”Besked till sjubarnsföräldrar: Era barn är för tjocka, så ni får aldrig se dem mer.” Den rubriken återfanns förra måndagen i
Daily Mail. Och det var långt ifrån första gången då barns fetma har använts som förevändning för att tvångsomhänderta dem. Och det här är inte det enda sätt på vilket man numera utnyttjar fetma för att ingripa i människors familjeliv.
Den familj som avsågs i Daily Mails artikel, men som av juridiska skäl inte kan namnges, hamnade ursprungligen i nyheterna 2008, när myndigheterna först hotade att omhänderta barnen. Föräldrarna hade i själva verket själva kontaktat de sociala myndigheterna därför att ett av barnen led av utvecklingsstörningar. Men socialassistenterna inriktade sig i stället snabbt på barnens vikt. Modern i familjen, som var i 45-årsåldern, vägde 146 kilo, medan fadern, lite över femtio, vägde 114. År 2008 vägde deras 12-årige son drygt 102, hans 11-åriga syster 76 och en treårig flicka vägde drygt 25 kilo.
Sedan föräldrarna givits tre månader för att få ner barnens vikt, men inte gjort det, flyttades familjen av myndigheterna till ett kamera- och mikrofonutrustat hus med två sovrum där bara tre av barnen samtidigt fick vistas och där måltiderna konstant övervakades. År 2009 omhändertogs alla de sju barnen och nu har det avslöjats att några av dem permanent kommer att förlora all kontakt med sina föräldrar genom att placeras i fosterhem eller adopteras bort.
Det råder ingen tvekan om att familjen har andra problem än fetma. Men barnen är varken försummade, vanskötta eller misshandlade. Allt tyder på att det handlar om en omtänksam familj som lider av vissa interna relationssvårigheter. Socialmyndigheterna har konstant hävdat att de inte skulle ha ingripit som de gjort enbart till följd av barnens fetma. Men det står samtidigt fullständigt klart att den mycket hårda behandlingen av familjen i avsevärd utsträckning grundats på myndigheternas bekymmer för barnens vikt.
Den här sortens fall är fortfarande inte vanliga, men vi talar inte om något isolerat exempel. År 2004 hotades föräldrarna till en nioårig flicka i Derbyshire med att förlora vårdnaden om henne på grund av hennes vikt. År 2007 kom socialmyndigheterna i Newcastle med ett liknande hot rörande en åttaårig pojke, Connor McCreaddie. År 2008 uttalade det brittiska kommunförbundet att mycket feta barn borde övervakas och om nödvändigt avlägsnas från sina föräldrar.
Det borde vara fullständigt uppenbart för både vårdpersonal och socialarbetare att barn helt enkelt inte kan bli så feta som de här barnen utan en stark genetisk predisposition för betydande viktökning. En så drastisk handling som att ta ett barn från föräldrarna bör enbart förekomma när det finns klara bevis för betydande vanskötsel eller övergrepp. Men i stället betraktas fetma i sig som ett tillräckligt skäl för extrema offentliga ingrepp.
Fallet med Anamarie Regno, en treårig flicka i New Mexico i USA, är i det här avseendet mycket belysande. Paul Campos återger det i sin bok The Obesity Myth. Anamarie togs från sitt hem därför att det förmodades att hennes extrema fetma måste ha orsakats av hennes föräldrar. Hennes mor anklagades utan bevis för att ha tvångsmatat henne. Men eftersom Anamarie visade tecken på att gå ner i vikt tilläts hon återvända till sina föräldrar. Sex år senare, 2010, rapporterade dagstidningen Albuquerque Journal att Anamarie fortfarande kämpar med vikten. Vid det laget var hon 12 år gammal, var 158 cm lång och vägde över 136 kilo. Annemaries kroppsmasseindex (BMI) var cirka 55. Läkarna har fortfarande inte lyckats förklara varför hon är så stor.
Hur man över huvud taget kan få för sig att man hjälper barn som Anamarie, Connor eller barnen i Dundee genom att med tvång föra bort dem från kärleksfulla hem är ett mysterium. Som Campos skriver om fallet med Anamarie, säger det ”en hel del om den hysteri som fetma framkallar hos otaliga läkare, socialassistenter och andra som är verksamma inom omvårdnadsyrken”. Det sjuka här ligger inte hos barnen eller deras föräldrar; snarare är det socialarbetarnas, vårdpersonalens och de kommunansvarigas hysteri inför fetma som behöver behandlas.
Denna fetmahysteri är en sjukdom som i ökande utsträckning infekterar förhållandet mellan stat, föräldrar och barn på många olika nivåer. Ett exempel är att det numera är norm att väga barnen i skolan och skriftligt meddela föräldrarna resultatet. För ett par veckor sedan rapporterade Daily Mail om Lewis Wighton-Turner, en 11-årig pojke, vars föräldrar av hans skola fick beskedet att han betraktades som kliniskt fet. Det faktum att unge Lewis är engagerad i tre olika idrottsföreningar och som amatör har deltagit i en triathlontävling antyder att han inte desto mindre kanske är fullständigt frisk.
Till det kommer det kontinuerliga vanvett som omger skolluncherna, på båda sidor om Atlanten igångsatt av Jamie Olivers korståg mot hamburgare, pommes frites, ”turkey twizzlers” – en kalkonsmakande köttprodukt som är populär i Storbritannien – och andra rätter han anser tar livet av våra barn. När föräldrar fullt begripligt reagerade mot de synbarligen dödande skolluncherna genom att skicka med barnen lunchboxar, blev resultatet att lärarna förvandlades till spioner som inspekterade barnens medhavda mat.
Skolorna verkar i dag besatta av sund mat och motion, till den grad att det går ut över en god utbildning. Man drillar i barnen att de konstant bör oroa sig för maten och sin kroppsvikt. Barn som är en smula knubbiga får numera lära sig att de kom komma att växa upp till sjukliga, olyckliga och oälskade skräckexempel utan mycket annat att se fram mot än en för tidig död.
Och allt detta kommer ur en överreaktion på en fullt normal variation i kroppsform, i kombination med myndigheternas vilja att övertyga oss om att vi alla är sårbara och konstant behöver deras beskydd – till och med mot våra egna omtänksamma föräldrar. På så lösa boliner skuldbeläggs familjer i bästa fall för sina matvanor och sitt sätt att uppfostra sina barn, medan de i värsta fall slits sönder med våld. Det är inte i första hand för våra ökande midjemått vi bör oroa oss, utan för den konstant växande och allt mer maktfullkomliga staten.
Rob Lyons är biträdande redaktör för nättidskriften Spiked. Hans bok Panic on a Plate: How Society Developed an Eating Disorder utkommer i oktober. Läs gärna hans blog: www.paniconaplate.com.