Om verkligen Storbritannien, som flera röster på senare tid varnat oss, håller på att förvandlas till en allsmäktig ”polisstat”, hur kommer det sig då att polisen i dagar kunde försättas i ett tillstånd av synbar handlingsförlamning och förvirring av några hundra upploppsmakare?
Medierna har kallat upploppen i London från förra lördagen till förra måndagen för ”de värsta i mannaminne”. Det kan möjligen vara sant om man ser till den ekonomiska skada som vållades av plundring och anlagda bränder. Men talar man om upploppsmännens ursinne och om våldsamheten i deras sammandrabbningar med polisen kan det som hänt hittills inte ens jämföras med 1980-talets kravaller. Trots det har på något sätt en polismakt med fler uniformerade konstaplar och mer sofistikerad kravallutrustning än någonsin förr, och dessutom ställd inför en betydligt sämre organiserad och mindre våldsam motståndare än tidigare, ägnat flera dagar åt att framstå som ”impotent”, för att nu citera en före detta Londonpolischef.
Lättköpta paralleller har dragits mellan Broadwater Farm-kravallerna 1985 och den våg av minikravaller som under veckoslutet inleddes i Tottenham, inte långt från samma plats. Men för somliga av oss är det olikheterna i polisens sätt att hantera situationen som är mest anslående (och det inte bara för att mina kamrater och jag i det numera avlidna Revolutionary Communist Party, RCP, av hysteriska polisbefäl anklagades för att ha satt igång Londonkravallerna för 26 år sedan).
På den tiden agerade polisen som frontlinje för en stat i krig med segment av sin egen befolkning, fast besluten att till varje pris hålla ställningarna i ett oinskränkt krig om makten. Den här veckan har polisen tvärtom snarare sett ut som om de inte ens vet var fronten kan ligga och dessutom är livrädda för att trampa över den. De har tillåtit människor att löpa amok. Till och med när de stod öga mot öga med plundrare blev det bestående intrycket ett av poliser som viftade med batongerna i luften som småpojkar när de försöker verka tuffa utan att vilja riskera någon riktig konfrontation. Som sagt såg de ”impotenta” ut. Eller med artigare ord maktlösa och vanmäktiga.
Premiärminister David Cameron avbröt sin semester för att meddela att inte färre än 16 000 poliser skulle befinna sig på Londons gator under tisdagskvällen – en enorm styrka, mer lämpad för att hantera en jordbävning eller en invasion i full skala än några hundra människor som plundrar och bränner småbutiker i Croydon och Enfield. Men antal är inte allt. Det spelar ingen roll hur många uniformer man beordrar fram om de inte vet vad de ska göra och hur som helst ändå inte har fått befogenhet att göra det. De som kräver att armén ska sättas in i brittiska ständer borde kanske notera att tusentals allierade soldaters närvaro inte har lyckats skapa fred i Irak eller Afghanistan, trots att de har betydligt större befogenhet att skjuta ihjäl upprorsmakare än de skulle få i London eller Birmingham.
Hittills ser det som pågår långt mindre ut som något ”uppror” underifrån, som på 1980-talet, än som att auktoriteten i samhället håller på att kollapsa uppifrån. Myndigheterna har lämnat ett maktvakuum och därigenom underförstått erbjudit var och en som råkar ha tillgång till en tegelsten eller en shoppingvagn att ta för sig. På lördagen lät polisen människor oantastade plundra köpcentra i norra London, enligt uppgift medan de koncentrerade sig på att ta itu med upploppet i Tottenham. Men som lokalinvånarna påpekat gjorde de ingenting för att hindra upploppsmakarna att bränna ner affärer och lägenheter där heller. Under de följande dagarna kom många klagomål från ilska butiksinnehavare som hävdade att polisen förhållit sig passiv medan deras butiker plundrades och stacks i brand.
Vad kan då polisen ha inbillat sig att de sysslade med medan det här pågick? En befälhavare gav en avslöjande intervju till Sky News, där han förklarade att polisens sätt att sköta sina uppgifter förändrats dramatiskt sedankravallerna för 25 eller 30 år sedan. Den har gången, sa han, ”står vi sida vid sida med de här människorna och ser dem gråta för att deras butiker har blivit förstörda. Men vi ska samarbeta med människorna i den stadsdelen och se till att vi hjälper dem att bygga upp Tottenham igen. Det är det polisarbeta handlar om.” Jag är kanske gammaldags, men låter inte det där som om det vore en socialterapeut eller stadsplanerare som uttalade sig, inte en polischef som ställts inför vandalism och gatubråk?
Polisens släpphänta reaktioner gav grönt ljus åt potentiella plundrare och tjuvar att ge sig in i leken. Faktum är att polisens märkliga turnéer genom andra delar av London, där de rådde butikerna att slå igen tidigt eftersom det skulle bli bråk – och därmed underförstått klargjorde att de inte skulle kunna skydda lokalerna – kan mycket väl ha fått inte så få människor att börja fundera på om de inte borde ägna sig åt lite butiksplundring. Givet de omständigheterna är det knappast något större mysterium att upploppen spred sig så snabbt. Det fanns ingenting som kunde hindra dem. Polisen hade slagit till reträtt innan slaget ens hade börjat.
Den reträtten var desto mer anmärkningsvärd eftersom myndigheterna sett i historiskt perspektiv inte ens sött på nämnvärt mycket motstånd. Vi bör kanske minnas att vår egen tids brittiska statsmakt i tjugofem år lyckades behärska ett krig i Nordirland, utkämpa ett inbördeskrig mot 100 000 strejkande gruvarbetare och deras anhängare, och slå ner storskaliga kravaller i 1980-talets stadskärnor. Men den här gången verkade myndigheterna fullständigt vilsna när de ställdes inför sporadiska plundringar och mordbränder av ett jämförelsevis fåtal personer utan någon övertygelse att kämpa för och föga gemensamt utöver sin smak för sportmode och elektronik.
Myndigheternas vanmakt kan inte, som några har föreslagit, vara orsakad av den rädsla enskilda poliser numera känner för att bli åtalade om de skulle kränka någon misstänkts mänskliga rättigheter. Bristen på ryggrad kommer i stället uppifrån. Inte heller kan politikernas och polisledningens oförmåga att åstadkomma något konsekvent gensvar på oroligheterna i Tottenham tillskrivas att de allihop var på semester. Inte ens när de kommit hemflaxande hade de en aning om vad de skulle säga, med undantag för den konservative inrikesministern Teresa Mays schablonfyllda fördömande av dem som ”begick kriminella handlingar”. Trots alla löften om ”robusta polisinsatser” var det enda konkreta hot myndigheterna i själva verket kom med att de robust skulle videofilma plundrare för att i efterhand lättare kunna sakföra dem. Någon signal att gå till motangrepp var det avgjort inte.
För att visa på den inre kollaps som drabbat statens myndighet och som illustreras av det som hänt kan det vara värdefullt att ta en hastig titt på reaktionerna efter upploppen vid Broadwater Farm 1985. Liksom dagens oro började med en protest mot att polisen skjutit ihjäl en svart man i Tottenham, började revolten 1985 med att en svart kvinna, Cynthia Jarrett, blev dödad under en polisraid mot hennes hem. Men den gången blev få beslutsfattare överraskade av det upplopp som följde. Polisen var redan i praktiken i krig med svarta stadsdelar i innerstäderna; en vecka tidigare hade en annan svart kvinna skjutits under en polisraid i Brixton, och också den incidenten hade lett till upplopp.
Hundratals kravallpoliser skickades till bostadsområdet Broadwater Farm för att förebygga de protester myndigheterna väntade sig skulle utlösas av fru Jarretts död. Invasionen satte ofrånkomligt igång stridigheterna. Under den intensiva konflikt som följde angrep ursinniga invånare som fått nog av polisens rasism kravallpoliserna med ett hagelgevär, djungelknivar och bensinbomber. Slaget saknade motsvarighet i modern brittisk stadshistoria. Kravallerna ledde till att polismannen Keith Blakelock dog och över 200 andra poliser skadades.
Det statliga gensvaret på det våldsamma upproret blev snabbt och hänsynslöst. En armé av kravallpoliser ockuperade bostadsområdet – och inte bara i syfte att stå sysslolösa och se tuffa ut för kamerorna. När jag läser igenom det jag den gången skrev i RCP:s tidning the next step framstår i dag antalet gripanden och ingrepp polisen genomförde i det där enda bostadsområdet som än mer dramatiska än de gjorde den gången. Under fem dygn hölls området av över 9 000 poliser – på den tiden nästan hälften av samtliga poliser i London. De genomsökte var fjärde bostad av samtliga i området, ofta genom att beväpnade poliser helt enkelt konfronterade invånarna på tröskeln, och grep 362 personer – en tiondedel av samtliga invånare i området, en mer specifikt en stor andel av alla svarta ungdomar där.
Även om också vita invånare i Broadwater Farm blev indragna i offensiven, stack polisen inte under stol med att deras krig mot det huvudsakligen svarta bostadsområdet hade rasistiska förtecken. En ungman vi intervjuade den gången berättade om hur det varit att bli gripen och förhörd av polisen. ”De sa: ’Du är vit så uppför dig inte som en niggerälskare för det är niggrerna vi vill åt. Ger du oss namnen på niggrerna ska vi komma ihåg att du är vit och låta dig löpa’.” Polisen höll pojkar och unga män inspärrade flera dygn i streck utan att tillåta dem att sova, äta eller tala med någon advokat för att på så sätt försöka tvinga dem att lämna information eller erkänna. Processen slutade med att tre män på falska bevis anklagades för att 1987 ha mördat poliskonstapel Blakelock – domarna mot dem revs senare upp i och med att den domstol som tog ställning till deras överklaganden tvingades medge att polisen fabricerat de få bevis som lagts fram i den ursprungliga rättegången.
Vid tiden för händelserna kunde emellertid inga sådana tvivel splittra den front av polischefer, regeringsministrar och media som stod enad mot innerstadsghettot. Londonpolisens chef sir Kenneth Newman meddelade att han inte skulle tveka för att utnyttja gummikulor och tårgas på gatorna i huvudstaden om det blev ytterligare bråk. ”Jag vill förvarna alla Londons invånare”, sa Newman som om han pratat om parkeringsböter, ”om att jag inte kommer att tveka inför ett sådant beslut om jag skulle komma fram till att det är ett realistiskt alternativ för att återställa ordningen och förhindra brottslighet och skadegörelse.” Som Newman också sa, i ordalag som i dag skulle kunna leda till krav på att han skulle tvingas genomgå terapi, ”finns i det här landet psykologiska betänkligheter mot att polisen använder våld. Jag har färre sådana betänkligheter än de flesta.” Hans hot om att tillgripa gummikulor och tårgas mot ”alla Londons invånare”, som i dag tveklöst skulle ha fått inrikesminister May att bli fullständigt från sig, fick omedelbart starkt stöd av den dåtida konservativa inrikesministern Douglas Hurd.
Kontrasten mellan statens agerande då och nu kan delvis förklaras av de mycket olika politiska situationer som rått vid tiden för de olika upploppen. År 1985 var myndigheterna stridshärdade efter en period av klasskamp och såväl inrikes- som utrikeskonflikter, från Falklandsöarna till Nordirland och från gruvbyarna i norr till bostadsghetton i innerstäderna. Den brittiska staten klamrade sig fast vid de sista resterna av dess traditionella auktoritet genom att upprätthålla sin forna ras- och klasspolitik. Det bidrar till att förklara varför polisen under det kalla krigets sista tid försökte skylla vänstern för att ha iscensatt våldsamheterna i London. Pressen publicerade vettlösa artiklar om att sovjetiska agenter hade infiltrerat Broadwater Farm. Den lokale polisbefälhavaren anklagade RCP-agitatorer för att ligga bakom kravallerna i Brixton 1985, och Londonpolisens chef Newman höll med om att ”trotskistiska” grupper som den jag ingick i hade uppmuntrat våldet i Broadwater Farm en vecka senare. De högsta polishönsen visste vilka deras fiender var, även om de annars inte fick en siffra rätt. Som vi sa redan då behövde de svarta i samhället ingen uppmuntran vare sig från oss eller någon annan för att motsätta sig polisens rasism.
Under de tjugofem år som gått sedan dess har statens traditionella auktoritet och värdegrund fallit sönder lika oåterkalleligt som dåtidens vänster och statsmaktens övriga forna fiender. Londonpolisen har genomlevt åratal av självspäkning på grund av sin ”institutionaliserade rasism” och har till slut övergått till en officiell antirasism för att se bättre ut i dagens värld. Den här gången har vi inte sett några kravallfordon ila fram genom gatorna med poliser på fotbrädorna som slår med sina batonger och vrålar ”Nigger, nigger, nigger – ut, ut, ut!” – men just det såg jag under kravallerna i Moss Side i Manchester 1981.
Polismyndigheterna har samtidigt tappat modet och genomgått en identitetskris. De är inte ens säkra på om de fortfarande ska vara en styrka eller, på dagens nyspråk, en tjänsteinrättning. De har upptäckt att det inte är alldeles lätt att övergå från dagens fokus på psykobabbel, PR och managementjargong till att agera som en gammaldags beväpnad styrka som upprätthåller den allmänna ordningen. Förra årets studentprotester visade att Londonpolisen inte länger hade någon rutin för att hantera så teatraliska protestuppvisningar. Följaktligen ägnade polisen de första dagarna under de nuvarande besvärligheterna åt att snarare framstå som skrämda än kraftfulla, som om de stod i begrepp att omringa och oskadliggöra skuggor. Under tiden vidtog de bekymrade myndigheterna den pinsamma åtgärden att inställa en fotbollslandskamp, som om plundrarna skulle få för sig att invadera Wembley Stadium och sno spelarnas uniformer.
Men den här bakgrunden har till och med myndigheternas senkomna försök att ”slå tillbaka” (som om det fanns någon reell fiende att slåss med) och tyckas ha kontroll över läget kommit att ge mycket blandade signaler. De pansarbilar som förra måndagen dök upp på gatorna i London gav intrycket av att snarare finnas där för att skydda poliserna än för att besegra och gripa några orosstiftare. På ett liknande sätt ger den hos många instanser nymornade entusiasmen för att sätta in vattenkanoner en avslöjande inblick i dagens synsätt. Vattenkanoner är defensiva vapen vars budskap inte är ”Kapitulera, eller annars!” utan ”Ge er iväg och lämna oss i fred”. Den första antirasistiska kampanj jag gick med i vid tiden för 1981 års kravaller hade det absurda kravet: ”Bort med polisen från våra gator!” Den rätt idealistiska grundtanken var inte att vi borde införa anarki, utan att invånarna själva borde ta kontrollen över sina bostadsområden. Då och då under de senaste dagarna har det verkat som om den parollen kan ha blivit verklighet i delar av London. Men inte därför att de boende själva har tagit kontrollen, utan därför att polisen helt enkelt dragit sig undan, som hemvändande romerska legioner, och lämnat efter sig ett maktvakuum där vem som helst kan ta över. Det är föga förvånande att invånarna i delar av London enligt pressen sägs ha tagit på sig att själva försvara sina gator och byggnader.
Vänstern stod avgjort inte bakom 1985 års kravaller. Men vi klargjorde att vi stödde de svarta invånarna i Broadwater Farm mot polisens ockupation, och vi vägrade att låta oss distraheras från det ställningstagandet av den plundring och de anlagda bränder som förekom i marginalen av konflikten mellan invånarna och staten. Jag känner ingen liknande solidaritet för 2011 års nihilistiska upploppsmakare, som nästan lyckas få forna tiders upploppsmän att framstå som politiska idealister, och vars ”program” sammanfattas i ett av de där ökända Blackberrymeddelandena som återgivits av nyheterna, där de uppmanar andra att delta i plundringarna i London för att ”sprida skräck och kaos och få gratis prylar”. Kravallerna inleddes utan någon betydelsefull anledning, och kan följaktligen ta slut lika abrupt; i ett större samhälleligt perspektiv betyder de föga eller ingenting alls. Allt de kommer att lämna efter sig är någon sotsvärtade byggnader – och de söndervittrande ruinerna av statens utbrända auktoritet.
Mick Hume är korresponderande redaktör för nättidskriften
Spiked.