Efter talibananfallen mot västerländska ambassader i Kabul i förra veckan har kommentatorerna tummat igenom sina historieböcker på jakt efter jämförbara händelser. Några har, efter att ha brottats med sitt kritiska tänkande och besegrat det, jämfört Kabulanfallen med Tetoffensiven 1968, då FNL-styrkor inledde en överrumplande offensiv mot de amerikanska trupperna i Vietnam. Andra, som medger att talibananfallet inte direkt hade några Tetproportioner, hävdar i stället att det åtminstone vittnade om ”talibanernas beslutsamhet”. Vad de tydligen gjorde var att demonstrera sin beslutsamhet att ”bekämpa de västerländska styrkorna ända fram till ögonblicket för deras avlägsnande”.
Sanningen att säga är historien inte någon särskilt bra guide till det som utspelas i Afghanistan. För det vi bevittnar är inte någon traditionell kraftmätning mellan västerländsk militär och kompromisslösa upprorsmän, eller ens någon modernistisk ”civilisationernas konflikt” mellan amrisar och islamister, utan någonting nytt, märkligt och farligt. Den rådande instabiliteten kan bäst uppfattas som den våldsamma konsekvensen av de västliga styrkornas förströdda militarism – det faktum att amerikanska och brittiska trupper är fysiskt närvarande i Afghanistan, men andligt och moraliskt frånvarande. Västvärlden har förvisso uniformskängorna på marken, men västerländernas ledare uttalar kontinuerligt sin önskan att ge sig iväg därifrån. Och det är detta ständiga proklamerande av västvärdens bristande beslutsamhet, denna offentligt uppvisade utmattning, som ger signal till de olika motståndsgrupperna att försöka fösa västmakterna över gränsen.
Knappt hade den första raketgranaten träffat muren runt den amerikanska ambassaden i Kabul förrän observatörer, för att citera Reuters, ”började jämföra med Tetoffensiven 1968”. Den amerikanske ambassadören i Afghanistan gjorde sitt bästa för att desarmera frågor om en ”afghansk Tetoffensiv” med påpekandet att ”ett halvdussin granater från 800 meters håll är inte Tet, det är bara trakasserier”. Men trots det fortsatte reportrar att prata om ”parallellerna mellan Tetoffensiven och Afghanistan”. En expert på säkerhetsläget i Mellersta östern verksam vid King’s College i London twittrade: ”Ser ut som om en talibanversion av Tetoffensiven pågår i Kabul.”
Att jämföra talibanernas mycket begränsade och opportunistiska granatkastande med Tetoffensiven 1968 är att driva den historiska okunnigheten till en ny och djupt oroväckande bottennivå. Både fysiskt och politiskt, både i termer av vad som faktiskt skedde och av vad det innebar, är det talibanerna gjorde i förra veckan och vad vietnameserna gjorde för 43 år sedan fullständigt ojämförbart. Kabuloffensiven (vilket den knappast kommer att kallas i historieböckerna, om de nu alls skulle råka nämna den) varade från vid lunchdags förra tisdagen till onsdag morgon, inalles tjugo timmar, och under den perioden tog en handfull burkaklädda upprorsmakare över en halvfärdig byggnad och sköt enstaka skott mot den amerikanska och några andra ambassader. Fem afghanska polismän och elva civila dödades. I januari 1968 gick 80 000 FNL-soldater runt om i hela landet till anfall mot amerikanerna och deras allierade. Striderna pågick i två månader. Under den tiden angreps hundra städer och byar och 2 500 amerikanska soldater dödades. Under hela återstoden av 1968 följde ytterligare, mindre anfall.
Det är inte bara offensivernas omfattning utan också deras natur som är iögonenfallande olka. Tetoffensiven var en drabbning mellan en ideologiskt driven befrielserörelse med betydande folkligt stöd och en amerikansk militärmakt inblandad i ett internationellt och moraliskt motiverat krig mot vad man bedömde som kommunismens ondska. Mer övergripande handlade Tet om den globala klyftan mellan å ena sidan västvärlden och dess allierade, å den andra de Sovjetstödda och kinesiskutrustade vietnamesiska styrkorna. I dagens Afghanistan finns bara på den ena sidan en allt mer isolerad och vilsen västerländsk militär styrka och på den andra en avskuren, extrem islamistisk rörelse. Dessutom ägde Tetoffensiven rum under en period av väldiga politiska omvälvningar i USA, vilket gjorde att den underblåste inhemsk opposition till Vietnamkriget och ytterligare förvärrade den gamla amerikanska elitens isolering. ”Kabuloffensiven” lyckas förmodligen inte med mer än att få den allt mer Afghanistancyniska amerikanska allmänheten att säga: ”Är vi fortfarande kvar där? Varför det?”
De slående olika politiska bakgrunderna mellan Tet- och Kabuloffensiverna innebär att till och med de som medger att Kabul inte riktigt motsvarar Tet fortfarande går för långt när de hävdar att offensiven trots det demonstrerar ”talibanernas beslutsamhet”. Att säga det är i praktiken att hävda att Kabul skulle vara en mindre version av Tet – färre upprorsmän och mindre strider, för all del, men samma målsättning: ”att bekämpa de västerländska styrkorna ända fram till ögonblicket för deras avlägsnande”. Sanningen att säga vittnar den patetiska Kabuloffensiven inte om någon styrka eller några visioner hos talibanerna, utan snarare om den västliga ockupationens svaghet och pinsamma förvirring.
Den centrala dynamiken i dagens Afghanistan handlar inte om USA:s målsättning att härska eller upprorsmännens målsättning att befria – de motsatta syften som så dramatiskt drabbade samman i Vietnam för fyrtio år sedan – utan om ockupationsmakternas moraliska förvirring. Det är den som underblåser de sporadiska utbrotten av småskaligt våld, som i praktiken går ut på att talibanerna försöker göra verklighet av amerikanernas uttalade brist på engagemang för Afghanistan och på så sätt avlägsna USA ur bilden. Talibanerna är i dag uteslutande parasiter som livnär sig på den defaitism som präglar de västerländska styrkorna i Afghanistan och mer generellt västvärlden som helhet. Den amerikanska och brittiska närvaron i Afghanistan är ett slags spökockupation. Den har drag som liknar en fysisk verklighet, såtillvida att enheter fortfarande då och då genomför patrulluppdrag, men den saknar politisk ryggrad. Närvaron av tiotusentals västerländska soldater motsvaras inte av något som ens liknar politisk vilja hos de västerländska ledarna. Faktum är tvärtom att så gott som varje uttalande om Afghanistan som numera görs av ledarna i Washington eller London handlar om det kommande och starkt efterlängtade bortdragandet av trupper från landet. I december 2009 sände president Obama en förstärkning på 30 000 soldater till Afghanistan medan han samtidigt meddelade att ”våra trupper ska börja komma hem” i juli 2011. År 2010 höll NATO ett toppmöte där man meddelade att alla organisationens styrkor skulle dras tillbaka senast 2014. Det följdes av att den brittiske premiärministern David Cameron lovade att alla britter skulle ha lämnat landet år 2015. Dessa konstanta deklarationer av en önskan att dra sig ur, dessa bisarra uppräkningar av detaljerade tidplaner, fungerar som en inbjudan till talibanerna att sätta igång anfall. Eftersom de inser att den västerländska militära närvaron i Afghanistan saknar substans, saknar moralisk dimension, anar talibanerna instinktivt att till och med småskaliga offensiver kan få en betydande inverkan på ockupationsstyrkor som i själva verket inte har någon lust att ockupera.
Och den instinkten stämmer – vilket demonstreras av det faktum att till och med Kabuloffensiven, som dödade färre personer än mördaren Thomas Hamilton gjorde i Dunblane 1996, andlöst diskuteras som en ny Tet. Effekten av talibanernas handlingar avgörs, förstoras och blåses upp av reaktionerna hos de drabbade institutionerna. I grunden är det deras rädsla och brist på organisation, deras så ofta uttalade önskan att slippa ifrån alltihop, som ger små talibanattacker deras betydelse och som innebär att till och med ett anfall på en handfull ambassader, och vars effekter inte är större än de av den enskilda skolmassakern i Columbine, börjar jämföras med de historiska händelserna under 1968. Ändå förändrade Tetoffensiven Vietnamkrigets förlopp, tvingade Washington att inse att USA inte kunde vinna kriget, och förändrade därmed i förlängningen den moderna historiens utveckling; Kabuloffensiven var i gengäld, och kontrast, bara en reaktion på och ett sätt att dra nytta av USA:s redan uttalade önskan att dra sig ur. Vad det handlar om är att åskådarna vid sidan av planen cyniskt slänger in ett par handgranater i hopp om att skynda på historiens gång.
Mitt i allt pratet om Tet fanns det en kommentator, Frank Ledwidge i Guardian, som menade att förra veckans offensiv i själva verket snarare var ett försök att ”stärka talibanernas position [inför de västerländska styrkornas tillbakadragande]”. Förvisso. Ju mer ockupationsstyrkorna tillkännager sitt bristande moraliska övertygelse om det afghanska projektet, desto mer inbjuder de andra att ta chansen att påverka vad som ska komma att hända år 2011, eller 2014 eller 2015. Den senaste tidens händelser bekräftar att en defaitistisk västerländsk ockupation, en som motiverats av övergående försök att rädda ansiktet snarare än av några kolonialistiska önskemål, kan vara precis lika destabiliserande och våldsinspirerande som en kraftfullt genomförd ockupation.
Brendan O’Neill är redaktör för nättidskriften
Spiked. Besök hans personliga Internetsidor på
brendanoneill.co.uk.