Sedan länge firar vi Victory Europe-dagen och Victory Japan-dagen – de dagar andra världskriget tog slut i respektive Europa och Stilla havet. Ska vi nu också få en Victory Osama bin Laden-dag? Tanken känns inte främmande när man läser de upphetsade politiska kommentarerna efter Osama bin Ladens död. Att man lyckats döda al-Qaedas ledare har behandlats som en historiskt avgörande händelse, på samma nivå som de allierades seger över Tyskland och Japan i andra världskriget. Vissa kommentarer har till och med betonat att också Hitlers död offentliggjordes den 1 maj, medan tidningsrubrikerna hävdar att vi har att göra med ”En stor dag i USA:s historia”. Kanske kommer VOBL-dagen att bli en ny helgdag i västvärlden, en dag när människor samlas för att minnas och fira mordet på ”världens ondaste man” (som dagstidningen Sun formulerade saken) och det faktum att våra barn åter kan sova lugnt i sina sängar. 

Det föreligger en anmärkningsvärd brist på koppling mellan gensvaret på bin Ladens död och omständigheterna då han dog. Och synbarligen är ingen villig att ens erkänna bristen på kopplingar. Hans död har hyllats som ingenting mindre än en historisk vändpunkt för mänskligheten; den har lockat till högtidliga och jublande uttalanden från alla från Barack Obama till Ban Ki-moon till Silvio Berlusconi, som lyriskt talat om att världen nu är en ”tryggare och bättre plats”. Men det enda som egentligen hände i Pakistan var att en liten grupp amerikanska soldater sköt och dödade en åldrande, sjuklig karl i ett bostadshus, en karl som var den nominelle ledaren för en liten och alltmer splittrad terroristorganisation och vars politiska isolering från majoriteten araber bara helt nyligen klart belysts av folkupproren i ett antal arabländer. Rubrikerna borde lyda: ”Före detta jihadist död”. I stället lyder de: ”Världen jublar”.

Den här klyftan mellan retorik och verklighet är avslöjande, eftersom den så tydligt illustrerar vad som alltid varit det faktiska förhållandet mellan västvärlden och al-Qaeda – ett förhållande där det var de västerländska regimernas skräckslagna överreaktioner som underblåste och bibehöll myten om bin Ladens och hans så kallade heliga krigares påstådda makt. I kommentarerna efter hans död framställs Osama bin Laden som den mäktige galjonsfiguren för en organisation som utgjorde ett dödligt hot mot den västerländska civilisationen. I verkligheten var bin Laden alltid en isolerad aktör, med föga stöd, ingen armé och få vapen, men som drog oerhörd fördel av västerländsk rädsla och förvirring. Det var västvärldens fruktan som närde och byggde upp honom; som en vampyr livnärde han sig på västerländsk rädsla. Det mäktigaste vapnet i hans arsenal var inte hans tillgång till stora penningsummor eller de förvirrade tonåringar som var villiga att i hans namn spränga sig själva i luften, utan de västerländska regeringarnas ynkliga beredvillighet att som svar på hans hotelser och krumbukter i grund förändra livsföringen i västvärlden och underblåsa panik hos sina medborgare.

Effekten av ett terrordåd avgörs inte bara av terroristerna själva utan dessutom av hur det samhälle som drabbats väljer att svara på det. Och västländerna, mest påtagligt USA, Storbritannien, Frankrike och Spanien, reagerade på  al-Qaedas hot på ett sådant sätt att de dramatiskt förstärkte dem och lät vad som i huvudsak var sporadiska angrepp av små och isolerade grupper att få en djupgående och varaktig inverkan på nästan alla delar av samhällslivet. Genom att införa hårda nya säkerhetsåtgärder, frihetsallergisk lagstiftning och den övergripande känslan av panik och obehag gjorde inte bara västvärldens regeringar merparten av terroristernas smutsiga hantverk åt dem, utan proklamerade dessutom sin institutionella sårbarhet för al-Qaeda och dess kumpaner. Det budskap de i praktiken gav bin Laden var: ”Vi är svaga. Så svaga att till och med du, en ensam karl i en grotta, kan få en groteskt oproportionerlig inverkan på vår frihet och våra liv.” Den verkligt avgörande faktorn bakom de senaste tio årens islamistiska terrorism, det enda som gjort det möjligt för denna luggslitna ”armé” av förhoppningsfulla martyrer att skrämma vettet ur halva världen och som uppmuntrat dem till att fortsätta göra det, var inte al-Qaedas styrka utan västvärldens högljutt utbasunerade svaghet.

Den saken förklarar också avgrunden mellan de påståenden som för närvarande görs om bin Laden (att han var en ofattbart ondskefull kraft som på egen hand klarade av att göra hela vår värld osäker) och verklighetens bin Laden (en krasslig karl som med ett ständigt krympande gäng anhängare gömt sig en ett vanskött hus i Pakistan). Det som gör det hysteriska firandet av den än så länge inofficiella VOBL-dagen ännu mera bisarrt är att bin Ladens politiska och terroristiska prestige minskat enormt på senare tid: vid sin död var han ännu mindre betydelsefull och världshotande än han var år 2001. Under de senaste fem åren, kanske till och med ännu längre, har han varit den radikala islamistiska motsvarigheten till en åldrande rockstjärna – inte alldeles olik John Lennon när han kurade i Dakotahuset vid Central Park i slutet av 1970-talet, levde på sina forna hitlåtar och med oregelbundna mellanrum offentliggjorde taffliga heminspelningar för att blidkan sina beundrare och de imitatörer som utgjorde al-Qaedas terroristceller.

Till och med nu, till och med mitt under de orimligt överdrivna påståendena om att dödandet av en enda man skulle vara en seger för världsfreden och ett bevis för att ”Amerika klarar av allt vi bestämmer oss för att göra” (som president Obama hävdat), till och med nu basunerar västerländska beslutsfattare och observatörer ut sin djupa känsla av ångest och otrygghet. ”Vad kommer nu att hända?” frågar de. De uttrycker titt som tätt sin rädsla för vedergällningsaktioner. De försätter säkerhetsstyrkorna på flygplatser och ambassader i högsta beredskap. Återigen proklamerar de högt och tydligt, för alla som har lust att lyssna, budskapet om sin existentiella förvirring och institutionella sårbarhet. De praktiskt taget erbjuder någon vettvilling att överta Osama bin Ladens roll som huvudtörne i västvärldens sida eller, mer korrekt uttryckt, som värsta självförvållade sår i västvärldens sida.

Västvärldens politiska förvirring, dess oförmåga att trampa på framåt ens efter mordet på en allmänt hatad karl, illustrerades utmärkt av hur amerikanerna hanterade bin Ladens kropp. Episkt slitna mellan vetskapen om att bristen på en kropp skulle underblåsa konspirationsteorier och det faktum att man om man behöll kroppen i mer än 24 timmar kanske skulle uppröra känsliga muslimer valde USA att tvätta och be över bin Ladens kropp samt därefter dumpa den till havs så snabbt som möjligt: världshistoriens första politiskt korrekta, religionskänsliga politiska lönnmord. Det verkliga syftet tycktes vara att så snabbt som över huvud taget möjligt bli av med liket, nästan som om det i sig vore något slags ondskefullt föremål. Man kan se de amerikanska soldaternas sätt att behandla kroppen nästan som en medeltida ritual. Förgör häxan, utplåna häxan, låtsas att häxan aldrig har funnits.

Det är passande att amerikanska makthavare i hög utsträckning har talat om Osama bin Ladens död i terapeutiska ordvändningar, inte minst när man hävdat att den erbjuder ett ”avslut”  för dem som förlorade nära och kära den elfte september. För i grund och botten är verklighen det här mordet ett slags terapi för USA, och mer allmänt för västerländska ledare. Det ger dem en kortvarig känsla av tillfredsställelse och ett ögonblick av eufori, men naturligtvis varken några seriösa politiska fördelar eller någon lösning på  några internationella problem. Terapin må vara en sak, men de politiska problemen är betydligt svårare att hantera, eftersom det västvärlden efter den elfte september har gjort i Afghanistan och Irak, och vad den under jakten på bin Laden har gjort med sina allierade i Pakistan, har skapat en destabiliserande dynamik som i jämförelse kommer att få allt bin Laden lyckades åstadkomma att framstå som rena sandlådeleken. 

Brendan O’Neill är redaktör för nättidningen spiked.