster och höger, arbetarklassen och kapitalistklassen. När den polariseringen inte längre förelåg hade den traditionella socialdemokratin inte längre någon roll att spela och dess partier blev överflödiga. En parallell process påverkade högern. Också det brittiska konservativa partiet föll i spillror efter den här perioden, men det är en annan om än besläktad historia.
Frågan är alltså om socialdemokratin kan överleva den här händelseutvecklingen. Svaret är att den kan göra det enbart genom att i grund förändra sig själv. Förebilden för en sådan förändring är naturligtvis New Labour, som är en modell som existerade inte bara i Storbritannien utan också i resten av Europa. Med andra ord överlevde socialdemokratin genom att förneka sin historia som ett arbetarklassparti eller som arbetarrörelsens parti, som det parti som strävade efter socialism. Allt det övergavs mycket uttryckligt.
I den nya formen hade Labour en kortvarig framgång i och med Tony Blair-fenomenet, men i och med den nutida politiska världens bristande stabilitet hade det fenomenet redan från början en mycket kort förväntad livslängd. I stället kan vi i dag se alla möjliga slags nya alternativ dyka upp, intressant nog dessutom färgkodade.
I dag har vi följaktligen Green Labour, och det är ett alternativ som framträtt i Europa i och med att gamla arbetarpartier har ingått koalitioner med gröna partier. Vi har också sett Rainbow Labour, där huvudtanken är att Labour ska vara ett mångkulturellt parti. Den tanken var under en period framgångsrik i London, när Ken Livingstone bar stadens borgmästare. På sätt och vis förebådade den tiden alternativet celebritetspolitik – Livingstone var den brittiska politikens Arnold Schwarzenegger redan innan Schwarzenegger vunnit sina segrar i Kalifornien. Men inte heller det har visat sig vara långsiktigt framgångsrikt.
Sedan har vi Blue Labour, som jag känner varmt för eftersom riktningen bland andra representeras av Baron Glansman of Stoke Newington and Stamford Hil. Så han betraktas i högsta grad som en traktens son. Men Blue Labour känns också bekant för mig eftersom jag växte upp i Sheffield. Blue Labour påminner om den del av Labourpartiet som tilltalade den mer konservativa delen av arbetarklassbefolkningen med dess allmänt gemenskapsinriktade, socialt konservativa, invandrarfientliga och välfärdsfientliga synsätt. Alla de gamla varianterna plockas för närvarande fram och moderniseras.
Vi har dessutom Purple Labour. Jag vet inte om någon har noterat att Peter Mandelson försökt skapa ett Labourparti som har större förståelse för bank- och finanssektorns behov. Det skulle förvåna mig om det blev särskilt framgångsrikt.
Det finns till och med en roll för Red Labour. Runt om i Europa samlas spillrorna av gamla stalinistiska, trotskistiska, gammalvänsterinriktade i socialistiska partier som möts av varierande valframgångar. Men i dagens Europa är den politiska scenen så osammanhängande att vem som helst kan sätta igång valkampanjer – se bara på de piratpartier som är på frammarsch i Skandinavien och på andra håll, se på det irländska presidentvalet. Det intressanta med det valet är att så gott som vad som helst skulle ha kunnat hända. Och precis så ser dagens politiska verklighet ut. Så gott som vad som helst kan hände i politiken till följd av den instabilitet och brist på sammanhang som kommit att prägla den, och följaktligen blir det skandaler och plötsligt uppdykande celebriteter som prioriteras.
Så gott som vad som helst kan hända, sa jag just – men inte att den klassiska socialdemokratin gör comeback. Det är omöjligt. Den historiska roll som spelades av socialdemokratin finns inte längre. På sätt och vis hade socialdemokratin sin höjdpunkt för mycket länge sedan, mellan 1890 och första världskriget. Sedan dess har den haft en utdragen, postum existens. Men sanningen är att den tillhör historien.
Michael Fitzpatrick är läkare och har bland annat skrivit böckerna The Tyranny of Health: Doctors and the Regulation of Lifestyle, MMR and Autism: What Parents Need to Know och Defeating Autism: A Damaging Delusion.