Hur ska vi egentligen betrakta Steve Jobs: som messias eller som en väldigt stygg pojke? Som en uppfinnare i Edisons anda, som förtjänat vår beundran för att han befriat mänskligheten från de fasta telefonernas och de tryckta dagstidningarnas slaveri, eller som en ondskefull kapitalist vars strävan att förse västvärldens hippa innefolk med sexiga prylar lett till slaveri och självmord i Kinas fabriker? Det är de två synsätten som har bombarderat oss sedan Jobs död förra onsdagen. Men ingen av dem är rättvisande. Jobs var otvivelaktigt en stor nydanare, en av vår tids främsta, men han åstadkom inte – som måna Appledyrkare anser – några historiska tekniska genombrott, och inte heller förstörde han livet för några kineser, som den för tillfället hippaste innegruppen av alla, Applehatarna, föreställer sig. 

Med tanke på hans enorma bidrag till vår tids teknologi är det inte mer än rimligt att Jobs död har blivit ett centralt diskussionsämne. Jag är en av de otvivelaktigt miljontals människor som, för att citera president Obama, ”fick höra talas om hans bortgång via en apparat han uppfunnit”. När jag i fjol reste till Tibet lovprisade jag regelbundet Jobs (snarare än Buddha) eftersom min iPhone gjorde det möjligt för mig att fotografera, göra minnesanteckningar och koppla upp mig på Internet till och med halvvägs uppe på någon bergssluttning. Genom att ”placera internet i våra fickor”, också ett uttryck lånat från Obama, hjälpte Jobs människor att hålla kontakten med sina vardagsbestyr och med mänsklighetens pågående aktiviteter till och med om de befann sig i Tibet, det rike dit forna generationers prylhatande aristokrater smet iväg när de ville undfly modernitetens ständiga brus och ringsignaler.

Men de senaste åren har det blivit på modet att avsky Jobs och ge honom ansvaret för saker han inte var ansvarig för. Medan man på 1990-talet kunde tillkännage sin moraliska och tekniska överlägsenhet för Microsofthorderna genom att identifiera sig som Macnyttjare, har den sortens forna innemänniskor numera övertrumfats i hippfaktor av ett nytt och supercoolt innegäng: Appleskeptikerna. Alla från nyhetskommentatorer till den nya radikala vänsterns anhängare anser det plötsligt moderiktigt att se ner på Apples produkter (till och med om man själv använder dem). Tydligen är det just de prylarna som bär ansvaret för den sociala alieneringen här i västvärlden, eftersom de givit upphov till en generation ”iZombies”, och än värre är det också de som bär ansvaret för de hemska förhållandena och dödsfallen i de asiatiska fabriker där de monteras ihop.

Alltså har Jobs blivit utpekad som skälet till, eller åtminstone som den som förvärrat, den alienation vi upplever. Han skapade ”iPodvärlden”, sa Andrew Sullivan i början av 2000-talet, där vi i stället för en hängiven och engagerande offentlig sfär numera har ”podvarelser” [en ordvits som associerar iPod med de robotlika och känslolösa offren för rymdinvadörerna i Jack Finneys roman The Body Snatchers och de tre filmatiseringarna av den] som hasar runt på gatorna. ”Helvetet är andra iPods”, hävdade en artikel år 2005 och anklagade iPoden för att ”tvinga fram isolering”. I fjol sa en debattör att Jobs ”kidnappade” många normala människor, ”planterade in något hemskt i dem och lämnade tillbaka dem – som iZombies”.

Men det är rent fnoskeri att anklaga en handfull prylar för sådana problem som alienation eller vår tids tafatta offentliga debatt. Atomiseringen fanns redan före Apple, av många och djupgående skäl, och den moderna teknologin avspeglar bara den saken, och tillgodoser i viss mån de behov atomiseringen skapat. Ett samhälle får vanligtvis den teknik det förtjänar, så det är knappast överraskande att vi i en period av förstärkt individualism och minskande offentligt engagemang får prylar som hjälper oss skapa en inre värld av musik eller läsa våra favorittidningar medan vi pendlar. Jobs skapade inte alienationen – han hjälpte till att göra den mer uthärdlig, genom att ge oss metoder att fokusera på  sådant vi uppskattar medan vi passerar genom offentliga rum som blivit så överlastade av statlig övervakning, ordningsföreskrifter, övervakningskameror och en alienationsatmosfär att de inte längre känns särskilt inbjudande.

Det är absolut inte någon slump att det blev inne att avsky Apple precis samtidigt som Apple började tillverka produkter för (sänk rösten) ”massorna”. På den tid då Apple huvudsakligen var känt som det företag som försåg grafiska formgivare och radikala dagstidningskolumnister med häftiga datorer fanns det ingenting coolare än att vara Appleanvändare. Men sedan tillverkade företaget iPod och iPhone, som man numera ser i händerna på varenda människa, från färgfläckiga byggjobbare till rumänska aupairflickor, och därmed blev det bara ännu en av ”masskonsumtionens” pådrivare, det som chatterklassen avskyr mer än något annat. Så medan människor som på nittiotalet använde Apples produkter antogs vara lärda och ha god smak, är människor som numera använder Apples produkter ”iZombies” eller ”gisslan” i slit-och-släng-samhället, som en kolumnist kallat dem. I den opinionsbildande klassens ögon var Jobs oförlåtliga brott att han innefattade mannen på gatan i sin teknologiska revolution, att han gav formfulländade prylar till massorna i stället för bara till de intellektuella, eftersom han därmed tog ifrån prylarna den speciella symbolik som gjorde det möjligt för dem som använde dem att proklamera: ”Jag står över vimlets yra”.

Vad beträffar tesen att Jobs skulle ta livet av det kinesiska folket drivs också den av de perversa fantasierna hos den kulturella elit som är oförmögen att förlika sig med kapitalismen. Efter en handfull självmord på fabriker i Kina där Appleprodukter monteras ihop blev det i västvärlden fashionabelt att hänge sig åt orgier av iSkuld, att gissla både sig själv och alla andra för ett så oemotståndligt prylbegär att vi är villiga att blunda för ”slaveriet” i Kina. De kinesiska dödsfallen kallades ”iPadsjälvmorden” och journalister frågade retoriskt och svarade: ”Bör man ta på sig skulden för de där döda på den kinesiska elektronikfabriken? Ja.”

Men som jag hävdade i Spiked i fjol skulle vem som helst som kontrollerade antalet självmord på de där ofantliga fabrikerna, som kan ha upp till 400 000 anställda, ha kunnat konstatera att självmordsförekomsten på fabrikerna var lägre än den är i Kina som helhet. Självspäkningen bland de iPadutrustade hackarna i västvärlden avslöjade bara hur ytlig och moralistisk den så kallade antikapitalismen är i våra dagar, när syftet inte är att analysera några sociala relationer för att reformera dem, utan snarare att hänge sig åt en pseudokatolsk skuldtripp om hur vår girighet påverkar deras liv. I ett imponerande försök att slå otaliga flugor med samma smäll har deltagarna i Jobsdrevet lyckats kriminalisera västerländska konsumenters materialistiska strävanden, de iZombies vars önskemål uppenbarligen är livsfarliga, och att infantilisera Kinas arbetare, som framställs som hjälplösa offer i behov att räddas av den super-super-coola stam av hipsters som bor på den amerikanska östkusten och i Londonstadsdelen Shoreditch och som för tillfället faktiskt bojkottar Apples produkter. Så urhäftigt radikalt, eller hur?

Men om nu Jobs inte var Satan själv var han inte heller iMessias. Att betrakta Jobs som en av alla tiders största uppfinnare – en man vars namn numera nämns i samma andetag som Thomas Alva Edisons – är också överdrivet. Kanske var hans problem att han levde under en tid då mänskligheten både socialt och tekniskt uppvisat ganska låga ambitioner. Glöm rymdkapplöpningen och kärnkraften och flygande bilar; i dag tenderar det innovativa tänkandet att fokusera på i huvudsak jagreflekterande prylar, verktyg som gör det möjligt för oss att ägna oss åt twittrande, terapeutisk kommunikation och offentligt kråmande. Vi lever i en tid då teknik som tämjer naturen och omformar världen föraktas som smutsig, medan teknik som hjälper oss att uppdatera vår status eller för alla blota våra innersta och mest triviala tankar dränks i lovord. Jobs skapade den sortens tekniska hjälpmedel bättre än de alldra flesta andra – men tänk bara på vad han skulle ha kunnat åstadkomma under en tid då teknikens syfte ansågs vara att avslöja naturens hemligheter och skapa historia! 

Brendan O’Neill är redaktör för nättidskriften Spiked. Besök hans personliga Internetsidor på http://brendanoneill.co.uk/.