Efter förra helgens nakbadagsdemonstrationer på sextiotreårsdagen av ”katastrofen”, som är vad araberna kallar Israels självständighetsförklaring, tycks många hoppas (eller frukta) att palestinierna har anslutit sig till de arabiska revolter som sveper fram genom Mellanöstern och Nordafrika. Även om de gissningar som gick ut på att demonstrationerna skulle bli den tändande gnistan till en tredje palestinsk intifada med möjlighet att sprida sig till hela arabvärlden har visat sig vara snarare ren Facebookretorik än någon aktisk realitet, antydde årets nakbademonstrationer att den etablerade ordningen i regionen håller på att förändras.

Nakbadagsdemonstrationer är ingenting nytt. Trots en stora globala medieuppmärksamhet som visas skärmytslingarna, demonstrationstågen och sammandrabbningarna längs gränserna, i de palestinska områdena och i östra Jerusalem var uppståndelsen utanför de regionerna nätt och jämnt märkbar. I Tel Aviv skilde sig veckoslutet knappast från alla andra. Inte ens när en arabisraelisk lastbilschaufför i södra delen av staden plöjde fram genom flera andra fordon, något som föraren hävdade var en olyckshändelse men som andra misstänkte var ett avsiktligt anfall, ledde det till att lördagsstiltjen blev nämnvärt störd. Politiskt mer betydelsefull var en demonstration i det arabdominerade Yafodistriktet, organiserad av en ungdomsgrupp och med några hundra både arabiska och judiska israeler som deltagare. Men Tel Aviv-invånarna tog i de flesta fall ingen notis om den heller.

Enligt Jerusalem Post var demonstrationen den första offentliga åminnelse om Nakba som hållits i Yafo, en uråldrig hamnstad som vid tiden för Israels självständighetsförklaring 1948 hade arabisk majoritet. Liksom sammanstötningarna vid gränserna – på söndagen dödades tolv människor och hundratals sårades i samband med palestiniernas marscher vid Israels gränser till Libanon, Syrien och i norra Gaza – antydde den här lågmälda demonstrationen, som synbarligen inspirerats av folkupproren i arabländerna, en betydelsefull förändring i regionens dynamik.

Att de som organiserade Nakbadagsdemonstrationen öppet lierade sig med revolterna i arabvärlden tyder på att den tidigare rollfördelningen har förändrats. Historiskt sett har den palestinska frågan spelat en central roll för arabvärldens politiska dynamik och sedan grundandet av de moderna arabregimerna under 1940-talet inspirerat till framväxten av en panarabisk identitet . Efter sexdagarskriget 1967, när Israel besegrade de Egyptens, Jordaniens och Syriens arméer, var arabstaterna allmänt vanärade och de palestinska gerillagrupperna intog i stället en ledande ställning. Palestinierna kom att betraktas som den arabiska kampens förtrupp. Det blev de som inspirerade andra arabers politiska strävanden, inte tvärtom.

Men nu hävdar i stället många palestinier att de inspireras av dem som utmanat regimerna i arabländer som Tunisien, Egypten, Syrien med flera. Vid protestmöten före, under och efter Nakbadagen har palestinier – bland dem också arabisraeler – förklarat sitt stöd för andra arabfolks kamp för självbestämmande och mänskliga rättigheter.

Under de gångna sextio åren har frågan om en palestinsk stat tjänat som ett starkt legitimerande redskap för många arabregimer, även om samma regimer i realiteten ofta brutalt förtryckt palestinier och deras representanter för att inte förlora kontrollen över den palestinska frågan. Mot den bakgrunden är det värt att notera att Syrien tycks ha underlättat protestmarscherna; det har åtminstone rapporterats att syriska styrkor har tillåtit demonstranterna att ta sig fram till den israeliska gränsen, och somliga har spekulerat i att det kan ha varit ett försök att avvända den internationella uppmärksamheten från de blodiga försöken att slå ner regimkritiska demonstrationer inne i Syrien.

Men samtidigt som arabregimer har utnyttjat sympatin för den palestinska självständighetskampen i syfte att stärka sin egen legitimitet, har kampen samtidigt varit ett verktyg som de utnyttjat för att värja sig mot de egna befolkningarnas önskan att få ökad politisk frihet. Arabvärldens auktoritära regimer har rättfärdigat sitt förtryck genom att hänvisa till Palestinafrågan och den fortsatta kampen mot ”sionismen”. Som den egyptiske historikern Walid Kazziha har visat hade ”redan 1948 Palestina blivit inte bara en del av den officiella arabiska politiken, utan också ett väsentligt inslag i det politiska medvetandet hos arabiska ungdomar och arméofficerare, vilka under 1950-talet fick makten i några av de arabiska kärnländerna.” Arabländernas nederlag i 1948 års arabisk-israeliska krig (som i Israel kallas självständighetskriget) misskrediterade den härskande eliten i de länderna och beredde vägen för militära maktövertaganden och för införandet av ett auktoritärt styre. Enligt Kazziha ”gav Palestinafrågan ytterst de nya härskarna en förevändning att utöva total kontroll över samhället med hänvisning till att man förberedde sig för ’ödesslaget’.” (Se Brendan O’Neills ”The Egyptian Uprising: ’Why Now?’ and ’What Next?’”, spiked online, 8 februari 2011.)

I arabvärlden har palestinierna använts som spelpjäser i inre maktkamper, där motsatta krafter framställt sig som den palestinska sakens legitima väktare. Samtidigt har palestinierna också utgjort fokus för arabisk politisk solidaritet. Så  var också fallet under perioden efter sexdagarskriget. Kriget innebar att panarabismen (som innefattade en önskan att befria arabvärlden från de artificiella gränserna mellan de skilda arabländerna) misskrediterades och att de palestinska gerillarörelser som ursprungligen först stöddes och därefter trycktes ner av arabregimerna fick ett stort uppsving. Fram till 1990-talet betraktades den palestinska befrielserörelsen PLO, grundad 1964, och den palestinska nationalismen i sig, som arabvärldens spjutspets. I de palestinska territorierna skedde ett folkuppror – den första intifadan – under 1980-talet. Men under de senaste två decennierna har palestinafrågan gradvis överlåtits på västerländska aktörer. I och med att fredssamtalen i Oslo inleddes i början av 1990-talet överlämnades palestiniernas öde till utomstående.

Under de senaste månadernas folkuppror i en rad arabländer har undergången för panarabismen, och med den stödet för den palestinska nationella kampen, återigen blivit påtaglig. Den palestinska frågan kan inte längre legitimera de arabiska härskarna, och även om det fortfarande i arabvärlden finns ett utbrett stöd för palestinierna liksom en fiendskap gentemot Israel, kan inte ”ödesslaget”  längre användas som ursäkt för att undanhålla människor deras demokratiska rättigheter. Faktum är att palestinafrågan sällan har nämnts under vårens folkresningar; fokus har legat på regimförändringar och inhemska frågor.

Allt detta får politiska konsekvenser bland palestinierna i de ockuperade territorierna och i den så  kallade ”diasporan”. Det som hänt är att folkupproren i arabvärlden nu har börjat forma palestiniernas politiska medvetande. Inspirerade av den egyptiska revolten har palestinier krävt en återförening mellan Fatah och Hamas och iscensatt massdemonstrationer inom och utanför de palestinska områdena. Man har hittills åtminstone lyckats sätta igång båda processerna. Man har också uppmanat till regelbundna, obeväpnade massmarscher i spåren efter de som ägde rum den 15 maj.

Upproren i arabvärlden har odiskutabelt påverkat protesterna bland palestinier i de ockuperade territorierna, i Israel och i de angränsande arabländerna på nya och betydelsefulla sätt. Men trots att vissa kommentatorer entusiastiskt har proklamerat början till en palestinsk vår, är det ännu långt ifrån säkert att den senaste tidens demonstrationer kommer att bli varaktiga eller övergå i en bred folkrörelse. För när allt kommer omkring hämmas inte det palestinska självstyret bara av Israels ockupation av Västbanken och Gaza, utan också av att regionens öde har överlåtits på västerlandet och av det splittrade palestinska styre som snarare inriktar sig på att vinna stöd hos utomstående än på att främja en folklig, nationell kamp. 

Nathalie Rothschild är internationell korrespondent för spiked. Besök hennes personliga webbsidor finns på www.nathalierothschild.com.