En av de stora gåtorna i vår tids politiska debatt är exakt vad de som kritiserar de västerländska regeringarna egentligen menar med begreppet ”nyliberalism”. I normalfallet förknippas begreppet med de åsikter som fördes fram av en välbekant uppsättning konservativa skurkar, kanske i första hand Margaret Thatcher, Ronald Reagan och tyckarna i nyhetssändningarna på Rupert Murdochs TV-bolag Fox. Bakom scenen brukar man hävda att de som drar i trådarna är finansintressena på Wall Strett och i Londons City. Men det där duger inte som definition. Det klargörs sällan om slutmålet för ”nyliberalernas” anstormning är en teori, en viss uppsättning regleringar, en fas i kapitalismens utveckling, eller någonting helt annat.

Mysteriet djupnar om vi tar en titt på David Harvey, en av de mest sofistikerade bland ”nyliberalismens” ledande kritiker. I dagens intellektuella klimat skulle det troligen förvåna många att en 75 år gammal professor i antropologi och uttalad marxist blivit en internationellt uppmärksammad och populär tänkare. Men Harveys föreläsning om kapitalismens kris, upplagd på YouTube år 2010, har visats över en miljon gånger. Andra av nyliberalismens kritiker hänvisar dessutom ofta till Harveys många böcker, som betraktas som auktoritativa.

Lyckligtvis erbjuder lågprisutgåvan av Harveys senaste bok, The Enigma of Capital, ett tillfälle att ta en närmare titt på begreppet ”nyliberalism”. Kan någon entydigt tala om vad det betyder borde det vara Harvey. Och på sidan tio gör han verkligen ett försök att definiera begreppet: ”Min uppfattning är att det hänför sig till ett klassprojekt som växte fram under 1970-talet. Dess verkliga syfte doldes bakom en massa retorik om individens frihet, politiska friheter, personligt ansvar och fördelarna med privatiseringar, men målet var att möjliggöra drakoniska politiska åtgärder utformade i syfte att återupprätta och säkra kapitalägarklassens makt.”

Vid närmare analys visar sig emellertid inte ens den definitionen vara entydig. Är det idéinnehåll Harvey nämner enbart tom ”retorik” eller är ideologins legitimerande funktion det särdrag som definierar det nyliberala projektet? Eller är kanske de drakoniska politiska åtgärderna i sig essensen i nyliberalismen? Harveys verk präglas genomgående av just den sortens bristande exakthet och inte sällan av iögonenfallande inkonsekvens.

Inte desto mindre är det möjligt att identifiera tre generella påståenden som både återkommer boken igenom och som är centrala för Harveys tes: att den nyliberala ideologin har varit dominerande sedan 1970-talet, att allsmäktiga banker aktivt manipulerar världsekonomin samt att vi av omsorg för vår planet måste begränsa den ekonomiska tillväxten. Skulle allt det här låta mycket välbekant beror det på att det är precis vad det är. Avlägsnar man den marxistiska språkdräkten från Harveys grundteser tillhör de helt och hållet dagens politiska allmängods.

Inte desto mindre är det värt att i detalj undersöka vart och ett av Harveys påståenden. Därigenom blir det inte bara möjligt att peka ut de misstag han begår, utan också att börja få en uppfattning om vad som är genuint nytt i den senaste tidens utveckling. Att identifiera den verkliga innebörden i angreppen på vår allmänna levnadsstandard är en livsviktig uppgift för var och en som vill slå tillbaka angreppen. Det råder ingen tvekan om att västerländska regimer har börjat tvinga på  sina invånare ett antal åtstramningar. Men angreppen mot tillväxten kommer inte från några frimarknadsideologer.

Enligt Harveys uppfattning var det under 1970-talets ekonomiska kris som nyliberala idéer, baserade på  en sammansmältning av nyklassisk ekonomi och liberal politik, ursprungligen blev betydelsefulla. Även om idéerna inte var nya återspeglade den ökande popularitet som åtnjöts av frimarknadsekonomer som Milton Friedman och Friedrich Hayek deras växande betydelse. Politiskt började idéerna tillämpas först av general Augusto Pinochet, som 1973 ledde en blodig statskupp i Chile, därefter av Thatcher i Storbritannien och av Reagan i USA.

Harvey är noga med att notera klyftan mellan den nyliberala retoriken och verkligheten. Det är klokt av honom, eftersom en lång rad västerländska regeringar misslyckats kapitalt med att vare sig på medellång eller lång sikt minska de statliga utgifterna. Visserligen finns skillnader länder emellan, men de statliga utgifterna ligger i så gott som hela västvärlden på mellan 30 och 50 procent av BNP – mycket långt från den minimalstat som förespråkas av tänkare som Friedman och Hayek. I stället kommer Harvey med det mer begränsade påståendet att nyliberalerna har försökt minska välfärdsutgifterna samtidigt som han påkar på att de försökt pressa ner lönerna. Men därefter backar han delvis till och med från de påståendena när han erkänner hur svårt man i Storbritannien och Skandinavien har funnit det vara att skära i vårdutgifterna.

Vad man här i första hand bör notera i Harveys diskussion om nyliberalismen är att de flesta av centralgestalterna är antingen döda eller mycket gamla. Det är dessutom mer än tjugo år sedan de innehade ledande ämbeten. Pinochet, brutal diktator i Chile från 1973 till 1990, dog 2006; Reagan, amerikansk president från 1981 till och med 1989, dog 2004; Thatcher, Storbritanniens premiärminister från 1979 till 1990, är 85 år gammal. Bland de ledande frimarknadsekonomerna dog Friedrich Hayek 1992 och Milton Friedman 2006.

Till och med dessa datum ger emellertid en överdriven uppfattning om de nyliberala idéernas inflytande. Harvey erkänner öppet att om grundtanken i den nyliberala teorin är att staten bör vara minimal – att den ska begränsas till att tillhandahålla försvar, polisväsen, domstolsväsen och grundläggande infrastruktur – så har den aldrig tillämpats i verkligheten. Och till och med på det retoriska planet tog politikerna avstånd från den redan under 1980-talet. Som Paul Krugman, liksom Hayek och Friedman mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, har påtalat hade ”redan 1992 monetaristerna och förespråkarna för teorin om rationella förväntningar förlorat så gott som allt inflytande över faktiska politiska beslut, i USA såväl som på andra håll”.

Politiker som David Cameron i Storbritannien eller Barack Obama i USA anklagas ibland för att vara nyliberaler, men ingen av dem hävdar att en minimistat är politiskt önskvärd. När Cameron, för att ta ett exempel, förespråkar budgetnedskärningar i Storbritannien motiverar han det i stället i bokföringstermer: det är en beklaglig nödvändighet eftersom balansräkningen annars inte går ihop. I den mån det över huvud taget finns någon debatt i dag, är den inriktad på exakt hur stora utgiftsminskningarna måste vara och exakt när de är nödvändiga.

Inte heller är det sant att internationella organisationer, som International Monetary Fund (IMF) eller Världsbanken, förespråkar minimalstaten som ideal. Ett exempel är att Världsbanken 1997 ägnade sin årliga World Development Report, bankens primära tryckta dokument, åt ”Statens roll i en föränderlig värld”. Publikationer argumenterar uttryckligen mot tanken på att minimalstaten skulle främjas i utvecklingsländer. Det är odiskutabelt sant att både IMF och Världsbanken spelar en viktig roll genom att tvinga på fattigare länder stora besparingar. Men snarare än att främja en väsentligt mindre omfattande statsapparat insisterar de i de flesta fall på att fattiga länder måste införa och följa mycket omfattande regleringssystem.

Privatiseringar betraktas ofta som ett slags nyliberalism, men det synsättet är starkt missledande. Trots att många statliga verksamheter har privatiserats i Storbritannien har detta till exempel inte följts av några minskningar i de offentliga utgifterna. I stället har det huvudsakliga motivet till privatiseringarna varit att staterna på det viset hittat ett kortsiktigt sätt att öka sina inkomster genom att sälja av tillgångar i stället för att tvingas höja skatter.

Att det är så betyder inte att privatiseringsvågen skulle vara en betydelselös trend. Men vad den symboliserar är en ytterligare sammansmältning av staten och ekonomin, inte någon krympning av den offentliga sektorn. Tvärtom innebär den i vissa avseenden en utökning av statens inblandning i affärslivet. Om till exempel ett privat företag kontrakteras att driva ett sjukhus eller en skola innebär det att företaget får extra intäkter från staten. Det kan också innebära minskade löner eller försämrad anställningstrygghet om anställda tvingas flytta från en typ av anställning till en annan. Men inga sådana nyanser omfattas av den krassa modell av nyliberalism som förutsätter att privata företag skulle begränsa statens makt.

Harveys nonchalanta konstaterande av att nyliberalerna funnit det svårt att minska vårdutgifterna i Storbritannien avslöjar dessutom hans bristande förståelse för väsentliga trender. Under många år steg vårdkostnaderna i Storbritannien väsentligt också i reala termer, snarare än minskade. Men som Michael Fitzpatrick utförligt har redovisat både i Spiked och på andra håll sammanföll detta med en stark trend mot allt mer påträngande hälsofrämjande åtgärder. Hälsovårdsmyndigheterna började i ökande utsträckning ägna sig åt att lägga sig i också de mest intima aspekterna på medborgarnas liv. Det har blivit normalt för läkare och andra vårdgivare att föreskriva detaljerade regler beträffande tillåten kost, alkoholkonsumtion och sexualliv. När Harvey fokuserar på sina konstruerade nyliberala fiender blir han blind för sådana betydelsefulla ingrepp i människors rätt att besluta över sin egen tillvaro.

Den förmodade klyftan mellan den nyliberala retoriken och verkligheten leder oss till Harveys andra centrala påstående: den makt som utövas av vad han kallar ”staten och kapitalet”. I hans modell har staten och finansinstitutionerna smält samman. Den utvecklingen har i sin tur givit finansinstitutionerna ett enormt inflytande över det övriga samhället: ”Det skänker en privilegierad klass finansmän en oerhörd social makt över producenter, handelsmän, markägare, byggare, lönearbetare och konsumenter.”

Det är finanssektorns makt som enligt Harveys uppfattning till stor del förklarar varför de nyliberala principerna inte går att förverkliga. När finansinstitutionerna råkar ut för problem försvinner snabbt deras stöd för minimalstatstanken. I stället kräver de att staten tillskjuter de medel som krävs för att rädda dem, oberoende av hur stora beloppen kan vara. Alltså drar bankerna nytta av privata vinster så länge det passar dem, men backas trots det alltid upp av staten när de får problem. Vilka politiska fallgropar detta Harveys trångsynta angrepp mot bankerna leder till bör vara uppenbart. Ibland hävdar han att krisen är systembetingad, men hans argumentation leder inte desto mindre till slutsatsen att den i huvudsak kan skyllas på giriga bankirer. Och därmed vänds uppmärksamheten bort från en önskvärd debatt om de grundläggande orsakerna till ekonomisk sårbarhet. Gör man bankirerna till syndabockar blir det dessutom lättare för politikerna att slippa en debatt om hur deras egen oförmåga att ta itu med grundläggande ekonomiska problem har bidragit till krisen.

När Harvey talar om en sammansmältning av stat och finansvärld är hans tes inte bara politiskt svag utan också analytiskt svår att försvara. Det vore rimligare att hävda att ett intimt samband växt fram mellan finansiella och icke-finansiella företag. Ickefinansiella företag satsar i ökande utsträckning på  finansmarknaden, ofta genom sina riskkapitalverksamheter, medan de samtidigt erbjuder sina kunder finansiella tjänster. Samtidigt blir finansinstitutionerna i allt större utsträckning inblandade i skötseln av andra företag genom exempelvis sina investeringsfonder. Gränsen mellan finans och ickefinans har på så sätt blivit allt mera oklar. Men Harveys analys av kapitalismen lyckas inte belysa denna centrala utveckling.

Den sista av Harveys huvudteser är den som är inte bara mest genomsyrad av marxistiskt språkbruk utan också den som är mest konstruerad. Kärnpunkten i den är antagandet att den nyliberala ekonomin producerar för mycket kapital (ett begrepp som Harvey i allmänhet verkar använda i betydelsen materiella varor) för att det ska kunna absorberas av ekonomin. Harvey hävdar att ett sätt för kapitalismen att hantera det problemet är att förse befolkningsmajoriteten med kredit och på så sätt öka dess köpkraft, men att detta i sin tur kan leda till uppkomsten av en finansbubbla. Ett annat sätt är att uppmuntra de välbärgades lyxkonsumtion. Ett sista alternativ, hävdar han, är att återinvestera överskottskapitalet i sådana sektorer som privatiserade statliga verksamheter.

Även om Harvey ibland är oklar hävdar han på det stora hela att ökande konsumtion håller på att driva kapitalismen till dess naturliga gränser. Upprepade gånger hävdar han att miljöbegränsningar gör det omöjligt att upprätthålla en årlig ekonomisk tillväxt om tre procent – trots att han aldrig klargör varifrån den siffran kommer. I andra sammanhang har han uttryckligen förespråkat en stabil ekonomi med nolltillväxt.

The Enigma of Capital avslutas med en uppmaning till att bilda en vagt definierad antikapitalistisk allians av arbetare, egendomslösa, gräsrotsorganisationer, traditionella vänsterorganisationer och andra. Harvey hävdar till och med att det finns miljoner människor som ”i själva verket är kommunister”, även om de tydligen inte själva inser det.

Man behöver knappast genomföra någon detaljerad textanalys för att inse att Harveys påståenden går fullständigt stick i stäv med Marx argumentation. Huvudinriktningen i Kapitalet, Marx teoretiska mästerverk, var att visa att önskan att öka produktiviteten (tillverka fler grejor) i ett kapitalistiskt system råkar i konflikt med vinstimperativet. Kapitalismen kan visserligen skapa tillväxt, vilket Marx bejakar, men den tenderar att göra det ryckvis och att drabbas av kriser. Marx såg det som önskvärt att störta kapitalismen för att därigenom kunna upprätta ett ännu mer produktivt samhällssystem. Enligt Marx synsätt var utrotandet av varubrist och fattigdom en nödvändig förutsättning för att människors potential skulle kunna frigöras. Först med välstånd kan människor vara genuint fria att agera som de själva önskar. Skulle det då visa sig att det är vad de vill, kan de i Marx ord ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta boskap på kvällen och kritisera efter middag”. Men det goda livet är omöjligt att uppnå i ett samhälle som fortfarande präglas av bristande behovstillfredsställelse.

I kontrast till detta påminner Harveys synsätt mer om Thomas Malthus (1766–1834). Malthus var den ekonom som i första hand blivit känd för sin kamp för befolkningsbegränsningar. Där Marx ville att samhället skulle producera mer, hävdar såväl Malthus som Harvey att produktion har en inneboende gräns. Och där Marx ville avlägsna ekonomiska begränsningar av människor, betraktar både Malthus och Harvey införandet av ytterligare begränsningar som nödvändiga. Faktum är att essensen i Harveys svårtolkade angrepp på nyliberalismen är ett krav på ekonomisk återhållsamhet.

I praktiken har Harvey förvandlat Marx till miljövän och transformerad vänster till höger. Där socialistiska rörelser brukade kämpa för de breda folklagrens välstånd – med forna tiders språkbruk för högre levnadsstandard för arbetarklassen – rasar nyliberalismens kritiker mot vad de betraktar som överdriven konsumtion. Den gröna egalitarianism som Harvey förespråkar är i grund och botten en uppmaning att fördela fattigdomen mer allmänt bland alla människor.

Och när det kommer till kritan står de flesta av dagens samhällskritiker för samma synsätt. De använder begrepp som ”marknadsfundamentalism ” (Joseph Stiglitz), ”chockdoktrin” (Naomi Klein), ”Washingtondominans” eller ”globalisering”. Men ytterst står alla begreppen för en enkelspårig och bakåtblickande motvilja mot kapitalismen. I den mån Harvey skiljer sig från de andra är det i första hand genom att vara mindre entydig i sin önskan att se staten spela huvudrollen när det gäller att hämma det ekonomiska framåtskridandet.

Den dominerande förväntan om knapphet är inget utslag av nyliberalism, utan av grön antikapitalism. Den politiska mittens tro på miljöbegränsningar för tillväxten är långt mer inflytelserika än tron på den fria marknaden. Var och en som vill försvara en hög levnadsstandard för alla människor måste börja med att utmana denna malthusianska dogm, till och med – eller kanske i synnerhet när – den kläs ut i Karl Marx terminologi. 

Daniel Ben-Ami är journalist och författare, bosatt i London. Besök hans hemsidor på www.danielbenami.com. Hans senaste bok, Ferraris for All: In Defence of Economic Progress, är utgiven av Policy Press.