Många skribenter har känt sig manade att sätta in de upplopp som svept
fram genom vissa delar av London och andra brittiska städer i ett större
sammanhang. ”Det är mycket naivt att diskutera de här upploppen utan
att se dem i sammanhang”, säger en journalist som hävdar att skälet till
att våldet uppstod i Londonförorten Tottenham är att ”de offentliga
tjänsterna i det området skurits ner med 75 procent”. Andra har hävdat
att den politiska bakgrunden till upploppen består av
ungdomsarbetslösheten eller arbetarklassens ilska över premiärminister
David Camerons utgiftsnedskärningar. ”Upploppen i London har politiska
orsaker som inte får ignoreras”, sa en skribent i dagstidningen
Guardian; de orsakerna är ”brutala nedskärningar och framtvingade
åtstramningar”. Tydligen bör vi betrakta ”massoron” som en protest mot
en vettlös marknadsekonomi.
Kommentatorerna
har rätt i att upploppen ingår i ett politiskt sammanhang. De har rätt
när de säger att även om polisens dödsskjutning av den unge svarte Mark
Duggan kan ha varit den utlösande faktorn för gatuvåldet, så ingår
oroligheterna i ett större sammanhang. Men de har fel när det gäller
vilket det politiska sambandet egentligen är. Att utmåla upploppen som
något slags upprepning av historiens politiska gatuprotester mot
storkapitalister eller rasistiska poliser försätter kanske
länstolsradikalerna i ett lyckorus när de lyfter näsorna ur dammiga
luntor om 1600-talets utjämningsivrande Levellers eller det tidiga
1900-talets suffragetter och fantiserar om att en lika dramatisk och
betydelsefull politisk omvälvning just nu äger rum utanför deras
fönster. Men den sortens skamlöst önsketänkande missar det som är nytt,
specifikt och djupt oroande med upploppen. Den politiska kontexten
utgörs varken av ekonomiska nedskärningar eller av rasism inom
rättsväsendet – den består av välfärdsstaten, som vi nu kan konstatera
har fostrat en ny generation utan minsta känsla för samhällsanda eller
solidaritet.
Vad vi ser på gatorna i
London och andra städer är välfärdsstatens mobb. De ungdomar som ”reser
sig” – fast i verkligheten slår de bara sönder sina egna grannskap –
representerar en generation som i högre utsträckning än någon tidigare
har diats av staten. De bor i de stadsdistrikt där välfärdsstatens vassa
armbågar under de senaste trettio åren har trängt bort sådana äldre
ideal som självtillräcklighet och gemensamhetskänsla. Välfärdsstatens
frammarsch inom alla delar av de mindre bemedlade stadsbornas existens,
från deras ekonomiska välbefinnande till deras barnuppfostringsmetoder
och – i och med framväxten av den terapeutiska välfärdsreform som
utformats i syfte att garantera de fattigas ”mentala hälsa” – till och
med deras känsloliv, har bidragit till att underminera sådant som
individuell uppfinningsrikedom och social samhörighet. I mina ögon
framstår de asociala upploppsmakarna som slutprodukten av den sortens
anti-sociala statliga interventioner.
Det
mest slående hos upploppsmakarna är hur lite de verkar bry sig om sina
egna närmiljöer. Man behöver inte vara någon högerextremist med snaggat
hår och en krypande motvilja mot svarta eller utslagna ungdomar
(personligen är jag det definitivt inte) för att inse att det här våldet
inte är politiskt, bara kriminellt. Det är underhållande att se de
kommentatorer som påstår att upploppen är ett uppror mot kapitalismens
ondska slå politisk knut på sig själva i försöken att förklara varför
måltavlorna hittills har varit sportbutiker, elektronikbutiker,
hämtmatsrestauranger och busshållplatser, och varför de enda ”framsteg”
plundrarna har gjort är att skaffa sig ett par nya jympaskor eller en
laptop. Under tidigare perioder av upplopp, som de i Brixton 1981, var
plundring och skadegörelse på den lokala infrastrukturen i hög
utsträckning ovidkommande medan uttrycken för politiskt ursinne
dominerade; de var biprodukter av det väsentliga, som var
sammandrabbningen mellan ett lokalsamhälle och statsmakten. Men i de
pågående upploppen är hela poängen att slå sönder saker. Det vi ser är
barnslig nihilism.
Många äldre
invånare i de stadsdelar som skakats av våld har blivit chockerade över
det självdestruktiva beteende som upprorsmakarna uppvisat. Ett antal
butiksägare har gjort gemensam sak för att försvara sin egendom och till
och med givit sig på plundrare som dykt upp med järnrör. I en
videoupptagning som går runt på olika sociala nätverkssajter vågar sig
en indisk kvinna i femtioårsåldern ut på de bråtesfyllda gatorna för att
skälla ut upploppsmakarna. ”Människor här har arbetat hårt för att
behålla sina butiker och ni vill bara bränna upp alltihop. Till vilken
nytta?” På twitter används hashtaggen #riotcleanup av
lokalsamhällsmedlemmar för att samordna gatuupprensningar efter
upploppen, ett försök att kompensera vad en åldrad Tottenhambo kallade
”ungdomarnas idiotiska uppförande”.
Men
det är mer än barnslig destruktivitet som motiverar upploppsmakarna. På
en mer grundläggande nivå är de ungdomar som är unikt alienerade från
de samhällen där de växt upp. De är till största delen ekonomiskt,
fysiskt och utbildningsmässigt närda av välfärdsstaten, och de har i
högre utsträckning socialiserats av välfärdsideologins ombud än av sina
egna grannar eller av företrädare för den lokala samfälligheten. Det har
lett till att de här föga eller ingen moralisk eller känslomässig
koppling till sin egen uppväxtmiljö. Deras upplopp avslöjar inte att
Storbritannien vänt tillbaka i tiden till 1981 eller 1985 när det
förekom politiskt motiverade, antirasistiska upplopp riktade mot
polisen, utan snarare att välfärdsstatens tentakler så till den grad
trängt in i alla delar av människors liv att de fullständigt har
utplånat forna tiders sociala band, den kultur av hjälpsamhet och
solidaritet som en gång existerade i arbetarsamhällen. I samhällen som
blivit totalt beroende av staten är människor mindre benägna att lita
till varandra eller till sin egen sociala miljö. I Storbritannien har vi
ett uttryck för människor som saboterar sin egen livsmiljö – vi kallar
det att ”skita på sin egen tröskel”. Och de pågående upploppen tyder på
att välfärdsstaten har fostrat en generation som inte har det minsta
emot att göra precis det.
Det handlar
inte om något politiskt uppror. Det handlar om en överbeskyddad mobb
som livet igenom fått uppföra sig hur som helst utan att någon gått dem
emot; vad vi ser är ett massuttryck för likgiltighet inför den egna
sociala och fysiska miljön. Och som vänsteranhängare vägrar jag att
jubla över ett nihilistiskt beteenden som får djupgående negativa
effekter på arbetande människors liv. Tvärt emot att vara ett exempel på
arbetarklassprotester har välfärdsstatsmobben mycket gemensamt med vad
Marx kallade för trasproletariatet. Det kan vara värt att minnas Marx
färgstarka beskrivning (i Louis Bonapartes adertonde brumaire)
av hur den franske härskaren cyniskt byggde upp sin maktbas på delar av
borgarklassen och delar av trasproletariatet, så att ”ruinerade och
äventyrslystna borgarättlingar trängdes med vagabonder, friställda
soldater, frigivna fängelsekunder, svindlare, ficktjuvar, lurendrejare,
spelare, bordellinnehavare, positivhalare, sopletare, knivslipare,
kittelflickare, tiggare … och av de här besläktade elementen byggde
Bonaparte kärnan i sin [valmanskår], eftersom alla dess medlemmar kände
behovet att berika sig själv på den arbetande nationens bekostnad.” Även
om omständigheterna är mycket annorlunda är det något liknande vi ser i
dag, i och med att det dekadenta kommentatorsskråets beredvillighet att
göra gemensam sak med trasupploppsmakarna på ett bisarrt sätt innebär
att delar av borgarklassen förenar sig med delar av de undersysselsatta
och de övergynnade medan resten av oss, ”den arbetande nationen”,
föraktfullt ser på.
Det finns
ytterligare en viktig del i den här historien: polisens reaktioner.
Polisens oförmåga att effektivt hantera upploppen avslöjar i hur hög
utsträckning brittisk polis är långt bättre utrustad för att utföra sina
polisiära uppgifter i samförstånd med omgivningen än de är för att
hantera konfliktsituationer. Den demonstrera också i hur hög
utsträckning de har paralyserats av vår tids offerdrivna politik, där så
gott som inget polisingripande kan äga rum utan att följas av klagomål,
anmälningar eller domstolsprövning. Polisens försök att hantera
upploppsmakarna med silkesvantar göder naturligtvis bara upploppen, för
som en observatör formulerade saken: när upploppsmakarna ”ser att
polisen inte kan kontrollera situationen, leder det till ett slags
adrenalinlyckorus”. Med andra ord antändes gatuvåldet i stor
utsträckning av välfärdsstatens överdrifter och har därefter
intensifierats av polismaktens förvirring. Så betraktat avslöjar det
något mycket talande, och mycket beklämmande, om dagens Storbritannien.
Brendan O’Neill är redaktör för nättidningen Spiked. Besök hans personliga nätsidor på: www.brendanoneill.co.uk.