Av Patrick Basham och John Luik
Eftersom kampanjen mot fetma påstås vara motiverad av medicinska skäl, kan det förefalla rimligt och påkallat att noga kontrollera att de påståenden som förs fram är väl underbyggda och pålitliga. Trots det finner man kontinuerligt att argumenten mot fetma är behäftade med allvarliga brister. Inte bara är påståendena om en fetmaepidemi ofta grovt överdrivna, utan den forskning som förknippar kroppstyngd med tidig dödlighet är ofta felaktigt återgiven – eller existerar inte ens.
Ett exempel innehåller den studie som den 11 mars publicerades i den ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet en förödande empirisk kritik av den vedertagna uppfattningen att risken för hjärtinfarkter skulle öka om man råkar vara ”äppleformad”. Studien fann att risken för hjärtattacker inte ökas av fettkoncentrationer runt midjan, något som direkt motsäger tidigare forskning som hävdat att överviktiga personer med betydande midjefett – alltså, annorlunda uttryckt, personer med äppleformad kropp – löpte tre gånger så stor risk att drabbas av hjärtattacker som personer med mer jämnt fördelat kroppsfett.
Vem som har eller inte har äppleformad kropp avgörs genom att mätning av relationen mellan midja och höfter – alltså genom att man jämför höftmåttet med midjemåttet och på så sätt får fram det som kallas för bukfetma. Den som har svällande mage är ”äppleformad”, den som har smalare midja men fetare höfter och stjärt beskrivs som ”päronformad”.
Studien i Lancet utfördes av en forskargrupp under John Danesh vid Cambridgeuniversitetet. Gruppen har under en tioårsperiod studerat 220 000 personer. Enligt professor Danesh kom studien fram till att: ”Oavsett om de bedöms enskilt eller i kombination bidrar faktorerna BMI (kroppsmasseindex), midjeomfång och relation mellan midje- och höftmått inte till möjligheten att förutse initiala kardiovaskulära sjukdomar förutsatt att ytterligare information finns att tillgå rörande blodtryck, förekomst av diabetes samt kolesterolvärden.”
Som Danesh antyder har andra forskare föreslagit att man bör koncentrera sig enbart på midjemått, medan många håller fast vid BMI som ger ett mått på fetma grundat på relationen mellan kroppslängd och vikt. Eftersom det är mycket enkelt att tillämpa utnyttjas BMI trots sina påtagliga brister universellt när det gäller att officiellt definiera fetma. BMI är fullständigt godtyckligt och har inget vetenskapligt signifikativt samband med dödlighet.
”Fettbekämparna” är vad vi kallar de individer som ursprungligen skapade nyheten om en fetmaepidemi och som med hjälp av trubbiga och otillförlitliga instrument som BMI och äpplekroppsformer fortsätter att förse allmänheten med missvisande information. De utgörs av en relativt liten grupp offentliganställda hälsovårdstjänstemän verksamma i USA, Storbritannien, EU och vid världshälsoorganisationen WHO, ett antal akademiker (av vilka ett stort antal har nära band till bantnings- och läkemedelsindustrierna), den 1996 upprättade International Obesity Task Force (IOTF) med säte i England, och ett antal forskningsgrupper som hävdar sig verka i allmänhetens intresse.
Hur reagerar de här fettbekämparna på den otvetydigt goda nyhet som publicerades i Lancet? Nog måste de väl jubla över det faktum att den hälsomedvetna delen av befolkningen fått en sak mindre att oroa sig över. Men nej, de är avgjort inte på humör att fira. Tvärtom. Fettbekämparna har inte slösat någon som helst tid på de nya goda nyheterna; varför skulle de det, när deras traditionella evangelium synbarligen fortsätter att fungera lika bra som förr.
Först och främst betonar fettbekämparna att fetma fortfarande är onyttigt. Den biträdande medicinske chefen för British Heart Foundation, dr Mike Knapton, meddelade att det stod klart att oberoende av hur man mäter fetma, så är den skadlig för hjärtat. ”Att mäta midjan eller kolla sitt BMI är två snabba och enkla sätt att kontrollera sin hälsa i hemmet”, sa han.
Säreget nog förblir fettbekämparna omedvetna om att det saknas vetenskapliga bevis som stöd för deras båda påståenden att övervikt och fetma skulle öka riskerna för en för tidig död och att de överviktiga och måttligt feta bör gå ner i vikt för att på så sätt förbättra sin hälsa och minska riskerna för att drabbas av hjärtsjukdomar.
Faktum är att fettbekämparnas påståenden vad gäller kroppsvikt och livslängd ignorerar 40 års internationell datainsamling, som tyder på att fetma inte leder till för tidig död. Många studier av resultaten av skilda sjukdomar har visat att effekterna av såväl kosthållning som fysisk aktivitet är oberoende av BMI eller andra mått på kroppsstorlek och fetma.
Det existerar mycket få trovärdiga vetenskapliga belägg som stöder påståendet att övervikt eller fetma skulle leda till en för tidig död. Katherine Flegal vid Centers for Disease Control and Prevention har till exempel funnit att det i det amerikanska populationen förekom fler för tidiga dödsfall bland normalviktiga än bland överviktiga individer. Hennes studie visade i själva verket att överviktiga amerikaner mest sannolikt skulle leva längst. I American Journal of Public Health fann Jerome Gronniger att män i den ”normala” viktgruppen uppvisade lika hög dödlighet som män i kategorin ”måttlig fetma”; den lägsta dödligheten uppvisades entydigt av män i kategorin ”överviktiga”.
Till yttermera visso har en studie som nyligen publicerats i American Journal of Clinical Nutrition och som granskar alternativa mått på fetma, som procentuell mängd kroppsfett, hudfliksmått, midjeomfång och relation mellan höft- och midjemått, funnit ännu mindre vetenskapligt stöd för påståendet att fett skulle leda till tidig död. Författarna konstaterar tvärtom att det för mellannivån i vart och ett av de alternativa måtten på fetma fanns ett negativt samband med dödlighet. Med andra ord uppvisade de individer som hade större midjeomfång eller en högre procent kroppsfett också en lägre dödlighet.
Allt det här borde påminna oss om att de framgångar som skördats av korståget mot fetma inte beror på att det grundas på några vetenskapliga sanningar, utan på hur fetmaentreprenörerna använder påstått vetenskapliga fakta för att påverka politiska beslut. Ska vi kunna ta oss ur dagens återvändsgränd genom att fatta klokare beslut, kräver det allra minst att vi i långt högre utsträckning än hittills blir medvetna om hur fettbekämparna på samma gång både förvränger och utnyttjar vetenskapen och de resultat den givit oss.
Självfallet är det sista som fettbekämparna skulle önska att rigorösa vetenskapliga studier bortser från de ofta slumpmässiga och i många fall icke-existerande indicier som utgör grunden för deras påståenden om en fetmaepidemi. Som den nya studien i Lancet illustrerar räcker den tillgängliga kunskapen bara till att konstatera att det pågående korståget, som bedrivs av självutnämnda och egennyttiga hälsomyndigheter som påstår sig veta något de uppenbart inte vet, är både hänsynslöst och lättsinnigt.
Patrick Bashan är chef för Democracy Institute och knuten till Cato Institute. John Luik är forskare vid Democracy Institute. Tillsammans med Gio Gordi har de skrivit Diet Nation: Exposing the Obesity Crusade, 2006.
I artikeln citerade källor:
K. M. Flegal och B. I. Graubard: ”Estimates of excess deaths associated with body mass index and other anthropometric variables”. American Journal of Clinical Nutrition 89 (2009): 1213-1219.
K. M. Flegal et al: ”Excess deaths associated with underweight, overweight and obesity”. Journal of the American Medical Association 293 (2005): 1861-1867.
J. T. Gronniger: ”A semi parametric analysis of the body mass index’s relationship to mortality”. American Journal of Public Health 96 (2005): 173-178.
”Doubts Emerge Over Heart Risk to ’Apple Shape’”. BBC News, 10 mars 2011.