Av Tim Black

Under hela den långa rättegången rörande krigsförbrytelser mot Liberias förre
president Charles Taylor har försvarets chefsjurist, den brittiske advokaten Courtenay
Griffiths, visat på den flagranta och rasistanstrukna dubbelmoral som tillämpats. Den
näst sista dagen under den tre år långa rättegången skiljde sig inte i det avseendet från
alla tidigare.
”Åklagarsidan har proklamerat att rättegången mot Taylor innebär slutet för
straffriheten. Vi instämmer i det påståendet. I själva verket är rättegången mot honom
av betydelse både för Afrika och för den gradvisa framväxt av en internationell rätt
som vi i egenskap av försvarare kompromisslöst bekänner oss till”, sade Griffith föga
anstötligt. Men sedan kom stöten: ”Inte desto mindre noterar vi att samtliga de som för
närvarande står inför rätta eller väntar på att ställas inför rätta vid den internationella
brottmålsdomstolen kommer från – gissa var? Afrika. Den saken bekymrar oss.”
I strikt bemärkelse stod Taylor, vars öde kommer att avgöras i sommar, inte inför den
internationella brottmålsdomstolen. Eftersom han anklagades för att ha kontrollerat
och beväpnat Revolutionary United Front under det brutala, tioåriga inbördeskrig i
Sierra Leone som tog slut år 2001, hade FN i själva verket beslutat att han borde ställas
inför rätta vid en särskild internationell domstol i Sierra Leone, förmodligen för att
infödingarna skulle kunna se hur rättvisa borde skipas. Men eftersom något sådant
bedömdes som en smula riskabelt gav FN sedan med sig och flyttade 2006 rättegången
till Haag, där också ICC har sin hemvist. Att Taylor i själva verket inte står inför rätta vid
ICC bör emellertid inte tillåtas förminska Griffiths poäng rörande ICC och internationell
rätt i allmänhet: båda förefaller mer än en smula benägna att inrikta så gott som all
sin energi på vad gammaldags kolonialister en gång i tiden brukade kalla den Mörka
kontinenten.
Ta bara en titt på de fem länder som har utsatts för ICC:s rättsskipning sedan
domstolen formellt upprättades år 2002: Sudan, Uganda, Centralafrikanska republiken,
Demokratiska republiken Kongo och Kenya. Man behöver inte vara någon närmare
kännare av internationella relationer för att upptäcka den gemensamma nämnaren. Det
har ju knappast varit någon brist på blodiga konflikter i andra delar av världen, samtliga
lika överfulla av orättvisor och brutalitet som någon annan. Trots det har till exempel
ingen av de USA-ledda och brittiskstödda invasionerna i först Afghanistan och därefter
Irak, där tusentals människor dödats, någonsin dykt upp på ICC:s radar. Fast förvisso
finns ett sätt att juridiskt rättfärdiga det som kan se ut som oförfalskad partiskhet.

Tydligen kommer ”aggressionsbrott”, som Bush, Blair och kompani mycket väl kan ha
gjort sig skyldiga till, inte att hamna under ICC:s jurisdiktion förrän år 2017.
Nu lär knappast den sortens lagvrängeri göra något nämnvärt intryck på Griffiths
eller dem som i likhet med honom anser att fokuseringen på Afrika när det gäller
rättegångar om krigsförbrytelser, vare sig de sedan äger rum vid ICC eller någon av de
andra domstolar som i realiteten fyller samma funktion, ”besudlar den internationella
brottmålslagens höga ideal” med lämningar av ”neokolonialism”. Och just där ligger
problemet med Griffiths kritik mot ICC och de andra liknande domstolarna. Tar man
honom på orden verkar det inte vara något fel med internationella domstolar som inte
skulle rättas till med en smula rasjämställdhet.
Men det är inte bara något som är fel med ICC, det är dessutom något som inte kan
korrigeras genom att domstolen blir lite mindre rasistisk. Tvärtom är ICC en i grunden
bristfällig institution. Att de som drabbas av dess rättvisa vanligtvis kommer från andra
världsdelar, snarare än från vår egen trakt, är ingen slump.
År 2000 fällde den dåvarande brittiske utrikesministern Robin Cook det ökända
uttalandet att ICC ”inte var en domstol som inrättats för att åtala brittiska
premiärministrar eller amerikanska presidenter”. Han hade rätt. Förenta staterna
vägrade ansluta sig till ICC, och försökte dessutom undandra sina offentliganställda från
åtal utomlands fram till 2004. Och även om Storbritannien har anslutit sig till ICC har
landet inte en tanke på att utelämna Tony Blair till domstolen, trots att antikrigsrörelsen
outtröttligt insisterar på att han borde ställas inför rätta för krigsbrott. Vad mer är, är
ICC som David Chandler noterat på spiked, fullständigt beroende av västvärlden för både
sin goodwill och sina resurser. Som ICC:s chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo påpekade
år 2004 har domstolen ”ingen regering och ingen polis”. Allt ICC har, från sin byggnad
i Haag och till sin krets av juridiska superstjärnor, kommer från västvärlden. Är det
då särskilt konstigt att den inte ägnar sig åt att åtala ”brittiska premiärministrar eller
amerikanska presidenter”?
Men det går djupare än så. Det antagande som ligger till grund för ICC och andra
liknande domstolar är att vissa länder, vissa nationer, är oförmögna att sköta sina
egna affärer. Vi i Storbritannien eller USA är kanske tillräckligt civiliserade för att
ta itu med de onda människor som finns mitt ibland oss, men de som bor på ställen
som Kenya eller Sudan är det inte. Det är därför människor som Charles Taylor eller
president Omar al-Bashir från Sudan när de väl har begått sina onda gärningar begärs
utlämnade från sina respektive hemländer och flygs iväg till Haag där de kan visa upp
sitt infödingsbarbari under kostsamma skådeprocesser.
På det här viset underminerar ICC och dess gelikar varje impuls till självbestämmande.
ICC förnekar människors beslutanderätt över sina egna liv liksom deras förmåga att
utveckla sina egna samhällen. Domstolar av det här slaget upprätthåller inte bara
lagstyre, de upprätthåller lagstyre utövat på distans. Som Philip Hammond tidigare
har skrivit på spiked innebär detta att det inte existerat något politiskt ramverk inom
vilket den fritt svävande internationella lagstiftningen kan hållas ansvarig inför de
folk i vars avlägsna namn den fäller sina domar – åtminstone inte i de länder, som
Demokratiska republiken Kongo eller Kenya, som bedöms vara alltför outvecklade för
att kunna hantera sina egna angelägenheter. I sådana regioner övertrumfas den politiska
kampen, konflikterna mellan olika intressen och övertygelser, av internationell lag. Och
den faktiska substansen i deras konflikter och kamp blir i och med att de skiljs från de
berörda folken bara till en lekboll som juristerna kan värdera och döma.

Det är föga märkligt att systemet är så tilltalande för egocentriska västerländska jurister,
som den okuvlige Geoffrey Robertson. Åtminstone enligt sin egen uppfattning gör de
något gott, eftersom de ställer mycket onda människor inför rätta. Även om rättvisan
i Storbritannien iland kan förefalla en smula trist, eftersom den alltför ofta är målad i
nyanser av grått, så är den där borta i Afrika, där machetebeväpnad milis våldtar och
skövlar, så underbart svartvit – och synbarligen ofta rent bokstavligt. Men naturligtvis
är det inte bara de namnkunniga juristernas egon som gynnas. Regeringarna i de länder
som bildat ICC, som Storbritannien och Canada, kan genom domstolen uppvisa den
dygdighet och moraliska konsekvens som den politiska situationen i deras hemländer
omöjliggör. Att Charles Taylor kommer att få avtjäna det straff han får inte i Sierra Leone
utan i Storbritannien säger allt. Så medan just nu de globala välgörarna börjar rikta in
sig på den mer ljushyade överste Gaddafi i Libyen bör vi minnas att hans öde inte bör
avgöras av några andra än libyerna själva. Att förespråka något annat skulle innebära att
deras frihetskamp ströps i sin linda av klåfingriga västerlänningar. Ska någon rättvisa
alls utmätas åt tyranner som Gaddafi, bör det inte vara ICC som håller i spaken till
giljotinen.

Tim Black är stabsskribent vid spiked.