Rapporteringen om demonstrationerna i Aten, som riktats mot den grekiska regeringen, mot EU och mot IMF, har präglats av dramatiskt överdrivna påståenden om deras betydelse. ”Syntagmatorget har blivit frontlinjen i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken”, hävdade en upphetsad brittisk journalist med hänvisning till det torg där grekiska medborgare, som kallar sig för ”indignados”, under de senaste tre veckorna har protesterat mot IMF:s och EU:s krav på ytterligare åtstramningar innan Grekland kan få mera bistånd. Sanningen är att det mest slående hos protesterna är deras inkonsekvens eller till och med barnslighet. Tvärt emot att utgöra frontlinje för något slags enhetlig rörelse är demonstrationerna på Syntagmatorget en förvirrad, avpolitiserad och närmast tjurig reaktion på den ekonomiska krisen. 

Somliga europeiska journalister och aktivister har blivit så förtjusta i protesternas rent fysiska mäktighet att de inte verkar ha lagt märke till det gapande politiska tomrum som är deras kärna. BBC-reportrar, som i vanliga fall tillbringar merparten av sin tid i instängda, rökfria kontor, har med oförfalskad förtjusning skrivit om sina svettiga upplevelser i Aten, där ”tårgasen drabbar oss utan förvarning” och ”vi kläms ihop mot varandra, skuldra mot skuldra”. En journalist från Guardian beskriver hur det känns att ”tryckas upp mot stängslet” i en atmosfär präglad av ”hesa skrik” som mest känns som en ”utomhuskonsert”. Brödskrivare som i vanliga fall kastar sig över Vince Cables senaste kungsord om affärslagstiftningen har kastat sig över tillfället att bli en del av en synbarligen mer spännande ekonomisk nyhet, och gripit tillfället i farten att framställa dödläget på Syntagma som långt mer betydelsefullt och principiellt viktigt än det i verkligheten är.

På ett liknande sätt ägnar sig många i den europeiska vänstern energiskt åt att projicera sina strävanden på Aten. Det här är ”början på  den europeiska arbetarklassens revolt”, hävdar de, och kallar demonstrationerna för ”begynnelsen” på den revolt mot åtstramningspolitiken som de vetat skulle komma. Det är en känsla av djup förvirring och isolering bland europeiska vänstergrupperingar, den känsla inför den politiska stagnation som i huvudsak hälsat den ekonomiska krisen, som leder dem till att komma med upphetsade proklamationer om Grekland. Motiverade av en önskan att undvika konkreta debatter om krisen i sina hemländer, än mer att tvingas utveckla någon strategi för att lösa den, nöjer de sig i stället med att hylla de grekiska demonstranternas högljudda ”indignation” och med att föreställa sig att den skulle vara ett första tecken på den traditionella klasspolitikens återuppståndelse.

Besattheten av demonstrationernas fysiska form, där rapport efter rapport i närsynt detalj informerar oss om demonstranternas rörelser, slagordsgastande och förflyttningar, har kommit att ersätta varje seriös analys av vad protesterna egentligen handlar om. För betraktar man dem i ett omilt dagsljus är det svårt att undvika slutsatsen att demonstrationerna symboliserar en nästan avsiktlig självinfantilisering hos den grekiska oppositionen när den ställs inför EU:s och IMF:s stödstrategi. Naturligtvis är det fullständigt begripligt att grekerna blir ilskna både på den Europeiska unionen och på sin egen regering, och att de vill protestera så  offentligt och högljutt som möjligt. Men att reagera på krisen med vad vi kan kalla barnskrikets politik, där oppositionen uppträder nästan som ett litet barn som blivit argt på sina föräldrar, kommer förmodligen bara att göra allting än värre.

Protesternas avpolitiserade natur går att studera i bruket av begreppet ”indignados”, som de grekiska demonstranterna lånat av förra månadens liknande spanska protester mot andra åtstramningsåtgärder. Indignation är en säregen känsla att använda som grund för en proteströrelse. Det är en känsla man snarast associerar med de självrättmätiga medelklasskonsumenter som skriver upprörda insändare om att de blivit lurade i butiker till BBC:s TV-program ”Watchdog”. Inte desto mindre baseras protesterna på Syntagmatorget uttryckligen på att ersätta ideologi och politik med just sådan känslosamhet. Proteströrelsen har, liksom den Facebookgrupp som uppmanade människor att protestera mot regeringen, beskrivit sig som ”fri från politiska fanor och utan ideologi”. Konsekvensen är, som en journalist påpekat, en ”säregen kombination av allvar och pantomim”; det är som en rockkonsert, men en rockkonsert där ”musiken är utbytt mot ilsken politik”. Men i och med att politik har bannlysts från torget, medan man samtidigt konstant hyllat demonstrationens spontana natur, har man åstadkommit en situation där det, som en grekisk bloggare formulerar saken, ”inte finns något entydigt syfte, ingen ideologi och ingen klart definierad strategi”.

Faktum är att just den saken tveklöst är demonstrationens mest iögonenfallande egenskap: dess uppenbara brist på något syfte. Dag efter dag förekommer olika fysiska initiativ – från att försöka hindra parlamentsledamöter från att ta sig in i parlamentsbyggnaden till att ropa ”Tjuvar! Tjuvar!”  i talkör – men absolut inga förslag med någon substans har förts fram vad gäller den ekonomiska krisen. Man får en känsla av att demonstranterna bara väntar på att någonting, vad som helst, ska hända. Som en välvilligt inställd redogörelse uttryckt saken: ”Syntagma var en storm; nu väntar vi bara på åskan.” Demonstrationens avpolitiserade natur, dess undvikande av ideologi till förmån för indignation, har givit den en säreget passiv natur som inte ens dess plötsliga utbrott av fysisk aktivitet förmår dölja: vad det handlar om är en stor mängd demonstranter som helt uppenbart ser sig själva inte som dem som hoppas få sätta den politiska dagordningen, utan som observatörer som då och då ropar någonting oförskämt åt dem som gör det.

Frånvaron av en målsättning, av allt som ens skulle kunna påminna om ett konkret förslag, är tänkt att avspegla demonstrationens föregivet postideologiska, improviserade och oorganiserade natur. Men i själva verket ger den demonstrationen en ofrånkomlig känsla av overklighet, av att sakna kontakt med verkligheten, av att omedvetet ha ställt sig utanför. Det närmaste demonstranterna har kommit att ställa något krav är när de skanderat ”Inga åtstramningar!”  De kräver att regeringen ska förkasta Bryssels krav på att den genomför ytterligare utgiftsnedskärningar innan den får nästa utbetalning av stödlånepengar. Okej. Men vad händer sedan? ”Inga åtstramningar”, uttalat som isolerat krav och i frånvaro av ideologiskt synsätt eller klara mål, är inte någon seriös politisk inställning. I värsta fall kan man till och med uppfatta det som ett uttalande utan någon verklighetsförankring och högst avgjort utan någon känsla för strategi.

Det är den saken som skiljer ut dagens grekiska protester från tidigare epokers proteströrelser. En gång i tiden skulle liberala eller radikala motståndare till en given regerings ekonomiska strategi ha föreslagit en alternativ strategi, vare sig de nu hade föreslaget i keynesiansk politik, en statskontrollerad ekonomi eller en mer radikal krishantering som betonat reformer av de ekonomiska institutionerna och en förnyad inriktning på tillväxt. Men genom att helt enkelt säga ”Inga åtstramningar”, eller hävda att man i stället för att minska utgifterna borde omfördela resurser från en del av det grekiska samhället till en annan, avslöjar demonstranterna sin ovilja eller oförmåga att ta den ekonomiska krisen på allvar som politiskt problem. De tycks ha bara ett enda syfte: att så snabbt som möjligt underlåta att börja betala av lånen från EMF och Europa. En grekisk skribent har uttryckligen krävt att lånen så snart som möjligt bör tillåtas förfalla, eftersom ”konsekvenserna” åtminstone kommer att leda till att någonting händer. Naturligtvis är det inte över huvud taget något seriöst syfte, utan snarare ett barnsligt vredesutbrott som syftar till att får världen och dess otrevliga realiteter att ”försvinna sin väg”. Ytterst är det till och med direkt dumdristigt: en pose utan minsta hänsyn till pris eller konsekvenser.

Just det tycks vara ett primära budskapet i den indignation som visas upp för allmän beskådan på Syntagmatorget och på andra platser i Grekland: ”Stoppa världen, jag vill kliva av!” Det medvetna förkastandet av politik och omhuldandet av känslomässig spontanitet har lett till en situation där protesterna inte kan uppfattas som annat än seriöst verklighetsfrämmande. I stället för att hylla den fysiska dramatiken hos något som för den oinsatte kan förefalla vara ett historiskt ögonblick, vore det bättre att lära den här läxan av vad som sker på Syntagma: Att ta itu med den ekonomiska krisen och med våra politiska ledares ogenomtänkta sätt att försöka hantera den kommer att kräva både att vi tar oss själva på allvar och en vuxen och målmedveten politik. 

Brendan O’Neill är redaktör för nättidskriften spiked.