Av Frank Furedi
Under senare tid har det offentliga livet i västvärlden lidit av en säregen psyko-kulturell åkomma. De primära symptomen är att vi förlorat tilltron till vår förmåga att förstå och skänka mening åt olika mänskliga upplevelser. Trots allt tal om att vi ”lever i en informationsålder” finns det i dag en stark tendens att nedvärdera det kända, samtidigt som vi allt mer grips av tanken på att det vi inte vet spelar en långt mer betydelsefull roll när det gäller att forma framtiden.
Följaktligen får människor ofta för sig att avgörande händelser, och i synnerhet sådana som inte var förutsedda, är konsekvenser av någons hemliga agenda. Tanken att vårt öde formas av manipulativa, välorganiserade och ofta illvilliga makter sprids konstant av både populärkultur och media. Förlusten av tron på människors förmåga att själva kontrollera sin tillvaro har tillsammans med den minskande respekten för kunskaper bidragit till att stärka uppfattningen att de vi inte kan se är viktigare än det vi kan urskilja.
Att se är inte längre att tro. Vare sig man lyssnar till offentliga debattörer eller tittar på en TV-serie är det frestande att dra slutsatsen att det i dag finns två parallella verkligheter: den synbara världen, och därutöver den skugghöljda, dolda värld där alla viktiga beslut i själva verket avgörs. Inte heller är det längre bara en handfull konspirationsfanatiker som tror att det verkligt betydelsefulla är hemliga sammansvärjningar och intriger. Faktum är att det var den före detta amerikanske försvarsministern Donald Rumsford som introducerade begreppet ”okända okändheter” för en större publik.
Hans argument för invasionen i Irak grundades på det enkla antagandet att det när det gällde Saddams påstådda utveckling av massförstörelsevapen inte spelade någon roll vad ögat kunde se. Som Rumsford uttryckte saken är ”frånvaron av bevis inte bevis för någon frånvaro”. Rumsford bad inte om ursäkt för det faktum att han inte var intresserad av vad som var känt; istället upptogs han av de ”okända okändheterna”, av hot som vi inte ens visste var okända. Utifrån en konspiratorisk världsuppfattning var det han sa fullständigt rimligt. När väl fantasin inriktas på dolda sammansvärjningar kan själva det faktum att FN:s vapeninspektörer inte kunde hitta några massförstörelsevapen i Irak tas som ett tecken på att ett allvarligt hot måste existera. ”Frånvaron av bevis” kunde tjäna som ett indirekt bevis för att Saddam var en så enastående sofistikerad aktör att han till och med lyckades lura erfarna och högt begåvade inspektörer.
Rumsfelds besatthet av det vi inte kan se och inte kan veta har entusiastiskt övertagits också av hans politiska motståndare. Många av dem tror i dag att en neokonservativ eller nyliberal bokstavligen kontrollerar allt som händer på vår planet. Finns det någon enda person som kan sägas personifiera konspirationstänkande, är det Wikileaks grundare Julian Assange. I en rapport med titeln ”Konspiration som styrmetod” (”Conspirace as Governance”), publicerad i december 2006, tecknade han bilden av en värld som genom konspiratorisk manipulation domineras av ett nätverk av auktoritära stater.
Assange skriver att ”i de fall då några detaljer är kända om de auktoritära regimernas inre funktionssätt, ser vi ett konspiratoriskt interagerande inom den politiska eliten, inte bara i syfte att vinna fördelar eller förmåner inom regimen, utan som primär planeringsmetod”. Han hävdar att ”information flödar från konspiratör till konspiratör” och tillägger: ”inte varje konspiratör litar på eller känner till varje annan konspiratör, även om de alla ingår i samma nätverk”. Det intressanta med Assanges argumentation är att ”konspirativt beteende” presenteras som ett slags agerande som inte nödvändigtvis har att göra med några bestämda syften, intressen eller målsättningar. Det gör helt enkelt i enlighet med sin egen logik tjänst som en organisations inre imperativ och genomsyrar därefter den ”primära planeringsmetodologin” hos auktoritära regimer. Det är nästan som om konspiration har en egen, självständig existens, oberoende av de konspirativa aktörernas syften.
Ur en sådan synvinkel blir konspiratoriskt beteende den allomfattande orsaken till allt ont i världen. Att Assange numera enligt ett avslöjande i Private Eye helt apropå kan hävda att hans forna vänner och medarbetare vid den brittiska dagstidningen Guardian agerar som de gör därför att det ingår i en judisk konspiration är i själva verket av underordnad betydelse för hans världsbild. Det råkar bara vara så att en rik åder av anti-judiska skräckhistorier finns att tillgå för dem som äger ett konspiratoriskt synsätt; konspirationsteoretiker dras nästan spontant till att hitta något slags judisk koppling hos dem som har makten.
Assanges teori baseras på tanken att så länge de olika nätverken av konspiratörer fritt kan konspirera bakom kulisserna, kommer de att fortsätta att behärska världen. Att avslöja deras skändliga verksamheter för allmänheten blir följaktligen ett slag kamp för frihet, eftersom det minskar flödet av ”betydelsefull kommunikation mellan auktoritära konspiratörer” och försvagar deras grepp om samhället. Enligt Assange och hans lärjungar utgör följaktligen läckandet av inspiration i sig ett slags befrielse, om man så vill ett slags moralisk motsvarighet till arton- och nittonhundratalens demokratiska revolutioner. Syftet är inte att läcka något specifikt utbyte av konspiratoriska åsikter, utan snarare att undanröja möjligheten att utbyta privata förtroenden. Med andra ord representerar ett tillstånd av fullständig transparens – utplånandet av gränsen mellan privat och offentligt liv – ett positivt alternativ till den rådande konspiratoriska världsordningen.
Ur sociologiskt perspektiv är det mest fascinerande med Assanges tes om ”konspiration som styrmetod” inte dess förenklade och ytliga syn på hur världen fungerar, utan snarare att en så naiv hållning faktiskt tas på stort allvar av inflytelserika institutioner och individer. Medias förtjusning för och uppvärdering av Wikileaks avslöjar att Assanges metoder och många av hans idéer, om än kanske inte hela hans synsätt, gillas av betydande delar av den västerländska kultureliten. Wikileaks prisbelönades 2008 av tidskriften Economist och 2009 av Amnesty International. Några av världens mest inflytelserika dagstidningar, bland annat New York Times, Le Monde och Guardian, har haft nära samarbete med Wikileaks. I fjol toppade Assange den läsaromröstning som genomfördes när tidskriften Time skulle utse Årets Person.
Att Wikileaks hyllas av delar av mediavärlden avslöjar konspirationstänkandets växande inflytande över journalistiken. Otaliga journalister har tagit till sig idén att det verkligt väsentliga i dag inte är storyn, utan storyn bakom storyn. Kunnandets minskande auktoritet har lett till en situation där journalister kommit att betrakta läckor som källan till den ”verkliga sanningen”. Många journalister tycks föredra att förklara ett skeende genom att reducera det till en hemlig komplott framför att försöka ge en rigorös analys av de samhälleliga och politiska orsakerna som lett till en viss kedja av händelser.
Men varför har teorin om att konspirationer härskar, och läckandet av information, blivit så omhuldade av människor som i övrigt har skiftande politiska värderingar?
Förtroendebrottets normalisering
Att läcka, eller att avslöja konfidentiell information, brukade uppfattas som illojalt, oansvarigt eller förrädiskt. Men sedan slutet av 1970-talet är det hemlighållande, konfidentialitet och en privat sfär som i ökande utsträckning ar stigmatiserats. Följaktligen uppfattas numera det som en gång fördömdes som förräderi – att läcka information – i stället som den modige visselblåsarens hjältedåd. Under 1980-talet förekom en flod av läckor i Storbritannien; läckandet hade blivit vardagsmat i det politiska livet. De mest betydelsefulla händelserna var förmodligen fallen Tisdall och Ponting, där offentliganställda tjänstemän försökte rättfärdiga att de läckt officiell information genom att hävda att det gynnade allmänhetens intresse. Trots att Tisdall i domstol befanns skyldig till brott (Ponting frikändes däremot i en juryrättegång) hyllades båda som hjältar och ansågs ha stått för rättvisan och för principen om att politiker ska kunnas hålla ansvariga av allmänheten. Och därefter har visselblåsande blivit något rutinmässigt.
Läckandet begränsas inte heller till aktivister drivna av sina övertygelser. Personer som tillhör maktetablissemanget använder numera också de oidentifierade läckor för att försöka misskreditera eller undergräva sina motståndare. Tvärt emot den allmänna uppfattningen att en läcka bidrar till att avslöja en dold plan, är det ofta läckorna själva som vill manipulera den allmänna opinionen. Det kan åstadkommas genom information som lämnas ut ”off the record” eller genom selektivt läckande av officiell information för att påverka människors synsätt. Sådant läckage kan åstadkomma mycket påtagliga skador. År 2003 avslöjade till exempel tjänstemän i Vita huset via journalisten Robert Novak att Valerie Plame var CIA-agent. Syftet med avslöjandet var att misskreditera Plames man, den före detta ambassadören Joseph Wilson, som hade ifrågasatt Bushadministrationens försök att rättfärdiga invasionen i Irak.
Ett skäl till att läckandet ökat så dramatiskt är att vi förlorat tron på auktoriteter och myndigheter. Sedan ett antal år har tanken att ”politiker ljuger” kommit att bli en oemotsäglig sanning. Människor är mycket skeptiska vad beträffar politikers och höga tjänstemäns integritet och karaktär. Och när så är fallet är det inte vad politikerna och tjänstemännen säger eller gör, utan snarare vad de påstås försöka dölja, som blir föremål för störst intresse. En konsekvens av den här cyniska uppfattningen om politik är att människors demokratiska rätt att ställa politikerna till svars i ökande utsträckning uppfattas som något som blir möjligt tack vare visselblåsarna snarare än på grund av någon autentisk granskning. Den inställningen har väl sammanfattats av en journalist som nyligen skrev att ”politiska läckor är på många sätt politikens livsblod” och därefter drog slutsatsen att läckorna ”är en relevant och ofta livsviktig del av den demokratiska processen”. Att personer som sviker förtroenden på det när nonchalanta sättet plötsligt betraktas som demokratins värnare vittnar om i hur hög utsträckning vi börjat acceptera tanken att vår tillvaro domineras av en dold värld av hemliga intriger.
En konsekvens av att det blivit normalt att svika förtroenden är att myndigheterna så gott som helt har givit upp alla försök att på allvar ta itu med problemet. När det brittiska parlamentets utskott för offentlig administration utredde läckor och visselblåsande i regeringskansliet sa kabinettssekreteraren sir Gus O’Donnell i sitt vittnesmål att officiella utredningar av läckage numera inriktade sig på att ”hindra framtida läckor snarare än att försöka hitta dem som mottagit läckt information”. Utskottets rapport drog slutsatsen att ”de bevis vi har funnit tyder på att interna utredningar av läckage sällan lyckas identifiera gärningsmännen”. Man tillade att ”detta delvis är en konsekvens av en politisk miljö som tolererar politiskt läckage på låg nivå”. Vilket är ett annat sätt att uttrycka tanken att eftersom läckor har blivit något konstant förekommande, är det meningslöst att göra någon stor sak av dem.
Då och då lovar någon politiker att ge sig på institutionaliseringen av läckor. I november i fjol lovade till exempel den brittiske försvarsministern Liam Fox efter att flera pinsamma avslöjanden hade kommit från hans departement att ta itu med det han karaktäriserade som ”läckagekulturen”. Men det är inte troligt att vare sig Fox eller någon annan kommer att nämnvärt minska den stora kulturella respekt som i dag tillkommer visselblåsaren. Såvida en regering inte ställs inför en gigantisk säkerhetsläcka av det slag som utgjordes av den senaste Wikileaksepisoden, kommer den att nöja sig med att enbart symboliskt ta itu med läckageproblemet.
Den privata sfären som mål
De nya konspirationsfantasternas förenklade världssyn bidrar till att rikta misstankar och misstroende mot den politiska sfären. Den tränger undan det kritiska engagemanget för det offentliga livet och ersätter det med ett destruktivt sökande efter en dold dagordning. Den drar uppmärksamheten från klarläggandet av faktiska motsättningar och bidrar i stället till att förvandla det offentliga till en teaterföreställning där det som spelar någon roll är misstrodda politikers privatliv och personliga intressen. Media underblåser den tendensen genom att sända ut signalen att vad som är verkligt betydelsefullt inte är vad offentliga personer i själva verket säger, utan vad deras ”verkliga” målsättningar är. Media uppmanar aktivt allmänheten att söka efter dolda motiv. Ingen är vad han eller hon ser ut att vara.
Denna normalisering av misstänksamhet och misstro har inga positiva drag. Tvärtom tenderar tanken att människors liv kontrolleras av dolda krafter bortom deras fattningsförmåga att få det offentliga livet att stelna. Än värre har misstänksamheten mot ledande politikers och tjänstemäns agerande i det fördolda gradvis utvidgats till att omfatta alla, vilket lett till en misstro mot allt som har med människors privata sfär att göra. Den saken är det huvudsakliga skälet till att transparens har blivit en så central kulturell dygd under det nya århundradet. Transparensen framhålls därför att man inte vågar lita på att människor agerar hedervärt om de inte kan hållas ansvariga med hjälp av regler, procedurer och, naturligtvis, dokumentation. Det är kombinationen av osäkerhet om vår förmåga att inhämta kunskap och misstro mot mänskligt agerande som underblåser både den konspiratoriska fantasin och hyllandet av transparens.
Dagens kultur bevarar fortfarande vissa små stycken av respekt för familjeliv och privatliv. Men både politiska kampanjer och populärkultur strävar kontinuerligt efter att avslöja de påstått skadliga effekterna av de företeelserna. Formuleringar som ”familjelivets mörka sida” framkallar en känsla av fruktan inför privata och osynliga relationer. Politiker och moralister har gått i bräschen för kravet på ökad offentlig granskning av människors privatliv. I synnerhet feministiska tänkare har bitande kritiserat tanken på en privat sfär. Många feminister hävdar att kvinnor osynliggörs i den privata sfären; deras arbete erkänns inte och blir följaktligen nedvärderat, och de själva blir offer för mäns våld. Uppfattningen att den privata sfären är en extremt farlig plats, i synnerhet för kvinnor och barn, har i populärkulturen blivit en sällan ifrågasatt sanning. Följaktligen har politiska beslut som medför intrång i människors privatliv fattats i syfte att öppna den privata sfären för offentlig granskning. Uppfattningen att enbart ständigt vaksamma offentliga myndigheter kan skydda barn från vuxnas övergrepp är i dag allmänt spridd – och just det påståendet är ett av de vanligast förekommande argumenten mot varje krav på att den privata sfären bör värnas mot intrång. Ur konspirationsfantastisk synvinkel är det alltid positivt att öppna människors privata sfär för offentlig granskning.
Det privata beskrivs ofta som en ”täckmantel” eller ”förställning” som tillåter ohyggliga fasor att utspelas i familjelivet. Den tesen förutsätter att människor om de lämnas ifred och undslipper offentlig granskning skulle domineras av sina destruktiva impulser. I synnerhet män döms ut för att utnyttja den privata sfärens privilegium till att terrorisera kvinnor och barn. Denna föga smickrande framställning av intima relationer förstärker tesen att vi alla hotas av att när som helst göras till offer. Ur en sådan synvinkel har den privata sfären inga som helst förmildrande egenskaper. Tvärtom. För vissa, i synnerhet bland kulturfeministerna, är alla intima relationer definitionsmässigt präglade av våld.
Det är omöjligt att hävda att privatlivet ibland kan vara våldsamt och förnedrande. Den privata sfären kan utgöra en fredad plats för destruktivt beteende. Men att privatlivet har sådana negativa aspekter utgör inget hållbart argument för att avskaffa det helt, lika lite som förekomsten av gatuvåld utgör något hållbart argument för att avskaffa det offentliga rummet. Dagens nonchalanta avfärdande av den privata sfären nedvärderar ett av de mest betydelsefulla fälten för mänskliga erfarenheter och upplevelser. Åtskillnaden mellan den offentliga och den privata sfären har varit grundläggande för den moderna individens uppkomst. Ingen strävan efter autonomi och identitet kan helt förverkligas i det offentliga rummet. Den privata sfären erbjuder inte bara ett potentiellt utrymme för eftertanke utan också en plats att utveckla en egen personlighet. Intima relationer kräver ett privat rum för att inte krossas under trycket från offentlig granskning. Vilka problem som än kan existera i den privata sfären, tillhandahåller den inte desto mindre en plats där vi både kan utveckla vårt sätta att uttrycka oss och utforska oss själva.
Tankar, känslor och passioner som uttrycks inför en intim själsfrände blir något fullständigt annat när de avslöjas för offentligheten. Som Hannah Arendt påpekade ”dödas kärleken, eller snarare utsläcks den, i samma ögonblick den visas upp offentligt”. Arendts observation av de destruktiva konsekvenser som följer på att den privata sfären påtvingas transparens kan också tillämpas på följderna av att läckage inom den offentliga sektorn institutionaliseras. I båda fallen förvandlas några av människans allra värsta karaktärsdrag – passiv voyeurism, illojalitet, förräderi, exhibitionism – till allmänintressets tjänare.
Läckor kan genera såväl individer som institutioner. I enstaka fall kan de blottlägga något betydelsefullt faktum som tidigare var okänt. Men det är betydligt mer sannolikt att de underblåser misstänksamhet och ryktesspridning, och att de distraherar och förvirrar. Det som avslöjas av en läcka förbleknar till intet i jämförelse med vad man potentiellt kan lära sig genom att analysera världen, genom efterforskningar och undersökningar, och, naturligtvis, genom konflikten mellan skilda åsikter och idéer. Men den stora skada som åstadkoms genom att läckandet hyllas är att läckage underblåser misstänksamhet, som i sin tur leder till uppkomsten av det slags konspiratoriska synsätt som uppmuntrar oss att söka efter dolda ränker i stället för efter lösningar på de problem världen står inför.
Frank Furedis On Tolerance: A Defence of Moral Independence utges i juni 2011 av förlaget Continuum i Storbritannien. Besök hans nätsidor på http://www.frankfuredi.com/