Ockupera Wall Street-aktivisterna är fulla av attityd. Precis som självömkande tonåriga
tyranner har demonstranterna som de senaste tre veckorna campat i New Yorks
finansdistrikt ägnat mycket av tiden åt att klaga på att ingen bryr sig om dem, att folk
mobbar dem och att Amerikas framtid antingen ska se ut som de vill eller kommer att gå
käpprätt åt skogen.
Ända från början klagade demonstranterna på både ”mediebojkott” och ”polisbrutalitet”.
De är så ivriga att jämföra sig själva med de revolterande i arabvärlden att de lyckats
övertyga sig om att amerikanska media hålls borta från dem av mäktiga intressen och
att polisen är beredd att med våld slå ner deras regimhotande proteströrelse.
Det är för all del sant att de relativt blygsamma demonstrationerna knappast kunnat
motivera New York-polisens löjligt stora närvaro, och att polisernas nervösa reaktioner
har underblåst demonstranternas försök att framställa sig som offer. Men polisen
har knappast uppfört sig brutalt. Och i bjärt kontrast mot klagomålen över bristande
uppmärksamhet i media kan ingen människa som följer det breda amerikanska
nyhetsflödet ha missat de senaste veckornas täckning av protesterna. En Googlesökning
på redan Wall Street-ockupationens allra första deg (lördag den 17 september) ger
träffar från New York Times, TV-bolagen ABC, MSNBC, CBS, Fox och mycket mer.
Förvisso har medias uppmärksamhet inte motsvarat demonstranternas uppblåsta
uppfattning om sin egen betydelse – det vore en omöjlighet. Onekligen har protesterna
fått en viss vind i seglen. Ett antal imitationsockupationer har förekommit i andra
amerikanska städer och under förra helgen föranledde en marsch till Brooklynbron
hundratals gripanden. Det skedde sedan en video av hur en polis sprutade pepparsprej
på två demonstranter blixtsnabbt spritts och ledde till betydande sympatier för
de protesterande. På onsdagen meddelade flera betydande fackorganisationer sin
solidaritet och slöt upp i leden med Wall Street-ockupanterna. Demonstrationen
samlade tusentals deltagare och var rörelsens hittills största manifestation. Men hur
står det egentligen till med proteströrelsens slagord ”Vi är de 99 procenten”, ens
mot bakgrund av den dramatiska brodemonstrationen (som man kan tillägga gavs
betydande utrymme i media)? Precis som är fallet med alla mantran blir de som uttalar
det allt mer övertygade om att det är sant ju oftare de upprepar det. Men i verkligheten
är påståendet om de 99 procenten bara det äldsta och mest despotiska knep som finns:
försöket att definiera alla medborgares sanna bästa och därefter utropa sig själv till
medborgarnas rättmätiga företrädare.
Den så kallade generalförsamling som demonstrationsorganisatörerna inrättat
utfärdar proklamationer om allt som den grupp aktivister som för ögonblicket råkar
vara på plats i finansdistriktet har lyckats bli överens om. Alltihop är en ”ledarlös
proteströrelse”, men de som är engagerade i den uppfattar sig uppenbarligen som
något slags fårskallarnas skyddsänglar. ”Arbetarklassen i det här landet har blivit
hjärntvättad av MSM, Fox News och högerns propagandamaskineri”, säger en skribent
på proteströrelsens hemsidor. ”Vi måste avprogrammera människor från den hjärntvätt
de utsatts för.”
Med andra ord vet de ”99 procenten” inte vad som är bäst för dem. Och in på scenen
kommer de MacBookbeväpnade medelklasskrigarna som vill få sina studieskulder
efterskänkta. Vare sig vi andra vet – eller gillar – det eller ej, så vet de vad vi
behöver. Och alla som inte begriper deras mångskiftande synpunkter har, får vi veta,
helt uppenbart blivit hjärntvättad till att underkasta sig ett samhälle baserad på
masskonsumtion.
Låt mig vara rättvis. Det är faktiskt svårt att förstå exakt vad demonstranterna vill.
Eftersom de är förtjusta i att författa ändlösa listor med klagomål (som exempel
omfattar deras Declaration of the Occupation of New York City över tjugo skilda
punkter och är försedd med en fotnot där det påpekas att ”Ovanstående krav är inte
uttömmande”) blir demonstranternas syften ofrånkomligt disparata. Från dödsstraffet
till miljön, från vapenhandel till hälsovårdsreformer – Wall Street-ockupationen har
blivit Rörelsen Mot Allting.
Snarare än att uppfatta sitt bristande fokus som en begränsning omfattar
demonstranterna det som ett nytt slags upplyst ”direktdemokrati”. Dessutom
leder det till att demonstranterna kan vägra att hållas ansvariga för varandras
åsikter. När en av dem utnyttjar rörelsen som plattform för att förolämpa hela den
amerikanska arbetarklassen kan en annan av dem bara slå ut med händerna och säga att
påståendet ”inte är representativt för helheten”.
Men en återkommande uppfattning är att Allting är Storföretagens Fel – den där
enda procenten kontrollerar alla andra i samhället för att gynna sina egenintressen.
Storföretagen håller inte bara ”studenterna som gisslan” genom att ha prackat
på dem tusentals dollar i studielån, de har också ”förevigat ojämlikheten på
arbetsmarknaden”, ”förgiftat matvarorna” och profiterat på att tortera djur. I den
konspiratoriska saga som frammanas av de antikapitalistiska demonstranterna på
Wall Street är Storföretaget en ansiktslös, ondskefull kraft som styr statsapparaten,
medborgarna, media, rättssystemet och praktiskt taget alla andra krafter i samhället.
Demonstranternas ohämmade fantasier om hur det bläckfiskliknande Storföretaget
slingrar in sina tentakler i varje del av våra liv antyder att de inte har några större
tankar om människors tanke- och handlingsförmåga. I stället är vi alla lekbollar i
händerna på okontrollerbara krafter och kan egentligen inte göra någonting åt det.
Eller som det stod på ett av plakaten i Zuccotti Park: ”Vi är den enfaldiga och okunniga
nationen.” Tack och lov har gänget som slagit upp sitt tältläger i finansdistriktet lyckats
genomskåda allt Storföretagens skitsnack och kan nu upplysa alla oss andra.
Hur mycket Wall Street-demonstranterna än pratar om antikapitalism och om att
främja ”arbetarsolidaritet” är de bara intresserade av att lägga beslag på USA:s framtid
för att gynna sina egna, inskränkta intressen. Och när massorna när det kommer
till kritan inte ansluter sig till deras medieinriktade rörelse kommer Wall Streets
förhoppningsfulla nya tyranner inte att bli särskilt förvånade. De kommer bara att dra
slutsatsen att det beror på att alla amerikaner är Storföretagens hypnotiserade offer.
Nathalie Rothschild är internationell korrespondent för nättidskriften Spiked. Besök
hennes personliga Internetsidor på http://www.nathalierothschild.com/.