Mitt under den pågående raketbeskjutningen av södra Israel från Gaza har ett politiskt bombnedslag i form av en artikel på Washington Posts debattsida fått israeliska politiker och mediemänniskor att gå i taket. I sin första rapport från Israel förklarar Natalie Rothschild vad Goldstoneaffären egentligen innebär. 

Richard Goldstone, sydafrikansk domare och folkrättsjurist, utsågs 2009 av FN att leda den kommission som tillsattes för att utreda folkrättsbrott under Gazakriget 2008–2009. Rapporten blev offentlig den 15 september 2009. Och den 1 april i år erkände Goldstone i en artikel på debatt- och ledarsidan i Washington Post att han dragit felaktiga slutsatser i den rapport han och hans kommission framlade om kriget. Goldstone skriver nu att vissa aspekter på den hett omdiskuterade så kallade Goldstonerapporten bör omprövas. Men israeliska politiker och kommentatorer är långt ifrån klara med att debattera vare sig Goldstones kortfattade ursäkt eller vilka politiska konsekvenserna som bör dras av den.

Många israeler känner sig rättfärdiga av Goldmans måttfulla självkritik (vad han sagt är att han inte tänker återkalla rapporten, men att däremot ny information har fått honom att tänka över några av slutsatserna i den). I rapporten anklagar hans kommission, tillsatt av FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC), såväl staten Israel som Hamas för att ha begått krigsbrott och ”möjliga brott mot mänskligheten”. Den anklagar Israel för att avsiktligt ha dödat civila under invasionen i Gaza, som bar kodnamnet Operation blygjutning. Men nu när Israel offentliggjort de resultat landets egen undersökningskommission kommit fram till tror Goldstone inte längre att de israeliska styrkorna hade för avsikt att döda civila. Goldstone har konstaterat att Hamas i kontrast till detta avskjutit raketer och granater specifikt i syfte att döda civila israeler. Hamas var vägrat att utreda sina egna handlingar under konflikten.

Trots att Goldstone i realiteten har medgivit att han drog sina slutsatser snarare utifrån förutfattade meningar och intryck än från verkligheten, förblir krigets verklighet naturligtvis densamma. Enligt de flesta uppskattningar dödades omkring 1 400 palestinier och 13 israeler. Infrastruktur och bostäder raserades, krigsupplevelser har etsat sig fast i tusentals människors minne, både Hamas raketbeskjutningar och Israels vedergällningsaktioner fortsätter och utsikterna att finna en lösning på konflikten i Mellersta östern tycks mindre än på mycket länge.

Ett väsentligt faktum glöms emellertid bort både av dem som nu kallar Goldstone en förrädare och av dem som kräver att FN:s undersökningskommissioner i framtiden bör vara mer omsorgsfulla: rätt och fel i krig är inte en fråga som avgörs av juridiska bedömningar. Skulle en av FN utsedd domare anse att ett krig är rättfärdigt innebär det inte att det var rätt, lika lite som det faktum att en domare säger att det var orättfärdigt med någon automatik betyder att det var fel. Ur den synvinkeln är Goldstones besatthet av den eventuella förekomsten av avsikt vettlös. Huruvida en militär styrka dödar enskilda personer avsiktligt eller oavsiktligt är knappast något rimligt kriterium för om det förda kriget är rättmätigt. Att människor dödas är faktiskt den enda säkra konsekvensen av alla militära konflikter.

För Israels belackare har Goldstonerapporten varit ett fundament att stödja sig mot när de hävdat att sionism är ett slags racism, som en FN-resolution från 1975 påstod fram till dess att den tonades ned genom ett nytt beslut 1991. Rapporten har betraktats som ett bevis för att det blodiga Gazakriget ytterst var ett folkmord och att Hamas Quassamraketer bara var en dålig ursäkt som Israel använde för att låta sin krigsmakt dra igång en storskalig massaker på palestinier. Vid tiden för kriget jämförde kritiker i väst Gaza med Warszawaghettot och upprepade ändlöst att judarna i Israel agerade precis som nazisterna gjort i Tyskland. Efter att de därefter använt Goldstonerapporten som bekräftelse på sina anklagelser framstår dessa historiskt okunniga kritiker nu som än mindre trovärdiga.

På den motsatta sidan finns personer som den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, som velat dra igång en internationell mediekampanj på temat ”Vad var det vi sa?” och kräva att Goldstonerapporten som helhet skulle förkastas. Men som den israeliska dagstidningen Haaretz rapporterade den 6 april har tjänstemän vid utrikesdepartementet övertygat regeringen om att välja en mer lågmäld diplomatisk offensiv genom att försöka övertyga FN om att anta Goldstones artikel antingen som ett officiellt policydokument eller som en bilaga till den ursprungliga rapporten. För FN som helhet skulle ett sådant beslut i praktiken innebära att rapporten i dess tidigare form drogs tillbaka.

Men Goldstones redan ökända artikel är inte den helomvändning den framställts som. I stället ursäktar han sina tidigare slutsatser genom att påpeka att Israel vägrat att ge kommissionen full insyn och i stället envisats med att genomföra en egen utredning. I praktiken säger Goldstone att om Israel bara från början framlagt den bevisning som nu finns att tillgå, skulle han inte ha behövt göra bort sig som han gjort. Med andra ord har han upprepat tanken att FN gör rätt när organisationen utser sig själv till världsdomare vid krig och att enskilda länder måste lyda om de inte vill riskera att få sin sak felaktigt framställd i världens medier eller på oriktig grund släpas inför internationell domstol.

Den uppfattningen har förts fram också  i Israel. Även om vissa israeliska kommentatorer har svurit på att aldrig glömma Goldstones ”blodsskymf” och vidhåller som sin uppfattning att han är en ”självhatande jude”, har mer moderata och vänsterinriktade kommentatorer menat att nyheten om hans ändrade inställning bör behandlas måttfullt. Även om man känner lättnad över Goldstones medgivande att ”det är omöjligt att ifrågasätta” att FN:s råd för mänskliga rättigheter ”konsekvent haft en negativ inställning till Israel”, finns det också israeler som krävt att landets regering i framtiden bör vara mer tillmötesgående mot internationella undersökningar och på så sätt undvika nya PR-katastrofer och internationella smutskastningskampanjer.  En ledande israelisk kommentator har sagt att Goldstonekommissionen trots bristerna i sin egen rapport ändå genom sin existens och sitt hot att släpa Israel inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag har haft två positiva effekter: Israel har tvingats genomföra hundratals utredningar rörande militärens agerande i Gaza, och utsikten att drabbas av ännu en fördömande internationell rapport kommer i framtiden att avskräcka landet från nya blodiga militära ingripanden.

I dagstidningen Haaretz skrev Shlomo Avineri att FN och dess institutioner är politiska organ och att det bästa politiska gensvaret på Goldstonekommissionens tillsättning skulle ha varit att framlägga den bevisning som efterfrågades snarare än att bojkotta den. ”Israel borde ha framträtt inför kommissionen och upptagit dess uppmärksamhet i veckor genom att kalla vittnen från södra delen av landet, som kunde ha förklarat vad det betyder att i åratal leva i Quassamraketernas skugga. Israel borde ha visat foton och filmer av varenda hem som träffats och lämnat över de granathylsor och missiler som avfyrats mot den civila befolkningen … Framför allt – och det är en aspekt som också vaksamma juridiska experter och erfarna PR-experter fullständigt har missat – borde dessa vittnen och vittnesbörd inte bara ha framträtt inför kommissionen, utan också inför de internationella medier som flockades i Génève.”

I vår PR-medvetna tid kan det mycket väl vara en framgångsrik strategi att visa upp sina hjärtskärande bilder och snyfthistorier för åskådarna på läktarna. Men både israeler och palestinier skulle också få betala ett högt pris för den sortens medieutspel. Det skulle innebära att man intog en förödmjukande offerroll och att man dessutom underkastade sig tesen att det är internationella medier och FN-tillsatta kommissioner, snarare än de människor som direkt påverkas av konflikten i Mellanöstern, som bör besluta om regionens framtid.

Vad Israel beträffar är det knappast rimligt att vänta sig att landet ska vilja finna sig i de krav som förs fram av FN:s råd för mänskliga rättigheter, ett organ vars enda önskan tycks vara ett klandra Israel. Som Jonathan Freedland påpekat i den brittiska Guardian har nästan hälften av samtliga de resolutioner som rådet antagit haft med Israel att göra. Det enda permanenta inslaget vid rådets samtliga möten är sedan ett beslut den 30 juni 2006 en översyn över påstådda människorättsöverträdelser begångna av Israel. ”Rådet har bara en rapportör vars mandat aldrig går ut. Nej, det är inte någon som fått ansvaret för att utreda Vitryssland, Nordkorea eller Saudiarabien, trots de ländernas makabra historia av människorättskränkningar. Det är Israel det gäller. FN:s råd för mänskliga rättigheter har ersatt den tidigare FN:s kommission för mänskliga rättigheter som skrattretande nog under en tid leddes av Libyen. Och rådet begärde ursprungligen att Goldstone skulle granska bara den ena sidans agerande under Gazakriget. Det var enbart för att domaren själv krävde det som han också fick uppdraget att granska Hamas.”

Finns det någon lärdom att dra av Goldstoneaffären är det att den utgör bara ännu ett exempel på att det ”internationella samfundet” inte är någon neutral aktör i konflikten i Mellanöstern, att det är mer troligt att det förstärker än bidrar till att minska spänningen i regionen, och att varken israelerna eller palestinierna bör tvingas framträda som flagellanter inför FN i hopp om att få et officiellt godkännande för sina politiska målsättningar. 

Nathalie Rothschild är internationell korrespondent för Internettidningen Spiked. Hennes personliga webbsidor återfinns på www.nathalierothschild.com