Av Tim Black
Läspande, enstörig och avskydd av sin tids arbetarklass skulle pastor Thomas Malthus (1766–1834) – mannen bakom tesen att ”samhällets lägre skikt” fortplantar sig alltför snabbt – förmodligen bli häpen över sin nuvarande popularitet. För det är precis vad han är i dag: populär. Debattörer, aktivister och akademiker praktiskt taget ramlar över varandra i sin iver att hävda: ”Vet ni vad, den där Malthus hade inte så fel. Det finns för många människor och vad värre är konsumerar de alldeles för mycket.”
I somras tvivlade en av kolumnisterna i nyhetstidskriften Time inte att ögonblick över pastorns relevans. Världsbefolkningen blir ”ständigt större, ständigt hungrigare”, skrev han, ”livsmedelspriserna närmar sig en historiskt höjdpunkt” och ”varenda ny rapport om torka eller översvämningar ger upphov till fruktan om global brist”. ”Om man ser sig omkring i dag”, fortsatte han, ”vore det lätt att dra slutsatsen att Malthus var förutseende.” I den brittiska veckotidskriften New Statesman uttryckte naturvännen sir David Attenborough en liknande övertygelse: ”Den grundläggande sanning som Malthus slog fast förblir sann: jorden kan inte hysa fler människor än det är möjligt att föda.” För att inte bli övertrumfad meddelade också den liberala vänsterns favorittidning, Guardian, att Malthus kanske när allt kom omkring hade haft rätt: ”[Hans] resonemang utgjorde en del av inspirationen till Charles Darwins utvecklingsteori och äger giltighet i naturen. På savannerna, i regnskogarna och på tundran exploderar djurbefolkningen under goda tider och krymper snabbt när födoämnesreserverna har tömts ut. Skulle homo sapiens vara något undantag?” Den melankoliska tonen viskade sitt nekande svar i örat på läsaren. Paul Krugman i New York Times var mindre subtil: ”Malthus hade rätt!” gastade rubriken.
Med tanke på de lovord som för tillfället ägnas Malthus är det inte orimligt att undra exakt vad det var han anses ha haft så rätt i. För att finna svaret på den frågan är det värt besväret att faktiskt ta en titt på den bok, ursprungligen publicerad år 1798, där man hittar hans förmodat förutseende tankar. Den heter An Essay on the Principle of Population (ett urval texter ur boken och ur debatten kring den utkom under titeln Om befolkningsfrågan samt debatten kring denna på svenska 1969, redigerad och med inledning av Georg Borgström). Boken är en överrumplande läsning.
Förvisso möter vi redan på de första sidorna det som uppfattats som Malthus teori om befolkningstillväxt. Här hävdar sig Malthus utgå från vad han kallar två ”opåverkbara naturens lagar”, behovet av föda och ”passionen mellan könen”, eller fortplantningen. Som Malthus ser det betstår problemet av att befolkningen ”när den är ohämmad” växer snabbare än medlen för att föda den (eller som han själv kallar den sistnämna kategorin, ”existensmedlen”). Han ger till och med olika matematiska begrepp för hastigheten i befolkningstillväxten och den hastighet med vilken vi utvecklar existensmedlen: ”[Befolkningen] ökar med geometrisk hastighet. Existensmedlen ökar bara med aritmetisk hastighet.” Konkret innebär det att befolkningen fördubblas vart 25:e år (1, 2, 4, 8, 16, 32 o.s.v.] ”när den är ohämmad”, medan däremot existensmedlen bara ökar additivt vart 25:e år (1, 2, 3, 4, 5, 6 o.s.v.). Och antar man att det här är sant, antar man att befolkningen alltid ”när den är ohämmad” kommer att öka långt snabbare än medlen att hålla den vid liv, så kommer det självfallet att förefalla som om Malthus hade ”rätt”. Och inte bara det; de sätt att kontrollera befolkningen som Malthus talar om, och som baseras på dygd och misär, från statligt införda begränsningar till befolkningsorsakade katastrofer, kan mycket väl förefalla kolossalt framsynta. I det sammanhanget är ett berömt stycke värt att citera oavkortat:
”Befolkningens kraft är så överlägsen jordens kraft att frambringa födoämnen åt människan att för tidig död i en eller annan form måste hemsöka människosläktet. Mänsklighetens synder [d.v.s. till exempel krig om resurser] är aktiva och skickliga vad gäller att minska befolkningen. De utgör förtruppen i förödelsens väldiga armé och fullbordar ofta ensamma det hemska arbetet. Men skulle de misslyckas i detta utrotningskrig tycker sjukdomar, epidemier, pest och farsoter fram i ohyggligt samspel och sveper bort tusenden och tiotusenden. Skulle framgången fortfarande vara ofullständig följer som eftertrupp den ofrånkomliga massvälten och förminskar i ett enda mäktigt slag befolkningen.”
Man kan nästan höra samtidens eländesmånglare tjuta ut sitt gillande. Ni kommer att utkämpa krig om resurserna, sedan kommer pandemierna, sedan kommer svälten … Faktiskt återfinner man så gott som varenda världskatastrof, varenda Människans Undergång i det där stycket, förutspådd på Malthus predikstolsprosa. Inte märkligt att miljöfundamentalisterna smyger fram till Malthus lik för att viska sin hyllning: ”Du visste hela tiden att naturen skulle ta sin ofrånkomliga hämnd om inte människorna som förökar sig som kaniner slutade att konsumera så förbannat mycket.”
Men det överraskande med att läsa Malthus bok i original är att den ”naturens överordnade och allomfattande lag” han skisserar upp – den som går ut på att naturen kommer att begränsa befolkningstillväxten om inte människor själva ser till att begränsa den – omfattar bara enstaka sidor i en bok som är över 120 sidor tjock. Faktum är att han nätt och jämnt bryr sig om att underbygga sitt påstående att befolkningen växer geometriskt medan existensmedlen ökar aritmetiskt. Hans enda källa för det obönhörliga påståendet om befolkningstillväxten tycks vara ”doktor [Richard] Prices två volymer Observations”, en avhandling från 1776 om medborgerliga fri- och rättigheter som innehöll fakta om befolkningstillväxten i de engelska kolonierna i New England under 1600-talet – ”när befolkningstillväxtens kraft lämnades att fullständigt fri att utvecklas ohämmat”. Vad beträffar Malthus påståenden om utvecklingstakten av existensmedel måste det medges att det finns några kortfattade stycken om övergången från samlar- och jägarsamhällen till jordbrukarsamhällen. Men utöver det finns ingenting alls.
Att Malthus ”befolkningsteori” följaktligen utifrån alla tänkbara normer är grundlös förklarar åtminstone varför den motbevisats av den efterföljande historien. För det är ställt bortom varje tvivel att Malthus aldrig har upphört att ha fel. Befolkningen har inte bara aldrig ökat i något som ens påminner om den ”geometriska” utsträckning han skisserade, utan än viktigare visade den tekniska utvecklingen under artonhundratalets industriella revolution och under nittonhundratalets agrikulturella, ’gröna’ revolution att vår förmåga att försörja en växande befolkning i själva verket kan ta stora språng framåt. Den ”aritmetiska” hastighet med vilken vi utvecklar existensmedlen har visat sig vara precis vad den alltid var – ett grundlöst påstående.
Nu borde ohållbarheten i Malthus förmodade lagar om befolkningstillväxten inte förvåna någon. Varför skulle de vara annat än ohållbara? När allt kommer omkring var Malthus aldrig seriöst intresserad av att skriva ett verk om demografi. Till och med de korta stycken han åstadkom var plagierade, antingen från Giammaria Ortes (1713–1790) eller från Richard Prices (1723–1791) verk. Det är till dem han hävisar varje gång han behöver något så påtagligt som ett faktum. Vad Malthus i själva verket ville skriva var en förkastelsedom över sociala reformer och, än värre, revolutioner.
Fundera lite på den fullständiga titeln på hans bok: An Essay on the Principle of Population, as it Affects the Future Improvement of Society with Remarks on the Speculations of Mr Godwin, M Condorcet, and Other Writers [”En essä rörande befolkningsprincipen sådan den påverkar samhällets framtida förbättring, med kommentarer till mr Godwins, monsieur Condorcets och andra skribenters spekulationer”]. Malthus ämne var inte i första hand befolkningstillväxtens princip – den tog han mer än gärna för given, och just det är skälet till att han ägnade så ringa omsorg åt att försöka rättfärdiga den. I stället var hans verkliga syfte att visa i hur hög utsträckning en förmodad lagbunden befolkningstillväxt skulle kunna användas som argument mot de skribenter, som Godwin och Condorcet, som förespråkade en radikal samhällsomvandling. Teorin, den så kallade vetenskapen, var alltid underordnad Malthus primära syfte, som var att rättfärdiga den rådande samhällsordningen. Som Malthus själv skrev: ”Det primära resonemanget i denna essä syftar enbart till att bevisa nödvändigheten av en egendomsägande samhällsklass och en arbetande samhällsklass.” Malthus var inte pessimist vad beträffade att hans teori gjort det omöjligt att förbättra samhället – att se det så är att vända upp och ner på hans avsikt. Det var i stället hans avsiktliga samhällspessimism, där elände var majoritetens lott, som inspirerade hans teori om befolkningsutvecklingen.
Som medlem av den jordägande herrskapsklassen hade Malthus – även om han i egenskap av yngste son själv saknade jordegendomar – goda skäl att känna sig otrygg. I det sena 1700-talets engelska städer höll de nya industriernas borgarklass på att uppstå, något som orsakade stor oro inom den lägre lantadel som Malthus tillhörde. Det var därför Malthus förkastade den arbetsvärdeteori som utvecklats av David Ricardo och Adam Smith och i stället betraktade mark och jordbruk som de enda sanna källorna till värde. Och på vilken grund? Därför att ”jordbrukets hälsosamma arbete”, till skillnad från ”tillverkningsindustrin osunda sysslor”, producerade saker som människor verkligen och på riktigt behöver – eller, om man så vill, deras existensmedel. ”Det är med viss hänsyn till produkternas verkliga nyttighet”, förmanar Malthus, ”som vi bör beakta olika slags arbetes produktivitet respektive improduktivitet”. Faktum är att Malthus var så ivrig att rättfärdiga lantadelns lättjefulla existens, liksom den allt annat än lättjefulla existensen för alla dem som brukar jorden åt den, att han med häpnadsväckande brist på förutseende hävdar att: ”Genom att uppmuntra städernas industrier i högre grad än landsbygdens näringar kan man kanske hävda att Europa har dömt sina invånare till en för tidig ålderdom”.
Ändå smälter Malthus oenighet med industrialismens borgarklass bort inför det som gör honom autentiskt vettskrämd – möjligheten av en social revolt. För den fasa som hemsöker hans eviga ”egendomsägande klass”, hans oundgängliga ”egendomsadministratörer”, har redan tagit fast form i den franska revolutionen. Glöm inte att vi talar om en tid då armén var nästan permanent stationerad i norra England, en tid då Thomas Paines Människans rättigheter var förbjuden och brändes på bål, en tid då principen om habeas corpus – rätten för den som är frihetsberövad att inom viss tid informeras om anklagelserna mot sig, att bemöta dem och att få ett rättsligt utslag på om laga skäl föreligger för fortsatt frihetsberövande – var upphävd. Malthus fientlighet mot såväl det jakobinska hotet som arbetarklassens gryende missnöje präglades av febril brådska. Detta ”oerhörda fenomen vid den politiska horisonten, den franska revolutionen”, skriver han i kapitel ett, ”tycks likt en flammande komet ödesbestämd att antingen skänka nytt liv och livsmod, eller förbränna och utplåna jordens flyende invånare”. Låter den meningen som om Malthus möjligen kan ha känt entusiasm inför det som skedde i Frankrike, så har man feltolkat honom. Senare liknar han revolutionen vid oskicklig odlingskonst: ”På liknande sätt har den övergödsling som utnyttjats för att frambringa den franska revolutionen, och skänka ökad frihet och energi åt det mänskliga förnuftet, svårt överskridit mänsklighetens rimliga blomsternäring, som är samhällets återhållande band …” Malthus essä är i själva verket inget mindre än ett dammbygge rest mot de krafter som när han skrev sin bok höll på att utvecklas i England, och som strävade efter att på samma sätt övergöda det dåtida samhället.
Självfallet sökte Malthus uppnå sitt syfte genom att hänvisa till sin påstådda ”naturens oföränderliga lagar”, nämligen att vi fortplantar oss snabbare än vi förmår utveckla våra existensmedel och följaktligen dömer en överflödig befolkning till arbetslöshet och fattigdom. Vad detta innebar var att Malthus kunde framställa sociala problem, som de arbetande för att nu inte tala om de arbetslösa fattigas eländiga livsvillkor, inte som sociala problem som kunde lösas med sociala för att nu inte tala om politiska förändringar, utan som problem som följde på ”naturens oföränderliga lagar”. Han hävdar att det är i detta som William Godwin tänkt fel när han i sin Enquiry Concerning Political Justice (1793) naivt föreställer sig att ”mänskliga institutioner”, som ”politiska regleringar och den rådande egendomsfördelningen” är ”källor till ont”. Även om den rådande politiska ordningen och privategendomen kan förefalla vara ”iögonenfallande orsaker till många av mänsklighetens olyckor”, genmäler Malthus, ”är de blott fjädrar som flyter på ytan i jämförelse med de djupare liggande orsakerna till den orenhet som förorenar källorna och grumlar hela det mänskliga livets flöde”.
De där ”djupare liggande orsakerna” till människolivets misär är, naturligtvis, naturens ordning: de fattiga skaffar fler barn än samhället kan föda. För de naturliga gränserna för hur många människor ett samhälle bekvämt kan livnära är enligt Malthus sådana att ”det inte ligger i tingens natur att [mänsklighetens lägre klasser] kan tillerkännas en sådan mängd pengar eller existensmedel att de kan ingå tidiga äktenskap i full förvissning om att med lätthet kunna försörja en mångtalig familj”.
Malthus syfte bör vara uppenbart. Han försökte konstant rättfärdiga det sena 1700-talets rådande ordning genom att omvandla ett historiskt bestämt samhällsskick till ett naturens faktum. Samhället såg ut som det borde se ut och kunde inte se ut på något annat sätt. Om ”arbetarrasen”, som Malthus talande kallar arbetarklassen, skulle höja sig upp till samma materiella nivå som, kan man förmoda, ”egendomsägarrasen”, så skulle de överskrida sina naturliga gränser. Det finns helt enkelt inte tillräckliga tillgångar för att försörja alla på den nivå som lantadeln vant sig vid. I stället hävdar Malthus att det är betydligt bättre att en utfattig arbetare, som har sin fulla frihet att förfoga över sin kropp, ”den enda ägodel han har”, helt enkelt accepterar den ”endräktiga transaktionen” mellan sig själv och dem som köper hans ”enda ägodel” som en naturlig samhällsrelation, en social relation som avspeglar den återhållsamhet som är nödvändig till följd av den ändliga tillgången till resurser. Alla kan inte vara rika. Malthus målar upp en bokstavligen idyllisk bild av denna ”endräktiga transaktion”: ”Den fattige vandrar rakryggad, medveten om sitt oberoende; och hans arbetsgivares själ fördärvas inte av någon känsla av makt.”
Självfallet måste Malthus dessutom rättfärdiga den sysslolösa existens som avnjuts av de improduktiva klasser han så intensivt längtar efter att tillhöra. För varför bör egentligen ett utvalt fåtal njuta frukterna av massornas arbete, medan andra sliter i svältande elände? Som tur är kan Malthus ta sin tillflykt till rättframt snobberi. Fick ”arbetarrasen” ökande konsumtionsmöjligheter, skulle den bara tillbringa ännu mer tid i ”ölhusen”, hävdar han. Och efter ölhusen kan man förstås misstänka att de druckna arbetarna lägrar sina kvinnor och ytterligare bidrar till den redan alltför stora befolkningen. Arbetarens liv leder nämligen helt enkelt inte till något intresse för högre strävanden, fortsätter Malthus. ”Det ledande resonemanget i denna essä söker med skärpa framhålla det osannolika i att de lägre befolkningsklasserna i något land någonsin kan vara i så hög grad befriade från nöd och arbete att de kan uppnå någon hög grad av intellektuella framsteg.” Men hur står det till med personer som han själv? Hur är det med de egendomsägande och privilegierade? Hur är det med de sysslolösa och improduktiva? Malthus svarar att det bara är till följd av de rikas ”egenkärlek”, den ”traditionella omvårdnaden om egendom”, som vi alls får uppleva ”de ädlaste frukterna av mänskligt geni, alla själens finare och mer subtila känslor … i själva verket allt det som särskiljer det civiliserade tillståndet från det vilda och primitiva. Och inga tillräckliga förändringar har ännu förekommit i den civiliserade människans natur”, fortsätter Malthus, ”för att vi ska kunna tro att han vare sig befinner sig i, eller någonsin kommer att uppnå, det tillstånd där han utan risk kan släppa taget om den stege via vilken han uppnått sin upphöjda ställning.”
Malthus bok är, mycket lindrigt sagt, ett slående försök att konservera samhället sådant det tedde sig då den skrevs, att bevara det oförändrat för all framtid. De krafter som skulle komma att revolutionera samhället, från de framväxande industriernas borgarklass till den gryende klassmedvetenheten hos proletariatet, hotar från varsitt håll Malthus värld. Han vill tvinga tillbaka dessa samhällskrafter, utmåla dem som hot mot tingens naturliga ordning. Det var detta som hela tiden uppfyllde hans verk, inte något vetenskapligt intresse för befolkningens tillväxt och jordbrukets produktivitet. Malthus syfte var att utmåla sin tids samhälle, med all sin orättvisa och misär, som slutprodukten av naturens lagar. Malthus bok är helt och hållet en reaktion på samtidens omvälvningar, en desperat reträttstridsåtgärd av en man som någonstans inom sig visste att historiens gång var på väg att strandsätta honom. Det är svårt att tänka sig något mer desperat än att försöka skylla svält och nöd på ”arbetarrasens” överdrivna fortplantning.
Det är knappast förvånande att arbetarklassen föraktade Malthus. Ett exempel är det utsökt sarkastiska genmäle som redaktionen för Trades Newspaper publicerade i september 1825, riktat mot den växande skaran malthusianer som ville skylla arbetarklassens elände på arbetarklassen själv: ”Ska man tro herrar Malthus, M’Cullock, Place och kompani är det enda de arbetande klasserna behöver göra för att fullständigt lösa alla sina problem att tänka ut hur de mest effektivt kan begränsa sitt antal … Malthus och kompani … vill reducera hela problemet till att handla om relationen mellan mekanikerna och deras fästmör och fruar, [snarare än] att handla om relationen mellan de anställda och deras arbetsgivare.”
Malthus fick till slut sin hämnd. Hans sista insats innan han dog 1834, upphöjd till världens första professor i nationalekonomi, var att bistå med 1834 års ändringar i den brittiska fattiglagen. Sedan den ursprungliga fattiglagen infördes år 1601 hade varje arbetslös man kunnat förvänta sig att den församling där han var bosatt skulle förse honom med tillräckligt mycket bistånd för at han skulle slippa svälta ihjäl. Men Malthus hade aldrig varit förtjust i den sortens bistånd. Enligt hans uppfattning innebar församlingarnas fattigbidrag inte bara att de uppmuntrade ”lättja och utsvävningar” utan att de också uppmuntrade de fattiga att fortplanta sig genom att avlägsna fattigdomens hämmande inverkan. 1834 års ändring av fattiglagen ersatte följaktligen det ekonomiska och materiella stödet med att arbetslösa skulle beredas omedelbart tillträde till arbetshus, ”fattiglagens bastiljer”, som de kallades på den tiden. Som Friedrich Engels, själv ingen anhängare av den ursprungliga fattiglagen, skrev 1844 ”[drog] dessa malthusianska lagstiftare [slutsatsen] att fattighet utgör ett brott [genom att leda till överdriven fortplantning]” och tog därifrån steget till att behandla de fattiga ”med den mest anstötliga grymhet”. Sådan blev den logiska konsekvensen av en teori som satte så ringa värde på mänskligt liv att visa grupper av människor kunde bedömas som överflödiga.
Men de former i vilka Malthus tänkande återuppstått i dag är inte mindre anstötliga. Från de inom miljörörelsen så flitigt förekommande försöken att begränsa samhällets utveckling med hänvisning till naturen, och till tendensen att läxa upp ”arbetarrasen” i utvecklingsländerna för deras fortplantningsbeteende, framstår en sak som fullständigt klar: precis som den var på Karl Marx tid fortsätter malthusianismen också i modern tid att skymfa människan.