Av Josie Appleton
I ett anförande till försvar för hans förbud för ansiktstäckande slöja beklagade den franske presidenten Nicolas Sarkozy att den sortens huvudbonader ”isolerar kvinnor från samhällslivet” och ”tar ifrån dem deras personlighet”. Sedan förbudet trädde i kraft den 11 april har dussintals av dessa påstått isolerade och personlighetsberövade kvinnor trätt ut på gatorna som en form av markant självsäker proteshandling.
Redan på förbudsdagen, den 11 april, iscensatte flera kvinnor iförda niqab protester utanför Notre Dame och andra centrala monument i Paris (en av den föreföll motsätta sig att bli gripen). Ett par veckor senare stod en ung kvinna, också i niqab, utanför Nationalförsamlingen, en demonstration som också borde ha lett till böter (hon blev irriterad när hon inte blev bötfälld).
Enligt inrikesministern har ”27 eller 28” kvinnor hittills bestraffats för att bära ansiktstäckande slöja. Alla är inte saudiarabiska turister eller underdåniga muslimska hustrur – en kvinna som bötfälldes i Nice för några dagar sedan var både konvertit och ensamstående mor.
Bötesstraffen ger upphov till spontana protester och stöd för de berörda kvinnorna. En lärare på en privat muslimsk skola i Toulouse hejdades iklädd niqab och fick ett bötesföreläggande på 150 euro; när en tekniker började filma händelsen greps han omedelbart och en spontan demonstration som krävde hans frigivning uppstod utanför polisstationen.
Nu har en ny frontlinje uppstått i skolorna, där mödrar med slöja protesterar mot att de utesluts från att följa med sina barn på skolutflykter. De här mödrarna bär enkel huvudslöja snarare än niqab, men trots det har ett ökande antal skolor beslutat att deras huvudbonader gör dem olämpliga som ”representanter”. Den 2 maj samlades enligt Le Monde en grupp mödrar utanför en skola i Montreuil, ”inte för att försvara någon religiös sak utan för att protestera mot orättvisa”.
Det är slående att de här demonstranterna uttrycker sina önskemål med hänvisning till republikanska värderingar, som politisk frihet. Den ledande bland de muslimska organisationer som motsätter sig förbudet mot burka heter ”Rör inte min grundlag”, och de mödrar som försvarar sin rätt att bära slöja på skolutflykter kallar sig för ”Mödrar för jämlikhet åt alla”. Vid konfrontationerna mellan de beslöjade kvinnorna och polisen förefaller det att kampen gäller var gränsen mellan statens beslutsrätt och medborgarnas frihet ska dras.
För en brittisk iakttagare är detta avgjort ett märkligt spektakel. Det finns ingen brittisk lagstiftning kring slöjor, och medan lärare kan bära huvudduk får mödrar (och många skolanställda) ha niqab utan att särskilt många reagerar. Det är den oväntade strängheten i den franska statens angrepp på slöjan – i det europeiska land som har störst antal muslimska invånare – som har förvandlat frågan om islamska huvudbonader till en central medborgarrättsfråga.
Det franska kriget mot huvuddukar inleddes 2004 med ett förbud för elever att bära huvudduk i skolan. Som den franske sociologen Olivier Roy noterar i sin bokLa Laïcité face à l'Islam (”Sekularismen mot Islam”) låg fokus specifikt på den islamiska huvudduken, som ansågs leda till problem som sikhernas turban och judarnas kippa inte förorsakade. Den saken hade mindre med huvuddukens inneboende egenskaper att göra än med det faktum att den blivit emblematisk för den franska staten, som ett slags anti-republikansk symbol. Politiker från alla partier ställde under 2003 upp för att stödja förbudet och talade lyriskt om att lagen skulle befästa ”våra värderingars beständighet” och att den skulle ”bära upp vår kollektiva historia” och var ”en principiell bekräftelse på vår nations moraliska eller andliga enhet”, en ”grundprincip för vår republik” och så vidare och vidare. (Se Christian Joppke: Veil, Mirror of Identity, Polity 2009, sid 50.) Att förbjuda huvudduken blev en högsta republikansk handling, det primära sätt på vilket lagstiftarna kunde bekräfta sina och nationens principer.
Den nya lagen drevs inte igenom som någon reaktion på händelser som nyss hade utspelats. Som Christian Joppke konstaterar i sin bok Veil, Mirror of Identity, var ”antalet faktiska konflikter som hade med slöjor att göra färre än de varit på tio år under sommaren 2003”, då man ”i hela Frankrike kunde räkna till bara 1 256 beslöjade elever”. Kravet på ett förbud kom från den politiska eliten och var ett utslag för dess behov av en ”spegel” den kunde definiera sig själv gentemot.
Den vänsterintellektuelle Régis Debray ingick i den utredningskommission som föreslog förbudet, och det är talande att han i sin 80-sidiga utläggning om varför slöjan bör förbjudas knappt ens nämner själva plagget. Framför allt klagar han över det ökande utbudet av amerikanska TV-program, över den amerikanska konsumtionskulturens växande utbredning, över Frankrikes minskande betydelse och över att talangjaktsprogrammet Star Academy på TV blivit allt populärare: republikanismen har förlorat sin själ, skrev han, och blivit en ”åsikt snarare än en övertygelse, en frånvaro och en tystnad”.
Behovet av en anti-republikansk symbol kommer ur den franska statens speciella natur. Den franska staten bärs av en uttrycklig ideologi på ett sätt som saknas hos den brittiska staten. Brittiska institutioner har mestadels utvecklats på ett oplanerat, informellt sätt och därför bevarat alla möjliga slags anakronistiska symboler och metoder (”det verkar kanske besynnerligt, men det fungerar”). Däremot har de franska institutionerna mycket uttalat motiverats, förebådats i offentliga utsagor och definierats i regelverk. ”Republiken” var samhällets sammansmidande och enande kraft; utan den föreställde man sig tydligen att folket skulle splittras helt.
Under de två århundradena efter revolutionen 1789 var den anti-republikanska huvudfienden den katolska kyrkan, och den konflikten utgjorde den primära motsättning som utgjorde det politiska livets kärna. Men nu, säger Roy, har den gamla konflikten mellan republikanism och katolicism ersatts av en ny mellan republikanism och islam, och då i synnerhet mot slöjan.
Genom att markera sin makt över slöjan bekräftar staten sina värderingar och sin dominans. Trots allt politikerprat om kvinnors rättigheter är det i själva verket det faktum att slöjan uppfattas som ”aggressiv” som motiverar förbudet. Slöjan ses både som en barriär rest mot statens myndighet och som en uttrycklig utmaning mot sekulära värderingar. Debray kallar slöjbärandet för en ”militant handling” och den tidigare presidenten Jacques Chirac menade att det finns ”något aggressivt” hos slöjan, och att den sekulära staten inte kunde tolerera ett så ”ostentativt uttryck för religiös proselytvärvning”.
Det förefaller som om en steril republikanism upplever slöjan som ett ”ostentativt” hot mot dess egen existens. Att underlåta att lagstifta skulle, enligt Debray, vara ”en signal om svaghet eller reträtt”, medan ett förbud skulle ge ett ”bevis på kraft” av högsta rang. Som Roy noterade har förbudet för slöjan ”mer att göra med återerövring av territoriet än med något försvar för neutraliteten”.
Sedan 2004 har den franska lagstiftningen kring huvuddukar blivit allt mera interventionistisk och näst intill utplånat den enskildes fria sfär. Under 1990-talet försvarade en rad domstolsutslag skolelevernas yttrandefrihet: domarna skilde då mellan statens företrädare (lärarna) och medborgarna (eleverna), och ansåg att medan lärarna skulle vara neutrala och inte fick bära religiösa symboler, hade eleverna i egenskap av medborgare ”samvetsfrihet” och följaktligen rätt att bära sådana symboler. (Intressant nog var Nicolas Sarkozy en av de få politiker som motsatte sig lagen år 2004, då han i likhet med de tidigare domstolarnas synsätt hävdade att ”det är inte barnet som måste vara laic [ickereligiös], utan skolan”.)
I dag har kontrollen över elevernas klädsel ytterligare utsträckts till att omfatta beslöjade föräldrar – på grund av sin blotta närvaro på en skolbuss tvångsrekryteras de som officiella företrädare och underkastas därmed i samma mån som lärare och elever de gällande klädbestämmelserna.
Sarkozys lag från 2010, som förbjuder bärande av slöja på offentlig plats, blev nådastöten för den fria åsiktsformuleringens domän. Lagen av år 2004 gällde uttryckligen enbart skolan, inte offentliga rum som gator och torg. Medan skolan är en plats där republikanska värderingar ska förmedlas, menade Debray, är gatan en offentlig plats för fria åsiktsyttringar och debatt. Det kunde inte komma ifråga att reglera människors klädsel ”i tunnelbanan, i cyberkaféerna, i snabbköpen …” Men det är precis vad som har hänt. Lagstiftningen har ”erövrat” allt större territorium, och utrymmet för att fritt uttrycka sig genom sin klädsel har i praktiken reducerats till hemmets privata sfär.
Det är själva burkaförbudets natur som i Frankrike gör det till en potentiellt universell frihetsfråga. I Storbritannien, där ingen motsvarande lagstiftning existerar, har ”rätten” att bära slöja i huvudsak försvarats av enstaka tjuriga skolflickor som gjort uppror mot sina skoluniformer (mest känt av en flicka som ville ha på sig en aningen annorlunda islamsk dräkt än den som tilläts av hennes skola). Men i Frankrike har huvudduksfrågan blivit en principiell frihetsfråga som berör människor av alla eller ingen religionstillhörighet.
Gruppen ”Mödrar för allas jämlikhet” säger att de talar i egenskap av ”kvinnor och män, beslöjade och obeslöjade, som solidariskt försvarar en grundläggande frihet” – och en grundläggande princip, nämligen att ”en demokratisk stat inte tvångsmässigt ska föreskriva sina medborgares klädsel”. Vid sin senaste demonstration fick de stöd av ett antal icke-muslimer, bland dem unga feminister som betraktade saken som en grundläggande jämställdhetsfråga.
Förbudet har också givit upphov till klassiska franska situationistprotester, däribland ”Prinsessan Hijab”, en graffitikonstnär som målar slöjor på modereklamen i Paris tunnelbana, och performancedemonstranterna Niqabitches (se http://vimeo.com/15747849), två unga kvinnor som klädde sig i niqab och hotpants och vandrade runt till de tunga statliga departementen (utanför vart och ett av de som hade medansvar för förbudet poserade de och vinkade). De båda unga kvinnorna säger att de själva inte begriper varför någon skulle vilja ”täcka ansiktet som Darth Vader”, men att de försvarar idén om republiken som ”ett rum för åsiktsfrihet där var och en får välja sitt sätt att klä sig och att utöva sin religion”. Enligt deras uppfattning vittar förbudet om ”republikens vettlösa behov att utöva kontroll över sina medborgares kroppar”, något som går långt utöver all ”legitim” makt.
Hur burqakriget kommer att sluta är fortfarande osäkert. Vad som däremot är säkert är att lagstiftarnas huvudduksförbud tvärt emot att lösa republikanismens kris i stället fått en synnerligen oönskad, och bisarr, effekt: det har förvandlat en förmodern, begränsande sorts klädedräkter till en tvåtusentalets revolutionära frihetsmössa.
Josie Appleton är sammankallande i Manifesto Club, en kampanjorganisation för medborgerliga fri- och rättigheter, och talar den 31 maj i Berlin om burqaförbud vid ett evenemang arrangerat av tidskriften Novo. Hon tar emot synpunkter på adress: josie.appleton@manifestoclub.com