Av James Howell

En före detta praktikant vid Internettidskriften Spiked har något att säga sina
jobbsökande studentkollegor: praktikarbete är inte detsamma som slavarbete.

Den brittiske vice premiärministern Nick Clegg tror förmodligen att han gör de mindre
väl bemedlade en tjänst genom att ta itu med det han kallar medelklassens ”monopol”
på praktikplatser vid konkurrenskraftiga företag. Men det enda han i själva verket
gör är att underblåsa stackars-mig-attityden hos nyutexaminerade akademiker och
bidra till det narcissistiska gnällandet från lobbygrupper som Internocracy of Interns
Anonymous. Det är inte det praktikanterna behöver. Vad de behöver i stället för
ursäkter är att skärpa sig och möta de utmaningar de ställs inför.

Med tanken på den hysteriska debatt som under senare tid förts kring praktikarbeten
skulle man kunna tro att den som inte är född med silversked i munnen omöjligen kan
få en praktikplats efter examen. När Clegg nyligen hävdade att praktikplatser ”nästan
uteslutande tillfaller dem som har vassa armbågar och goda kontakter” var det bara en
kort tid efter avslöjandet att det konservativa partiet i Storbritannien auktionerat ut
kommunala praktikplatser under en bal för partimedlemmar.
Till och med de som faktiskt fått en praktikplats talar om den ”monstruösa exploatering”
som bedrivs bland ”slavarbetande studenter”. Och i Mail Online säger en praktikant

inom modebranschen att ”Det är slavarbete, men jag visste att om inte jag tog platsen
skulle den gå till någon annan.”
Mot bakgrund av den sortens uttalanden är det föga förvånande att ett antal
intressegrupper som Interns Anonymous, Interns Aware och Internocracy på senare
tid har bildats, ofta av de unga akademikerna själv. Alla de här grupperna använder
samma retorik om utsugning, brutalitet och uteslutningar och några av dem ägnar
sig rutinmässigt åt att namnge och skuldbelägga ”de värsta skurkarna”. Internocracy,
en av de mest högröstade lobbyorganisationerna, vill i första hand uppnå två mål: för
det första att praktikanternas bakgrund inte ska beaktas när de får sina platser, för
det andra att praktikarbetet måste hålla hög standard och inte bara vara ”teservering
på direktörsnivå”. Gruppen hävdar att det är tekniskt olagligt att inte betala lön till
praktikanter. Becky Heath, chefen för Internocracy, säger: ”Med tanke på hur få både
ungdomar och arbetsgivare som verkligen förstår vilka rättigheter praktikanterna har
på sina arbetsplatser är det inte konstigt att många blir exploaterade inom de populära
branscherna.”
Samtidigt kan man på Interns Anonymous nätsidor se en kort dokumentärfilm som
kallas ”Young, Talented and Working for Free” – ”Ung, begåvad och gratisarbetande”.
Filmen innehåller korta intervjuer med före detta praktikanter och hävdar i första hand
– eller kanske enbart – att det är ekonomiskt omöjligt att ta en praktikplats om man inte
kommer från en välbärgad familj.
Det finns emellertid ett problem med det påståendet. Det är inte sant. Utan att
vilja försöka låta självgod flyttade jag faktiskt till London för att studera, fullt
medveten om att om jag ville bli journalist skulle jag behöva skaffa praktikplatser och
arbetslivserfarenhet. Jag väntade mig inte att kunna ta min examen och därefter få en
yrkeskarriär serverad på fat. Och jag behöver inte, som vissa tidningar hävdar, ”få ett
handtag av Clegg” för att kunna förverkliga mina ambitioner.
Praktikanter är faktiskt inte vår tids trasproletärer eller den i hemlighet exploaterade
människohord som driver den brittiska ekonomin framåt. Snarare är praktikplatser ett
sätt att skaffa erfarenhet, kontakter och en faktisk känsla av hur det är att arbeta inom
en viss bransch. Att som praktikant vänta sig något mer än att få hjälp och vägledning – i
mitt fall med att skriva – är oerhört arrogant.
Företagen investerar avsevärd tid och betydande resurser på att utbilda praktikanter
och ägnar sig vanligtvis inte åt att bara ta in praktikanter för att spara på
personalkostnaderna. Grupper som Interns Anonymous, som konstant begär allt fler
förmåner, verkar ha svårt att förstå att praktikanter faktiskt är just praktikanter. Och det
trots att arbetsmarknaden för närvarande är sällsynt konkurrensinriktad.
Låt oss anta att företagen skulle bli tvingade att betala lön till praktikanter. Blir det så
skulle platserna inte längre vara några praktikantplatser; det skulle i stället bli antingen
ett slags beredskapsarbeten eller någon form av rena fortsättningsutbildningar. Blev det
så är det mest troliga att dessa betalda arbeten av arbetsgivarna skulle betraktas som
en kostsam pålaga medan de av studenterna skulle uppfattas som en möjlighet att tjäna
pengar. De särdrag som kännetecknar praktikplatserna – att unga människor visar sin
initiativförmåga och att arbetsgivarna noterar och kommer ihåg vilka av dem som gjort
intryck – skulle försvinna.
Jag har slagits av många praktikanters höga tankar om sin egen betydelse och
samtidigt fullständiga brist på självinsikt. En av de intervjuade i Interns Anonymous
dokumentärfilm säger till exempel: ”Jag får ingen hjälp av mina föräldrar. Så i praktiken

har jag varit tvungen att hålla i en frågesport på puben fem kvällar i veckan. Först jobbar
jag som praktikant och sedan fortsätter jag att jobba på puben; det har varit ett hårt liv.”
Men är det verkligen så negativt att behöva jobba hårt för att bli framgångsrik? Som
Spikeds redaktör Brandan O’Neill nyligen skrev kommer ”ungdomar ur arbetarklassen
att klara sig bättre genom att kämpa med näbbar och klor i ett ojämlikt samhälle än de
skulle göra i det nedlåtande system för att främja de mindre bemedlade som Clegg och
hans polare har hittat på under sina caffe macchiato-raster.”
All den självömkan som så många praktikanter uppvisar grundar sig i verkligheten ofta
i den känsla av akademisk överlägsenhet som kommer ur att man avlagt en akademisk
examen. Det bör inte förvåna att många praktikanter innerst inne anser att de egentligen
tillhör den fasta personalen och att företagets fortlevnad i hög grad beror just på dem.
Men den känslan av överlägsenhet är grundlös. Många studenter har fått för sig att en
avlagd examen automatiskt ska ge dem en plats på arbetsmarknaden. Tänker man så
uppfattar man universiteten som ett slags yrkesskolor där människor investerar tid och
pengar för att efteråt automatiskt bli oemotståndliga på arbetsmarknaden. Och det är
att betrakta högre utbildning bara som ett medel vars ändamål är en fast anställning.
Studier blir med andra ord inte en möjlighet att inhämta kunskap för dess egen skull,
vare sig man nu väljer att läsa matematik eller filosofi, utan bara något som gör en mer
attraktiv som anställd.
När de som tagit sin examen inser att tre års studier och stora lån i själva verket har
lett till att deras situation är svårare än den annars skulle ha varit börjar många av
dem tycka synd om sig själva och kräva att vuxenvärlden ska hjälpa dem. Under en
utbildningsdebatt arrangerad inom ramen för Westminster Forum Projects hävdade en
representant för Internocracy nyligen att det var orättvist att så många praktikplatser
var samlade i London och sydöstra England. Därmed hävdar hon i själva verket
bokstavligen att företagsvärlden – och vad det beträffar hela världen – bör anpassa sig
till henne och andra i hennes situation.
Det är dags för de unga akademikerna att sluta gnälla om att de är ”offer för systemet”.
De är inte alls några offer. Praktikanter och grupper som Internocracy of Interns
Anonymous bör ta sig i kragen, sluta vara så rädda för att behöva ta i på allvar och i
stället inse hur mycket de faktiskt kan lära sig av arbetsgivarna. När de nått så långt
inser de kanske hur värdefulla praktikplatser faktiskt är.

James Howell studerar på andra året vid Goldsmiths College som är en del av University
of London. Han har tidigare varit praktikant vid Internettidningen Spiked.