I sin bok The Social Animal placerar David Brooks känslor över förnuftet och den instinktiva aningen över medvetet tänkande. Men i dag måste både förnuft och känsla försvaras. 

David Brooks är USA:s för närvarande mest uppmärksammade politiske kommentator. Bland dem som skriver på  prestigetidningen New York Times ledar- och debattsida framstår han som den mest givande. Ett bidragande skäl är att han har sinne för humor – hans bok Bobos in Paradise, en satir över sextiotalistgenerationens sammansmältning av borgerlighet och bohemiskhet, är ofta mycket rolig. Men han är också en mycket klarsynt politisk observatör. Mitt i all upprördhet över de republikanska framgångarna i fjolårets amerikanska val prickade Brooks precis rätt när han skrev: ”Den amerikanska väljarkåren är ombytlig därför att ingen lyckats presentera en lösning för [arbetarklassfamiljer]. Och väljarna kommer att förbli ombytliga tills någon kommit med en sådan lösning.”

Nu har Brooks utgivit en bok som omedelbart hamnat överst på New York Times bästsäljarlista. The Social Animal handlar om den roll det ickemedvetna spelar i våra liv – och med det menar Brooks ”känslornas, intuitionens, de förutfattade meningarnas, önskningarnas, vår genetiska naturs, våra karaktärsdrags och sociala normers spelfält”. Brooks hävdar att en ”kognitiv revolution” har ägt rum under de senaste trettio åren, men att vi inte tagit tillräckligt stor notis om den: ”De som studerar förnuftet och hjärnan har givit oss enastående insikter i hur vi fungerar, men dessa insikter har inte fått någon nämnvärd inverkan på vår kultur i stort”. Det är den saken han vill rätta till med sin bok, genom att försöka ”integrera vetenskap och psykologi med sociologi, politik, kulturdebatt och litteratur om personlig framgång”. Det är en ambitiös målsättning.

Som berättartekniskt grepp väljer Brooks att skildra ett fiktivt par, Harold och Erica. Han återger deras liv – deras barndom, skolår, förälskelse, yrkeskarriärer, pensionärstid och sista dagar – med utvikningar där deras agerande diskuteras utifrån naturvetenskapens och samhällsvetenskapernas senaste rön. Brooks säger att han hämtat inspiration till den här konstruktionen från Jean-Jacques Rousseaus Emile, där berättelsen om en pojke är utgångspunkt för Rousseaus utbildningsfilosofiska betraktelser. Brooks hävdar att den sedan länge dominerande uppfattningen att känslomässighet är negativ är missriktad. Redan Platon ansåg att man kunde nå lycka om ”förnuftet underkuvade de primitiva känslorna”. Robert Louis Stevenson skildrade det undermedvetna som ”den barbariske mr Hyde”. Men enligt Brooks visar den senaste tidens forskning att ”det undermedvetna inte är primitiva kvarlevor som behöver besegras för att vi ska kunna fatta kloka beslut. De är inga mörka grottor av förträngda sexualdrifter.” I stället är det undermedvetna den plats där ”flertalet av våra beslut fattas och mycket av vårt mest imponerande tänkande äger rum”.

Brooks medger villigt att det undermedvetna ”har allvarliga brister när det gäller att fatta beslut”. De trendiga beteendeförstärkningsteoretikerna Richard Thaler och Cass Sunstein ser helt och hållet negativt på det undermedvetna – deras uppfattning är att vi alla har en Homer Simpson inom oss, ”en impulsiv, omogen fnoskpelle”. Det ligger en viss sanning i den uppfattningen, säger Brooks, men det undermedvetna har också en positiv sida: det är känsligt för kontext, tolkar och organiserar data med hjälp av perception, kan lösa komplexa problem och hjälper oss lära oss hur vi bör bete oss. Men Brooks nöjer sig inte med att försöka ge en mer balanserad syn på det undermedvetna. Han ställer det i direkt kontrast mot logik och förnuft, och kallar dem respektive ”Nivå 1”, som är det undermedvetna, och ”Nivå 2”, som är det medvetna förnuftet. ”Den intellektuella revolutionen störtar det medvetna förnuftet från dess privilegierade position som utgångspunkt för mänskligt beteende”, skriver Brooks.

Han säger också att ”förnuft och känsla är inte separata och varandras motsats”, men tvivlar inte över vilketdera som är överordnat: ”Förnuftet bygger på känslorna och är beroende av dem”. På ett annat ställe skriver han att forskningsrönen ”påminner oss om att känslorna relativt sett har större betydelse än det rena förnuftet”. Även om Brooks syfte är att ge en detaljerad och nyanserad skildring av det undermedvetna, är det han säger om förnuftet som bäst bara tomma ord och som värst att det är roten till alla våra samhällsproblem. Det medvetna förnuftet är arrogant och ägnar sig åt självbedrägeri; det inbillar sig att det är ”övergripande”, men är enligt Brooks i själva verket underordnat det undermedvetna.

Det synsättet illustreras av hans diskussion av samhällspolitiken. ”Under de senaste generationerna har vi sett omfattande politiska ansträngningar resultera i besvikelser”  – när det gäller bland annat utbildning, jämställdhet, allt fler ensamstående föräldrar, politik i allmänhet, ekonomi. De politiska besluten har till och med gjort saker och ting värre. Sjuttiotalets frikostiga amerikanska välfärdspolitik underminerade familjen; senare års konservativa avregleringar av ekonomin släppte loss Wal-Mart och de globala finansmarknader som förstört lokalsamhället. ”Misslyckandena kännetecknas alla av ett gemensamt särdrag: de har utgått från en alltför förenklad syn på den mänskliga naturen.” Både den politiska vänstern och den politiska högern har i alltför hög grad fokuserat på Nivå 2: på logiska argument och materiella incitament, och samtidigt glömt sådana Nivå 1-faktorer som kutlur och personlighet. Brooks har rätt när han hävdar att de politiska initiativ han talar om har kommit in i en återvändsgränd, men i stället för att försöka hitta en förnuftig förklaring – som att det kanske finns gränser för hur långt statliga ingrepp kan påverka de materiella villkoren inom ramen för en marknadsekonomi – lägger han all skuld på förnuftet.

Senare i boken blir Erica och Harold rådgivare till en gradvis allt mer populär presidentkandidat som uppvisar starka likheter med Barack Obama. Harold är kritisk mot dem som anser att politik handlar om att ”förse väljare med varor” och tar parti för dem som anser att valrörelser handlar om att ”uppväcka känslor”. Han fascineras av de ”djupa stamkulturella strömningar” som innebär att människor dras till det parti vars sympatisörer är mest lika dem själva. Här hyllar Brooks en tendens som i själva verket är bakåtriktad: bristen på inspirerande och övertygande politiska idéer har lett till att amerikansk politik degenererat till att handla om grupptillhörighet. Och han behandlar ett relativt senkommet fenomen som om det vore en tidlös och självklar aspekt på det politiska livet.

Brooks argument mot förnuftet utmynnar i ett angrepp på upplysningstänkandet. Liksom tidigare Gertrude Himmelfarb (The Roads to Modernity) skiljer han mellan en ”fransk upplysning” som var alltför rationalistisk och våldsbenägen och en ”brittisk upplysning” som betonade känslor och var måttfull. Och trehundra år senare menar han nu att forskningen visar att ”den brittiska upplysningen vinner”.

Hans syn på upplysningstiden är emellertid fullständigt felaktig. Upplysningstänkarna på  båda sidor om Engelska kanalen försvarade förnuftet inom alla områden, från vetenskap till politik. Books citerar uppskattande Edmund Burke och kallar honom för en ledande företrädare för den brittiska upplysningen – trots att Burke i själva verket blev upplysningens ledande motståndare. Förnuftstanken var central för både den amerikanska och den franska revolutionen; den utgjorde grunden för en vitt utbredd social samverkan och var i sig demokratisk, eftersom den ledde till uppfattningen att varje människa hade förmågan att handla rationellt och spela en fullvärdig roll som samhällsmedborgare.

Implikationerna i Brooks anti-rationella synsätt blir tydliga i hans rekommendationer för hur samhället bör styras. Han anser att staten bör forma såväl människors känslor som kulturen för att nå goda syften. I praktiken innebär detta att staten lägger sig i också de mest personliga aspekterna på människors liv. Skolorna måste ta över i de fall då familjen inte förmedlar ”rätt” värderingar till sina barn; de ”vanor, kunskaper och mentala egenskaper” som krävs för framgång måste bibringas människor med hjälp av lagstiftning. Brooks vill utnyttja de forskningsrön om hjärnans funktioner han hänvisar till för att kontrollera människors beteende. Men frånsett det är huvudproblemet med The Social Animal inte bara att Brooks helt enkelt vill uppgradera känslor och nedvärdera förnuft, utan att han (trots att han uttryckligen hävdar motsatsen) uppställer ett falskt motsatsförhållande mellan dem. Det finns andra som gör det motsatta och ensidigt vill främja (pseudo-)rationalitet medan de angriper känslor och moral. Bland de så kallade nya ateisterna finns många som är djupt misstänksamma mot trosföreställningar och trossystem. Och det finns många miljövänner som anser att ekologin skulle motivera de personliga beteendemodifieringar som just de skulle vilja se genomföras.

Vad som är slående är i själva verket hur starka angrepp som för närvarande riktas mot såväl förnuftet som mot våra känslomässiga reaktioner. Ta finanskrisen som exempel. Å ena sidan finns de som skyller den på förnuftet: alltihop beror på människors blinda tilltro till matematiska ekonomiska modeller, vilken hybris! Å andra sidan finns de (ofta samma individer) som skyller den på att människor låtit känslorna löpa iväg med sig: titta på alla giriga direktörer och bankirer och på  alla överoptimistiska personer som tagit större bostadslån än de har råd med!

I verkligheten är förnuft och känslor integrerade. Även om de är två skilda funktioner samverkar de ständigt. Med Brooks tudelade synsätt kan allt ont skyllas på  Nivå 2 medan allt gott och ädelt är lysande exempel på  den mirakulösa Nivå 1. Men i verkligheten finns ingen klar skiljelinje. Mot slutet på berättelsen om hans fiktiva par utvecklar Erica som pensionär ett nyfunnet intresse för konst. Eftersom det är något gott betonar Brooks att konstintresse är något känslomässigt och alltså tillhör Nivå 1 – men han nämner inte att hon precis lika gärna skulle kunna finns det intellektuellt stimulerande att ta del av konst.

Upplysningens stora tänkare –  inklusive de franska! – gjorde ingen sådan skarp åtskillnad mellan förnuft och känslor. De var intresserade av alla aspekter på  tillvaron och skapade både stor vetenskap och stor konst. Och som Alan Wolfe har påpekat i sin recension av Brooks bok i The New Republik kombinerade de amerikanska nationsgrundarna, i många fall också de ledande upplysningstänkare, demokratiska övertygelser (Nivå 2) med djärvt och otåligt agerande (Nivå 1).

Trots mina invändningar mot Brooks bok är det glädjande att den har utgivits och jag rekommenderar den gärna till läsning. Ett skäl är att det är en god sak att få de argument han anför samlade i en bok och presenterade på  ett tillgängligt sätt. Brooks har rätt i att de ofta fått förbli en underströmning i den offentliga debatten snarare än har diskuterats öppet. Ett annat är att jag anser att förnuftets försvarare bör välkomna snarare än skygga för att debattera känslornas betydelse för och inverkan på oss. Till att börja med skulle det inte skada om den offentliga debatten fördes mer passionerat. Att kämpa för större frihet och självständighet – framför allt från mot dem som vill studera våra hjärnor i syfte att kontrollera vårt känsloliv – låter i mina öron som något vi borde göra med stor hänförelse. 

David Brooks: The Social Animal: The Hidden Sources of Love, Character, and Achievement. Utkom 1 mars 2011 hos Random House, New York. Förlagets rekommenderade pris är $27. 

Sean Collins är bosatt i New York-stadsdelen Brooklyn. Han är kolumnist för Internettidskriften Spiked och ansvarar själv för webb-loggen The American Situation (americansituation.com).