En typisk episod i den brittiska versionen av TV-serien ”Draknästet” ser ut ungefär så här: en uppfinnare eller småföretagare kliver in med mössan i hand och ber om en halv eller trekvarts miljon för att utveckla eller marknadsföra en idé han har fått. I de flesta fall är idéerna vettlösa och saknar allt kommersiellt värde. Det leder till att den stackars dumskallen blir rejält mosad av ”drakarna”.
En eller ett par gånger per episod dyker det emellertid upp någon som lägger fram en kommersiellt gångbar idé och drakarna börjar begära att få höra detaljer. Har idén blivit fullt utvecklad? Vem äger patenten? Har någon försäljning inletts? Vilken vinst ger verksamheten för närvarande?
Den här nyfikenheten kan i nästa steg omvandlas i konkreta investeringserbjudanden. Men generellt sett är drakarna bara intresserade av att köpa in sig i färdigutvecklade produkter som redan har börjat sälja. Till och med då kräver de en rejäl andel av bolagets aktier i utbyte mot sina kontanter och kontakter. Med andra ord vill drakarna ha något som är mycket nära bergsäkert innan de hostar upp pengar. Och det ligger mycket långt borta från visionen av riskkapitalisten som modigt väljer att investera i nydanande, originella idéer.
Riskkapitalismen klarar sig inte heller särskilt bra i The Entrepreneurial State, en nyutkommen rapport från den brittiska tankesmedjan Demos. Rapporten är skriven av Mariana Mazzucato, professor i innovationsekonomi vid Open University. Mazzucato vill sticka hål på den uppblåsta föreställningen att enbart den fria marknaden kan tillhandahålla de produkter och tjänster som Storbritannien behöver för att ekonomisk tillväxt ska äga rum. Faktum är att hon hävdar att kapitalister i allmänhet – precis som drakarna – är ganska konservativa människor som väntar sig i betydande avkastning på sina investeringar, och dessutom på relativt kort tid. Följaktligen menar hon att staten utöver allt annat också måste spela rollen som entreprenör.
En bra sak i Mazzacutos rapport är att hon förutsätter att det önskvärda syftet för ekonomisk politik är att skapa välstånd; den enda frågan gäller vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå det målet. Mot bakgrund av den obarmhärtiga flodvågen av det Daniel Ben-Ami kallar ”tillväxtskepsis” framstår varje bok som frågar hur vi kan åstadkomma ekonomisk tillväxt, snarare än ifrågasätter att vi alls bör bry oss om någon tillväxt, som ett steg i rätt riktning.
The Entrepreneurial State handlar inte bara om innovationer i sig, och den påpekar helt korrekt att den verkliga källan till ökande välstånd är att produktiviteten ökar, inte bara att man öser ut nya slags produkter för sakens egen skull. På den nivån förkastar Mazzucato tesen att litet är vackert. ”Produktivitet bör stå i fokus, och små företag är odiskutabelt ofta mindre produktiva än stora”, skriver hon. Nya små företag kan ofta vara mycket snabbväxande och entreprenörinriktade, men de flesta små företag är inte särskilt dynamiska. Ofta kommer de stora produktivitetsförbättringarna när företag växer – eller köps upp av större företag – så att de kan dra nytta av storskalighetens fördelar.
I sin rapport vägrar Mazzucato att godta att en fri marknad alltid kan finna lösningar. Som hon omsorgsfullt visar är många av de innovationer vi i dag hyllar – inom områden som Internet och läkemedel – i själva verket resultatet av statliga investeringar och statligt bekostade innovationer. De flesta innovationsverksamheter i dag är till exempel beroende av statligt bekostad grundforskning vid universiteten. I USA har man dessutom mycket aktivt uppmuntrat till, och beställt, innovationer genom såväl Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) som National Institutes of Health. Trots att det knappast vid första anblicken ser så ut, har den amerikanska staten både identifierat socialt betydande problem och ansträngt sig för att söka finna lösningar på dem.
Mazzucato skriver att tanken på staten som entreprenör ”inte kan kallas för någon ’ny’ industripolitik, eftersom det i själva verket är vad som under de tre senaste decennierna har växt fram, om än ’dolt’ för att undvika en motreaktion, och drivit utvecklingen av datorindustrin, Internet, den farmakologiska och biotekniska industrin och flera ytterligare fält, däribland dagens nanotekniska industri”. Och om marknaden i så hög grad litar till att staten ska stå för allt det riskfyllda, tidiga innovationsarbetet, undrar hon, varför fortsätter vi då att ge så kolossala vinster till företag verksamma inom till exempel läkemedelsbranschen? Vad har de allt annat än risktagande kapitalisterna gjort för att förtjäna dem?
Den vanliga kritiken mot statlig inblandning i industrin är att även om den syftar till att gynna goda idéer, har resultatet för det mesta blivit att politikerna gett efter för diverse påtryckningsgrupper och stöttat konkursmässiga företag eller slösat bort förmögenheter på att försöka hålla liv i ”nationella symboler” inom ett antal strategiska områden där man helt enkelt funnit det prestigemässigt omöjligt att låta landet hamna på efterkälken. Mazzucato är medveten om de här industripolitiska bristerna, men framhåller Japan och USA som exempel på hur man i stället bör agera. I Japan har till exempel departementet för internationell handel och industri (MITI) spelat en nyckelroll när det gällt att främja företag och samverkan, att se till att det fanns goda förbindelser mellan innovatörer och producenter, och att se till att man dragit lärdom av den tekniska utvecklingen på andra håll.
Säreget nog väljer Mazzucato att belysa Japans framgångar i det här avseendet genom att jämföra dem med misslyckandena i Sovjetunionen, ett land som nätt och jämnt alls hade något ”ekonomiskt system” värt att tala om. Det kan bero på att Japans ekonomi har gått på tomgång de senaste tjugo åren, trots att landet en gång i tiden framhölls som en seriös rival till USA. Men Japans ekonomiska misslyckande sedan dess utgör knappast något bländande bevis för vare sig MITI:s eller entreprenörstatens förtjänster.
Det vore å andra sidan inte svårt att gå betydligt längre än Mazzucato gör när det gäller att visa att statligt stöd inte bara utgått inom forskningens och utvecklingens område. Genom en rad åtgärder, från att tillhandahålla ekonomiskt stöd till att teckna avtal den tvingades betala med lånade pengar spelade staten en betydande roll när det gällde att upprätthålla Storbritanniens långa period av stabil men anemisk tillväxt från 1993 och framåt. Dessutom har statlig upphandling av försvarsmateriel i decennier hållit liv i stora industrisegment på båda sidor om Atlanten. Och med tanke på hur många människor i väst som för närvarande avundsjukt betraktar Kinas och Sydkoreas snabba ekonomiska utveckling, bör det konstateras att staten i båda fallen har spelat en mycket handgriplig roll.
Men innan vi blir alldeles tårögda över de statliga ingreppens välsignelser bör vi upprätta en smula balans. Den gamla kritiken mot aktiv industripolitik är faktiskt inte poänglös. Brittiska regeringar har förvisso i det förflutna ägnat sig åt att hålla liv i konkursmässiga företag. Politiska hänsyn kommer alltför ofta i vägen för en saklig utvärdering av vad som fungerar och vad som inte gör det. Otroliga mängder pengar har slösats bort på omhuldade projekt utan långsiktigt värde. Som påpekades i en artikel i The Economist i fjol (”Picking Winners, Saving Losers”, 5 augusti 2010; www.economist.com/node/16741043) har den aktiva industripolitiken gjort comeback, men drivs förmodligen i första hand av politiska krav på att mildra effekterna av den ekonomiska krisen, i synnerhet i Frankrike. I Japan har interventionistiska politiker ibland hållit företag tillbaka snarare än bistått dem, medan Kinas försök att utveckla en inhemsk teknologi har fått mycket blandat resultat. Och även om den privata sektorn förefaller allt mindre kapabel att stå för långsiktig och avancerad forskning, och är så riskovillig att den till och med har problem med att kommersialisera nya idéer, äger mycket av det viktigaste utvecklings- och förbättringsarbetet rum efter att nya produkter har lanserats på marknaden. Den saken nämns nätt och jämnt i boken.
Trots det erbjuder Mazzucato en rad nyttiga insikter i hur staten kan uppmuntra till innovationer. Staten kan investera betydligt mer långsiktigt i forsknings- och utvecklingsprojekt än privata företag, som är medvetna om att en lönsam avkastning på sådana investeringar helt enkelt är omöjlig på kort sikt och kanske över huvud taget aldrig blir möjlig. Staten kan främja konkurrens och samarbete mellan forskningsgrupper eller konkretisera prioriteringar som uppstått i samhället. I och med att också ledande företag i ökande utsträckning lägger ut sitt forsknings- och utvecklingsarbete på underleverantörer och betraktar risktagande i ett oroväckande kortsiktigt perspektiv, kan staten bli tvungen att i framtiden spela en än större roll för innovationsarbetet. Men för att det ska ge några konkreta resultat måste också statens riskovillighet utmanas – den letargi och försiktighet som i dag uppvisas av många västerländska stater.
Såväl den frimarknadsbaserade som den statsfinansierade modellen för innovation är alltför ensidig. Dessutom förutsätter de båda en illusorisk åtskillnad mellan den offentliga och den privata sektorn. Som Mazzucato påpekar utgjordes vändpunkten av andra världskriget, då hela samhällen organiserades om för att främja krigsansträngningarna. Sedan dess har vi vant oss vid att stater tillskansar sig vittfamnande makt i syfte att organisera om ekonomiska sektorer, som nu senast efter 2008 års finanskris. Även om företagsledare ofta klagar högt över att staten lägger sig i, är de samtidigt beroende av den. Men å andra sidan är det ju deras stat, inte vår. Den största av alla illusioner är att staten på något sätt skulle vara ett förkroppsligande av samhället som helhet, och utgöra en motvikt till pengarnas makt. Just det är en tanke som Mazzucato tycks lyfta fram mot slutet av boken, då hon kräver att kapitalisterna ska betala ett rättvist pris för att få dra nytta av statligt finansierade innovationer. Men i verkligheten är staten ytterst ett uttryck för de intressen som finns hos näringslivet som helhet, även om det ofta förekommer spänningar i förhållandet mellan näringsliv och stat. Det bästa resten av oss kan hoppas på är att de gemensamt verkligen lyckas skapa nya källor till välstånd, för i annat fall kommer vi allihop att få det sämre.
Till den änden erbjuder The Entrepreneurial State åtminstone varje fall fler möjligheter än att bara hålla våra kollektiva tummar och hoppas på att marknaden ska lyckas tillhandahålla det som behövs.
Bob Lyons är biträdande redaktör för nättidskriften
Spiked.