Det senaste grälet mellan brittiska jordbrukare och djurrättsaktivister handlar om en cirka 30 tunnland stor grisproduktionsanläggning i Foston, Derbyshire, som föreslagits av Midland Pig Producers (MPP). Anläggningen skulle hysa 2 500 suggor och producera över tusen grisar i veckan.
MPP är ett av de största sinuppfödningsföretagen i Storbritannien och producerar varje år över 100 000 grisar på 30 gårdar i åtta grevskap. Tydligen är dess storlek en av de främsta invändningarna mot företagets föreslagna nya anläggning. Organisationen Compassion in World Farming (CIWF) skriver: ”Vi är bekymrade över den föreslagna grisfarmens storlek och över att uppfödningen är tänkt att äga rum inomhus … vi vill uppmana dem som planerar anläggningen att bibehålla de avsedda normerna för djurens välfärd, men att fördela uppfödningen på ett antal väsentligt mycket mindre anläggningar.”
Miljömyndigheten har invänt mot den planerade anläggningen i Foston därför att man oroar sig för att den planerade slamtanken i betong med tiden kan tänkas börja läcka, vilket skulle kunna orsaka nedsmutsning av traktens vattentäkter. Den invändningen påminner om den myndigheten hade mot den föreslagna mejerirörelsen i Nocton, Lincolnshire, en invändning som fick ägarna att dra tillbaka sin ansökan om bygglov. Upprepas den saken är det förvisso ett hårt slag för de redan ansträngda bönderna, men mer betydelsefullt skulle det kunna innebära att tvärstopp för alla framsteg inom jordbruksnäringen.
För närvarande läggs ett antal argument fram mot storskaliga jordbruksenheter. Några av dem är praktiska, några är miljömässiga och några av dem utgår helt enkelt från att samhället borde se bakåt och göra saker på ett ineffektivt sätt, som på den gamla tiden. Låt oss ifrågasätta de här argumenten.
Inomhusproduktion
Av alla de konflikter som handlar om djur som föds upp inomhus är den som berör inomhusuppfödning av grisar förmodligen den märkligaste. Grisar är idealiskt lämpade för ett liv inomhus eftersom de är fullständigt oförmögna att reglera sin kroppstemperatur. Det brittiska departementet för miljö, matvaror och jordbruk (Defra) är mycket strikt i sina anvisningar för hur brittiska bönder får behandla svin, eftersom stora eller plötsliga temperaturförändringar kan skapa stress som kan ge upphov till abnormt beteende som att djuren biter sig i svansen, eller till sjukdomar som lunginflammation.
Många svinarter blir lätt solbrända eller drabbas av värmeslag. Alla svin saknar svettkörtlar och är följaktligen oförmögna att själva kyla ner sig. De har begränsad tolerans för höga temperaturer och värmechocker kan leda till döden. Att de vistas under reglerade temperaturförhållanden är följaktligen mycket viktigt. Det här är ett skäl till att svinuppfödning i huvudsak äger rum inomhus: det gynnar svinens välbefinnande. Storskaliga och specialiserade anläggningar möjliggör den sorts investeringar i temperaturkontrollsystem, som ventilation och droppvattensystem, som traditionella bönder inte har råd med. Den gammaldags bonden skulle helt enkelt spola av grisarna med vattenslangen.
Avfall
Den största miljöutmaning som köttproducerande bönder ställs inför är vad de ska göra med djuravfallet. I takt med att gårdarna har blivit större har utspridningen av dynga – det traditionella sättet att göra sig av med avfall – blivit problematisk. Lukten sprider sig över stora områden genom luften. Det här är en av de främsta anledningarna till att lantbefolkningen protesterar mot föreslagna storskaliga anläggningar. Som påpekas i dokumentärfilmen Pig Business, producerad av ekologikämpen markisinnan av Worester, kan luftföroreningarna också göra människor sjuka.
Den amerikanska köttjätten Smithfield Foods har som de flesta amerikanska grisproducenter lagrat avfall i dammar och därefter spritt ut den över kringliggande fält. Invånare i North Carolina och i Psie Glowy i Polen – där Smithfield nyligen har utökat sin verksamhet – har klagat inte bara på lukten utan också på vattenföroreningar. Sedan lokala myndigheter analyserat kranvattnet hos en kvinna fick hon rådet att varken dricka eller tvätta i det. Man kan lätt konstatera att en bättre lösning på avfallshanteringen behövs.
En potentiellt revolutionerande lösning har föreslagits i fallet Foston: ”luktlös djuruppfödning”. Svinavfalet skulle regelbundet spolas ner i en tillsluten biogasreaktor (en underjordisk betongtank) där det skulle bli luktlöst och omvandlas till naturgas (metan) som skulle brännas för att producera elektricitet. Den mängd spillning som skulle produceras i biogasgeneratorn skulle behandlas ungefär som i en avfallsanläggning och det resulterande vattnet skulle återföras till svinen (ungefär på samma sätt som sker när det gäller dagens mänskliga vattenkonsumtion). Det fasta avfall som därefter skulle återstå skulle torkas och paketeras säckvis för att spridas ut som gödning på grödor som skördas och bereds på anläggningen, varvid en del av den energi som genereras skulle användas för att producera föda till djuren.
Eftersom Storbritannien inte producerar gödningsmedel i stor skala, skulle den här metoden minska behovet av importprodukter. Anläggningen förhandlar också med det närbelägna Fostonfängelset om att förse det med elektricitet genererad av grisarnas avfall.
Välbefinnande
Det yttersta målet för grisuppfödning har alltid varit att åstadkomma största möjliga antal grisar per sugga per år för minsta möjliga arbetsinsats och kostnad. Målet för varje framgångsrik affärsverksamhet är att effektivt producera en önskad produkt med största möjliga vinst. Djurrättsaktivisterna hävdar att den målsättningen strider mot behovet att behandla djur på ett humant sätt. Men även om möjligheten för brutalitet alltid existerar oberoende av anläggningstyp, är aktivisternas oro till största delen omotiverad.
Grisbondens vinstmarginaler är små. Frånsett från själva gården (om han nu alls äger den) är djurbesättningen hans mest värdefulla tillgång. Hans inkomst är beroende av att han producerar produkter av god kvalitet, och det innebär att han måste sköta om sina djur så gott han kan. Många av de metoder som i dag kritiseras av djurrättsaktivisterna utvecklades i själva verket i syfte att förbättra djurens välbefinnande och följaktligen slutprodukternas kvalitet.
Grisningsfållor, som i dag angrips för att de gör det omöjligt för suggorna att vända sig om, utformades ursprungligen specifikt för att hindra de dräktiga suggorna från att röra sig, och skälet var omsorg om djuren. En sugga som kan röra sig trampar ofta oavsiktligt ihjäl sina spädgrisar. Uppenbarligen har vissa bönder låtit suggor stå inlästa i grisningsfållor för länge, men EU har redan diskuterat lagstiftning som fastslår hur länge sådana fållor som längst får användas. Den ”stympning av spädgrisar” som CIWF talar om har en liknande bakgrund. Spädgrisarnas åtta tänder klipps av kort efter födseln för att förhindra skador på andra grisar i kullen och på suggans spenar. Får griskultingarna behålla sina tänder kan suggan om hon blir biten drabbas av infektioner. Ingen har heller hittills kunnat visa att tänderna är till någon nytta för griskultingarna. Att avlägsna dem är en traditionell djurhållningspraxis som på inget sätt förekommer bara vid storskalig djuruppfödning.
Storlek
För den storskaliga djuruppfödningens kritiker är storleken på en anläggning allt. Förvisso bekymrar de sig i somliga fall också en de konkreta frågor som redan har diskuterats här, men vad aktivisterna framför allt riktar in sig på är hur många djur det handlar om och vilken omfattning verksamheten har. Även om det vore möjligt att lösa samtliga andra problem som vidlåder fabriksmässig djurproduktion, skulle många kritiker ändå inte låta sig övertyga eftersom det helt enkelt ligger något inhumant och fel i att hålla ”för många” djur på en och samma plats.
Det här säger mer om intensivdjuruppfödningens kritiker än det säger om anläggningarna som sådana. Ta till exempel markisinnan av Worcesters film Pig Business. De personer hon intervjuar klagar på den lukt och de vattenproblem som orsakas av djuruppfödningen; de intervjuade i Polen klagar dessutom på bristande arbetstillfällen. Markisinnan tolkar inte detta som något praktiskt problem – det vill säg som ett behov att hitta en lösning på de oförutsedda konsekvenserna av att förse människor med billig mat, och det polska behovet att skapa arbetstillfällen på landsbygden – utan som om de intervjuade personerna har fått sina liv förstörda. Storskaliga jordbruk hävdas föröda Polens kultur och själ. I det avsnitt av filmen som spelats in vid ett av Smithfields slakterier i North Carolina berättar markisinnan föraktfullt för oss att företaget har 52 000 anställda, som om den saken i sig vore något kriminellt.
Men vad hon i själva verket uttrycker är inte sin ilska över det hon uppfattar som jordbrukets problem, utan sin känsla av att sakna kontroll, det som Frank Furedi i en essä i spiked har kallat för ett ”maktlöst ursinne” som patologiserar all förändring som något ohyggligt. Vad vi i själva verket kan se i dokumentärfilmen är markisinnans personliga terapimonolog. Genom djuruppfödningens prisma kan hon uttrycka all den ångest hon upplever inför dagens moderna värld. Avslöjande nog säger hon vid ett tillfälle i filmen att ”den ekonomiska utvecklingen bestäms inte av människors behov utan av storföretagens önskan att växa”, som om existensen av det privata vinstmotivet plötsligt dykt upp och chockerat henne.
Stora anläggningar och små ambitioner
Penny Thorpe vid miljömyndigheten säger att man inte har något emot tanken på storskaliga uppfödningsanläggningar. Men av de två mest ambitiösa, effektiva och moderna enheter som hittills har föreslagits har en, Nocton, dragit tillbaka sin ansökan med hänvisning till bristande stöd från miljömyndigheten. Den andra, Nocton, har problem med sitt försök att åstadkomma en potentiell revolution inom djurhållningen därför att en betongtank vid något ospecificerat tillfälle i framtiden eventuellt kan börja läcka.
Tveklöst bör somliga storskaliga producenter skärpa sig. Att förorena grundvattnet skadar de kringliggande samhällena och på lång sikt naturligtvis också produktionsanläggningarna själva. Men många av argumenten mot intensivjordbruk är överdrivet känslomässiga och uttrycker en mer övergripande känsla av förlust än vad som går att hänföra till en viss grisfarm eller ett bestämt mejeri. När det kommer till kritan handlar protesterna mot storskaliga jordbruk ytterst om invändningar mot den moderna världen, mot förändringar och framsteg och mot billiga matvaror. Olyckligtvis tycks den brittiska miljömyndigheten dela mycket av denna oro inför moderna produktionsmetoder.
Önskan att till lägsta möjliga pris förse världen med mat är en berömlig mänsklig strävan. Intensifieringen av jordbruket har, om den genomförs i internationell skala, potentialen att förverkliga den önskan. Vi bör inte låta ohållbara argument eller en malplacerad känsla av obehag komma i vägen för att förse världsbefolkningen med föda.
Jason Smith är sammankallande ledamot av det offentliga debattforumet Birmingham Salon.