Av Mick Hume
Det är oklart vad som hänt eller kommer att hända i fallet Dominique Strauss-Kahn, den numera före detta chefen för Internationella monetära fonden (IMF) och förmodade socialistiske presidentkandidaten i Frankrike, som blivit gripen och häktad i New York efter att ha anklagats för att ha försökt våldta en hotellanställd. Men det är redan klart att l’affaire DSK av somliga utnyttjas för att ifrågasätta hela den franska traditionen att låta offentliga personer fortsätta att ha skyddade privatliv, och för att kräva att också fransk politik ska förvandlas till den sorts skandalinriktade reality-TV vi redan kan ”avnjuta” i Storbritannien och USA.
Till helt nyligen har Frankrike i stort sett hållit fast vid den gammalmodiga tanken att människors privatliv bör få vara – ja, privata. Regeln upprätthölls med hjälp av Frankrikes strikta integritetsskydd, som tveklöst precis som de engelska förtalslagarna har utnyttjats för att skydda de rika och mäktiga från granskning. Men samtidigt återspeglade det en genomtänkt kulturell insikt om att offentliga personer bör dömas utifrån sina offentliga gärningar och åsikter, inte nödvändigtvis utifrån sitt personliga leverne.
Somliga franska statsmän har i konsekvens med detta kunnat leva under mycket trassliga privata förhållanden, medvetna om att de sannolikt inte skulle bli uthängda i media och att det till och om så skedde förmodligen inte skulle leda till att de förlorade sina anhängares stöd. Fransmännen har till och med myntat ett begrepp för den här sortens sexuellt utlevande politiker: lapins chaud, ”heta kaniner”, en klart mer tillgiven och till och med beundrande etikett än dess brittiska motsvarighet, old goats, ”gamla getabockar”.
Det mest ryktbara exemplet, den forne socialistpresidenten François Mitterrand (som var president från 1981 till 1995), hemlighöll inte bara det faktum att han blivit diagnosticerad med cancer det år han först valdes till president, utan också att han tidigare fått en dotter med sin älskarinna – den saken förblev en ”hemlighet” förbehållen den politiska eliten och medieeliten tills dottern var vuxen och Mitterrand närmade sig sin avgång och död. (En ironisk knorr är att president Mitterrand postumt befanns ha gjort sig skyldig till att kränka andras integritet genom att ha iscensatt en telefonavlyssningsoperation, delvis avsedd att skydda hans egna hemligheter.)
Men nu har traditionen att låta offentliga personer leva privata liv råkat i dramatisk konflikt med den voyeuristiska ”allt ska avslöjas”-mentalitet som lett till att celebritetsskvaller och personliga ”bekännelser” i stora delar av västvärlden har ersatt den offentliga politiska debatten. För media och många politiska bedömare verkar det vara obegripligt att någon ens skulle ha ett privatliv. Som den sortens inflytelserika skandalbettlare är det självklart att om någonting hålls dolt för offentligheten – det vill säga är privat – måste där också finnas någonting värt att dölja, med andra ord någon ”mörk hemlighet” som bör avslöjas.
Det är i den andan som många i Storbritannien, USA och på andra håll har kastat sig över skandalen kring Strauss-Kahn och lyft fram den som ett bevis för att fransk politik är ett sjudande träsk av kvinnoförnedring och korruption, värnat av landets respekt för privatlivets helgd. Tiden, och den amerikanska rättvisan, kommer eller kommer inte att avslöja om DSK är den omoraliske figur han de senaste dagarna framställts som i internationella media. Men det bör redan vara uppenbart att det är ett frontalangrepp på allt förnuft att ta en enda politikers än så länge bara påstådda sexualbrott som ”bevis” för att hela den franska kulturen bör kullkastas och tvingas anpassa sig till den övriga västvärldens lystna och värsta beteende.
Ändå är det precis det som i praktiken krävs av alla de i brittiska och internationella media som vill utnyttja l’affaire DSK som piska för att tvinga fransmännen att anpassa sig. ”Vi sätter strålkastarljuset på Frankrikes ’macho’-kultur”, meddelar BBC, som om rätten till ett privat sexliv måste vara mer eller mindre samma sak som sexism. En brittisk tidningsrubrik sammanfattar den synbarligen allmänna meningen: ”På de anklagades bänk: IMF-chefen och Frankrikes hemlighetsmakeri”. Till och med arabiska och ryska nyhetsbyråer har stämt in i kören. Al-Jazeera hävdar att den ”Franska sexskandalen knäcker offentlighetstabuet” medan RIA Novosti rapporterar att Frankrike nu har försetts med ”en ny utgångspunkt”, så att landets politiska historia framledes kommer att delas in i två epoker, ”före och efter skandalen”.
Vad Frankrike som samhälle i grund och botten anklagas för av brittiska besserwissrar är inte våldtäkt, utan att man underlåtit att inrätta sina offentliga verksamheter i enlighet med de normer som fastslagits vid Londons stadsfullmäktiges diverse utskottssammanträden. De franska politikerna anklagas för att de inte uppför sig som de robotartade produkterna av en politiskt korrekt kurs i mediehantering. Åklagarna kräver att deras privatliv ska bli allmän egendom och att fransk politik på köpet ska förvandlas till ännu en av TV:s realityshower.
Kraven på att så ska ske kommer inte bara från utlandet. Viktiga grupper inom den franska eliten håller på att förlora tilltron till deras egna traditioner. Samtidigt som franska media har angripit det amerikanska rättvisesystemet för hur det behandlat DSK, har de samtidigt vänt sig inåt och ifrågasatt sig själva. Vänstertidningen Liberation har skrivit om att Frankrike genomgör sin första ”anglosaxiska” sexskandal, och att den saken tvingat landet till en ”brutal” offentlig debatt om saker som tidigare var ”begränsade till rykten och skvaller inom en liten grupp personer med insideskunskaper”. Till och med Le Monde, det liberala etablissemangets tidning, har publicerat ett angrepp på ”medias säregna omerta” vad gäller politikernas sexliv. Faktum är att presidenten, Nicolas Sarkozy, själv redan har gjort mycket för att underminera gränsdragningen mellan offentligt och privat liv i Frankrike. Sarkozy förvandlade sin uppvaktning av, och sitt bröllop med, sångerskan och före detta fotomodellen Carla Bruni till en celebritetscirkus av Victoria och David Beckham-snitt. Delvis som en konsekvens av Sarkozys publicitetsjakt påstås de franska domstolarna numera vara mindre villiga att upprätthålla strikta integritetsregler för offentliga personer. Kanske varnade Sarkozy Strauss-Kahn när han övertog chefsposten vid IMF för att amerikanerna tar människors sexuella beteende långt allvarligare än fransmännen. Men samtidigt föreföll presidenten villig att utnyttja ”anglosaxisk” smutskastningstaktik på hemmaplan; DSK, tidigare förmodad socialistisk utmanare i nästa presidentval, sägs när de två männen hamnade sida vid sida på en herrtoalett ha varnat sin potentielle rival Sarkozy för att fortsätta dra nytta av ryktena om DSK:s privatliv i den kommande valkampanjen.
Det var notervärt att den franska journalist som har anklagat Strauss-Kahn för att ha uppfört sig som en ”brunstig chimpans” mot henne gjorde det under en websändning av en arrangerad middagsbjudning där diverse franska celebriteter samtalar om sina liv och åsikter mellan munsbitarna – ett program med precis den sorts offentliga bekännelser förklädda till privat småprat som vi blivit bara alltför bekanta med i brittiska och amerikanska media.
Vid en tid då de brittiska domstolarna och medierna slår knut på sig själva över celebritetsskandaler och domstolsorder som vid viten förbjuder vittnen att yppa ett ord om vad de vet är de knappast i en position där de bör läxa upp fransmännen om var skiljelinjen mellan privat och offentligt bör eller inte bör dras i dag. Den franska lagstiftning som värnar rätten till ett skyddat privatliv innebär förvisso en begränsning av yttrandefriheten, och sådana begränsningar hör naturligtvis lika lite hemma i en demokrati som den brittiska statens arsenal av censurparagrafer, förtalslager och domstolsbeslutade publiceringsförbud eller allomfattande förelägganden.
Men att det är så bör inte innebära att vi kräver att fransmännen måste förnedra sin offentlighet ännu mer och fylla den med sexskandaler och personligt skvaller, som vi gjort i Storbritannien och merparten av den övriga västvärlden. I synnerhet som Sarkozy och kompani förefaller fullt kapabla att utan den minsta hjälp utifrån själva efterlikna den ”anglosaxiska” beteendemodellen.
Låt oss för all del ha en bred debatt om vilka roller den privata och den offentliga sfären bör spela i ett civiliserat samhälle. Men den frågan har ingenting att göra med vad som hände eller inte hände i det där hotellrummet i New York. Och låt oss börja med antagandet att alla människor med full rätt har ”något att dölja”. Det kallas vårt privatliv.
Och om nu liberalt inriktade journalister i väntan på den debatten vill ägna sig åt att utforska någon offentlig skandal som berör DSK, är mitt förslag att de funderar på hur den europeiska vänstern har lyckats bli så politiskt urarma att chefen för IMF, den man vars yrke har varit att rädda världskapitalismen, kunnat bli beundrad som en av Europas ledande socialister.
Mick Humes är korresponderande redaktör vid Spiked.