Av Brendan O’Neill 

I efterdyningarna av upploppen kom polis, politiker och kommentatorer alla fram till samma slutsats: små  stycken av England har tagits över av gäng. Organiserade grupper av maskerade ungdomar, indelade i ”äldste”, ”soldater”  och ”yngre” och inriktade på att värna sina territorier, håller på att förvandla delar av London och andra engelska städer till något som påminner om den forna stadsdelen South Central i Los Angeles. Det var de här gängen, får vi veta, som organiserade upploppen som ett sätt att muta in ”sina” revir och avskräcka polisen från att ge sig på dem. Tydligen har det blivit dags, säger David Cameron, att gå i krig mot ”gängkulturen”.

Det finns bara ett problem med de här påståendena: de är rent och outspätt struntprat. Tveklöst existerar det gäng i somliga engelska städer, och tveklöst ägnar sig några av gängen åt kriminalitet. Men det finns ingen ”gängkultur”  och det var inga gäng som låg bakom kravallerna i London och på  andra håll för enstaka veckor sedan. ”Gängkulturen” är så gott som helt och hållet en fantasiskapelse av en politisk elit som hellre vill önsketänka att sammanbrotten i städerna åstadkoms av lömska gängkonspiratörer än se den kalla verkligheten i ögonen: att upploppen var ett resultat av att en kris har drabbat både solidariteten mellan invånare och tilltron till statsmakten.

Det lönar sig att vara skeptisk när politikerna och massmedia börjar oja sig över kriminella gäng. Ända sedan artonhundratalets skräckhistorier om ficktjuvsgäng mycket lika det Dickens skildrade i Oliver Twist, via legenderna om hur mods och rockers organiserade våldsamma bataljer på 1960-talet och till skrönorna om gäng av fotbollshuliganer på 1980-talet, har makthavarna uppvisat en enerverande förtjusning för att upptäcka sammanhang och till och med målinriktad organisation bakom vad som i själva verket är oplanerade, instinktiva utbrott av brottslighet och kaos. Jag misstänker att det handlar om det som psykologerna kallar för ”projicering”. Eftersom den kulturella eliten är oförmögen både att begripa sig på unga och att föra en konkret debatt om hur det egentligen står till med samhället och samhällsmoralen, föredrar den att fantisera ihop hemliga grupper som bär ansvaret för moralens förfall och samhällets instabilitet.

Precis det har skett efter de senaste upploppen. För den som hängde med i tidningarna var det svårt att avgöra om man läste autentiska reportage från engelska städer eller utkast till en spelfilm om den amerikanske rapparen 50 Cents liv och leverne. ”Inne i gängens mordiska värld”, tjöt löpsedlarna och erbjöd läsarna en smygtitt på våldsinriktade grupper där nya rekryter, ibland inte äldre än nio år, kallas för ”småttingar”  eller ”bebisar”, där tonåriga medlemmar kallas ”soldater” och där ledarna har titeln ”general”. Tydligen finns det enbart i London 171 sådana gäng. Journalisterna skriver om att de rör sig i skydd av polisen, som om de befann sig i Irak snarare än i England, och om den ”innerstadens undre värld” de observerar. Det var den undre världen som för två veckor sedan exploderade ut i den yttre världen, får vi veta, när de här militärt organiserade gängen ”iscensatte” plundringar med hjälp av sociala media, eller genom att ”med hjälp av minibussar transportera huliganer in till och runt i städerna”.

Många av de här påståendena om gängens utbredning är långt ifrån nya. På senare år har vi fått höra historier om ”Los Angeles-liknande flickgäng på gatorna i Storbritannien” (Guardian 1995) och om något slags hybridgäng inspirerat både av Los Angeles och al Quaeda som kallas Muslim Boys, och som ”inte bara begår lagbrott, utan gör det i militant, islamiskt hämnande syfte” (Independent, 2005). Men varken flickorna eller de kriminella muslimerna har än så länge lyckats kullkasta det brittiska samhället. Oftast har brushuvudenas påståenden om att Storbritannien håller på att översvämmas av hundratals gäng helt enkelt inte överlevt någon närmare granskning. Just nu påstår Londonpolisen att det finns 171 gäng i London, medan inrikesdepartementet säger att det finns 356 gängmedlemmar i London. Som en studie påpekat skulle det innebära ett genomsnitt på ”cirka två personer per gäng” (1).

Etablissemanget kan inte ens bestämma sig för vad ett gäng egentligen är. Som en kritisk essä i tidskriften Crime, Media and Culture nyligen påpekade, ”förblir definitionen av vad som utgör ett gäng ett ständigt problem”, och ”bristen på entydiga definitioner har en betydande inverkan på mätbarheten av ’gängkultur’” (2). I många fall fastställs antalet gäng i Storbritannien helt enkelt genom egenhändig inrapportering – det vill säga om någon tonåring säger till en forskare att han är med i ett gäng, så betraktas han som gängmedlem. Varje människa som tillbringat minsta tid i engelska stadskärnor borde vara medveten om att de sista människor man blint bör tro på är de självutnämnda tuffingar som inget hellre vill än att få sin nattliga busskursvandalism att framstå som imponerande manifestationer av ett stort och farligt ”gäng”. Som Crime, Media and Culture framhåller: ”Personer som [i media] intervjuas om gäng får sällan kritiska frågor rörande sina kunskaper om eller sin syn på gänget och ställs ofta inför en på förhand uppgjord historia som de därefter underförstått ombeds hålla sig till”. (3) Precis så var det efter upploppen, då journalister som gav sig ut för att hitta pratglada ungdomar villiga att skryta om sina ”gäng” föga förvånande alltid verkade hitta pratglada ungdomar villiga att skryta om sina ”gäng”. Men till och med när vi talar om hur många som själva säger sig tillhöra något gäng förblir antalet (påstådda) gängmedlemmar envist mycket litet. I en undersökning baserad på sådan egenhändigt rapporterad gängtillhörighet utförd av gruppen Communities That Care i sex ”gänginfekterade” distrikt i London tillfrågades 11 400 individer mellan 11 och 15 års ålder om de tillhörde något gäng – och bara 4 procent påstod sig göra det. (4)

Det skulle man aldrig kunna ana av de politiska debatter och tidningsartiklar som följt på upploppen, och som framställt England som erövrat av vad en tidning kallade ”hjärnorna bakom gängen”. Det väsentliga är att dra en skiljelinje mellan gäng, som naturligtvis existerar, i vissa fall kriminella, i andra harmlösa, och ”Gänget”, det som trollas fram av den politiska och kulturella elitens överhettade hjärnor. För våra beslutsfattare har ”gänget” blivit en allomfattande förklaring för  samhällelig oro. Tendensen att överallt ana välorganiserade gäng, där medlemmarna talar samma språk och bär samma symbol, har funnits i årtionden. I sin bok Folk Devils and Moral Panics kallar Stanley Cohen den för ”kabalism” – tendensen att se en kabal (”sammansvärjning av illasinnad art, bestående av en liten grupp individer”; i modern bemärkelse kommer begreppet från ”kabalministären” 1667–1673 under Karl II:s tid i England) också där ingen i verkligheten existerar. (5)

Cohen hänvisar till exemplet med sammandrabbningarna mellan mods och rockers i Brighton 1964, som gav upphov till en betydande mängd av vad han kallar ”konspirationsmytologi” – tron att ”händelserna var i detalj planerade, kanske av något supergäng med sitt högkvarter på något kafé längs motorvägen M1” eller av en ”hårt sammanhållen kärna av kriminellt motiverade ungdomar som lyckades locka ut en godtrogen folkmassa i en på förhand planerad strid”. Daily Telegraph vred till exempel händerna inför mods-rockers-drabbningens ”organiserade illvilja”. Cohen påpekar att många av modsen och rockarna i själva verket hamnade i Brighton efter att ha hört rykten om att ”det skulle hända saker”, inte fått några order, och att det vanligaste skäl enskilda personer angav för att de hade deltagit i bråken var: ”tristess”.

På ett liknande sätt blev politiker och journalister på 1980-talet övertygade om att välorganiserade gäng av fotbollshuliganer (somliga till och med försedda med egna namn och med invigningsceremonier för nya medlemmar), ledda av karismatiska men ondskefulla ”bossar”, stod bakom det kaos som drabbade fotbollsarenor runt om i Storbritannien. Sanningen är naturligtvis att den överväldigande majoriteten av så kallad fotbollshuliganism ägde rum i stundens hetta, när fanatiska entusiaster instinktivt angrep motståndare eller bara ville avreagera sig. Gång på gång ser kultureliten sammanhang där allt som finns är formlös oreda. Som en skribent formulerat saken: ”Det som i själva verket kan vara en oöverskådlig situation där heterogena ungdomar med marginella lojaliteter och varierande motiv slåss med varandra, definieras alltför ofta av observatörer som exempel på hur två högt organiserade och mekaniserade gängkonstellationer strider om ett revir. Det är observatörerna som förlänar organisation åt gängen och medlemsstatus åt dem som deltar av nyfikenhet.”  (6)

Den här tendensen att söka ”gängets”  ondskefulla hand bakom varje problematiskt skeende vittnar om myndigheternas rädsla för och isolering från unga människor. På senare år har tanken att gäng kontrollerar allt eskalerats, och det finns till och med forskare som hävdar sig ha hittat en ”krigargen”, som ”skulle kunna göra tonåringar mer benägna att ansluta sig till gäng”. Eller med andra ord: sociala konflikter orsakas inte av problem i samhället, utan av vissa individers abnorma DNA. Som eftermäle till kravallerna planerar premiärminister Cameron skärpt lagstiftning som ska förbjuda gängmedlemmar att träffas, att vistas på vissa platser och att öppet bära sina symboler. Han förklarar krig mot ett fantasifoster. Men naturligtvis är det mycket lättare att fantisera om att vara en Dirty Harry-snut som krigar mot uppdiktade gängbrottslingar, än att på allvar ta itu med det faktum att det inte var några gäng som förorsakade upploppen, utan i stället lokalsamhällenas urholkning och polismyndighetens sammanbrott. 

Noter:

(1) Dying to Belong: An In-Depth Study of Street Gangs in Britain. Centre for Social Justice, februari 2009.

(2) ”Gang Talk and Gang Talkers: A Critique”. Crime, Media and Culture, 2008.

(3) ”Gang Talk and Gang Talkers: A Critique”, Crime, Media and Culture, 2008.

(4) ”Gang Talk and Gang Talkers: A Critique, Crime, Media and Culture, 2008.

(5) Stanley Cohen: Folk Devils and Moral Panics (tredje upplagan). London: Routledge, 2002.

(6) Citerad i Stanley Cohen: Folk Devils and Moral Panics (tredje upplagan). London: Routledge, 2002. 

Brendan O’Neill är redaktör för nättidskriften Spiked. Besök hans personliga hemsidor på www.brandanoneill.co.uk