Vi bör oroa oss mindre för att apparaterna vi använder registrerar var vi befinner oss och mer för att samhället vi lever i nedvärderar vår rätt till privatliv.
Tim Black från spiked

Alla som sett TV-serier som 24, Brottskod: Försvunnen eller Spooks vet att mobiltelefoner kan avslöja var en individ befinner sig. Så är man på flykt undan en fiendeinfiltrerad antiterroristenhet, försöker man undvika att kriminella poliser får tag i en eller vill man undkomma den brittiska spionorganisationen MI6 bör man komma ihåg att först och främst göra sig av med mobilen. 

Under den allra senaste tiden har nyhetsflödet emellertid givit de konspirativa thrillerintrigerna en mer alldaglig vinkling. Tydligen är det inte bara korrumperade myndigheter eller hemliga agenter värvade av främmande makt som kan tänkas använda våra mobiler för att spåra våra rörelser; producenterna bakom vartenda större mobiloperativsystem, från Apple till Google, har gjort det i åratal. Och vi, den godtrogna allmänheten, har knappt ens haft en aning om saken.

Torsdagen den 21 april visade det sig att en hemlig fil i varenda iPhone och iPad med regelbundna mellanrum registrerade var apparaten användes. Utslaget över månader innebär det här att våra rörelser kartläggs och att Apple har tillgång till kartan. Alasdair Allan och Pete Warden, de två brittiska forskare som upptäckte den hemliga filen, sa: ”När vi grävt oss längre in och visualiserade de data vi fått fram blev det uppenbart att våra rörelser kartlagts i skrämmande stor detalj.” Sedan saken avslöjats i fallet Apple har det också blivit klart att Google och Microsoft gör något liknande med hjälp av sina mobiloperativsystem. Närmare bestämt använder de mobilnätsmaster och wifiingångar för att korrelera vår belägenhet och inte bara kartlägger våra rörelser utan lagrar dessutom informationen. Utnyttjar man den informationen i kombination med den man kan få från andra applikationer och internettjänster är det troligt att an kan skapa en relativt komplex bild av en enskild individs aktiviteter. Huruvida Apple och de andra också avser att göra det är oklart.

Som saken ser ut för dagen tycks det största problemet med Apples, Googles och Microsofts agerande vara att ingen av dem har frågat oss om de fick lov att registrera informationen om var vi befinner oss. För all del finns det en paragraf om saken i företagens serviceavtal, men med tanke på dokumentens omfattning är det knappast förvånande att mycket få människor brytt sig om att läsa så långt innan de klickat på att de accepterar villkoren. Så i stället för att framstå som öppna med att de registrerar sina användares geografiska belägenhet –  som få av oss förmodligen skulle ha brytt oss om att företagen samlade på – framstår de nu som hemlighetsfulla och lömska. Med tanke på uppståndelsen är det förmodligen ett beslut som i synnerhet Apple så här i efterhand beklagar.

Den republikanske kongressledamoten Edward Markey har begärt att den amerikanska kongressen ska utreda ärendet. Uppenbarligen ansåg han inte att allmänna fraser om människors rätt till integritet var tillräckligt rubrikknipande, och tog i stället till hotet om att pedofiler skulle kunna hacka sig in i barns mobiltelefoner och på så sätt kartlägga deras dagliga rutiner. På ett liknande sätt har Preston Grella skrivit i Computer World om faran av att någon illasinnad person skulle kunna hacka sig in i filerna och använda detaljer om våra rörelser i något okänt men ondskefullt syfte. ”För den som sätter värde på sitt privatliv kan något sådan vara skrämmande”, skrev han. I dagstidningen Guardian nöjde sig kolumnisten John Harris med att föreställa sig de totalitära implikationerna i sådana moln av privata data: ”Ett moln som jag fruktar kan komma att bli mycket mörkt.”

Trots de här rätt desperata försöken att förvandla saken till någonting vi bör Vara Mycket Rädda För, är det osannolikt att särskilt många människor kommer att slänga sina mobiltelefoner som om de vore oskyldiga på flykt undan mordiska agenter. ”Varför blir vi inte bekymrade?” frågade John Harris klagande. Hans resonemang kring bristen på allmän indignation får honom att dra slutsatsen att allmänheten har blivit – i brist på bättre ord – lurad. Vare sig det nu beror på Googles gulliga image, Bill Gates humanitära välgörenhetsarbete eller Apples omsorger om användarvänlighet förmår vi helt enkelt inte se den auktoritära ondska som lurar bakom företagens fiffiga PR och varumärken. Men det finns en annan, mindre konspiratorisk anledning till bristen på upprördhet, och den är att vi för närvarande helt enkelt inte sätter särskilt stort värde på vår privata sfär. Snarare tvärtom. Den individ som håller sig för sig själv betraktas inte med respekt utan med misstänksamhet. ”Har man ingenting att dölja har man heller ingenting att frukta” har länge varit ett mantra, åtminstone i Storbritannien – och i Sverige, där det ständigt upprepas av en stat som inte drar sig ett ögonblick för att täcka in gatorna med övervakningskameror, kräva att alla som arbetar med barn bevisar att de inte är pedofiler och uppmanar oss alla att ständigt hålla uppsikt efter potentiella terrorister.

Och samtidigt som regering efter regering har gjort sitt bästa för att få oss att betrakta personlig integritet som en synd, har vi kulturellt aldrig förr varit lika villiga som nu att betrakta det som en dygd att blotta allt. Från Facebook till Twitter, från realityshower till offentliga bekännelser uppmuntrar vår kultur till att avslöja våra innersta känslor för all och envar. Den som biter sig i läppen, som tiger i stället för att utgjuta sig, betraktas som i bästa fall hämmad och i sämsta fall som skyldig till något fruktansvärt. Vore Microsoft och Apple intresserade skulle de inte behöva spionera på oss för att få en uppfattning om våra dagliga rutiner; allt de skulle behöva göra vore att följa oss på Twitter eller bli kompisar med oss på Facebook.

Problemet för dem som betraktar en lömsk iPhone eller en skvallrande Android som problematisk är att den statsunderstödda, kulturellt accepterade nedvärderingen av ett skyddat privatliv och av enskildas integritet har lett till att de är tvingade att söka sin tillflykt till lagstiftning. I USA har Al Franken, ordförande för senatens utskott för enskild integritet, teknologi och lagstiftning, redan begärt införandet av nya lagar. Men det är omöjligt att lagstifta fram respekt för enskildas privatliv. Tvärtom kan ett skyddat privatliv aldrig vara något annat än en samhällelig dygd, framvuxen ur ett samhälle som respekterar, inte känner misstänksamhet mot, sina medborgares självbestämmanderätt. Först i ett sådant samhälle är det rimligt att en digital monolit som Apple eller Google skulle revidera sin tämligen nonchalanta inställning gentemot sina kunders och användares privatliv. 

Tim Black är skribent, fast knuten till spiked.