De kartor där utförda brott finns inlagda som börjat läggas ut på Internet av den brittiska polisen och som hyllas av media gör oss inte starkare – tvärtom förvandlas vi till panikslagna nätmedborgare. Intresserade kan ta en titt på nätsidorna som har adressen: http://www.police.uk/. Ett brittiskt ortnamn, gatunamn eller postnummer måste skrivas in.
Av Tim Black
Man kan fullt rimligt säga att den nätsida med ”kartläggning av brottsligheten” som härom veckan startades i Storbritannien inte var någon omedelbar succé. Där satt den brittiska allmänheten bänkad framför sina datorskärmad och med tangentfingrarna beredda, i väntan på möjligheten att skriva in en postkod eller ett gatunamn och få upp en karta som visade brottsligheten i deras grannskap. Visst var det spännande. Inrikesdepartementet försåg oss inte bara i sin välvilja med en interaktiv karta som informerade om hur många brott som begåtts på en viss gata, utan skulle också tala om i vilken av sex olika kategorier varje brott hörde hemma. Det här toppade Googles direktsända gatubilder. Det här var Crime View.
Oturligt nog för inrikesdepartementet och polisen, men knappast förvånande med tanke på mängden av publicitet, klarade nätsidorna inte av ”efterfrågemängden”. Så enstaka timmar efter att de öppnats med sådant buller och bång kraschade de. Och problemen slutade inte där. De som trots allt lyckats få upp sidorna upptäckte snabbt statistiska absurditeter. Två lugna gator i Sussex visade sig till exempel vara drabbade av en häpnadsväckande hög brottslighet, ett fenomen som förklarades av det faktum att polisen helt enkelt förmodade att ett antal anonyma mobiltelefonsamtal hade gjorts härifrån, eftersom man saknade kunskaper om varifrån samtalen i verkligheten kom.
På andra håll i landet visade sig en återvändsgränd i Oldham vara drabbad av sällsynt många inbrott. Den saken var en nyhet för invånarna, som avgjort inte utsatts för några inbrott. ”Det enda spännande som har hänt här på senare tid var när blåsten bröt av grannens palm”, berättade 36-årige Simon Jones. ”De fick ta ner hela trädet. Man ser fortfarande bitarna som sticker upp ur deras soptunna.” Också här handlade det om en felaktig placering; den lugna återvändsgränden hade vid kartutläggningen tillskrivits alla brott som ägt rum inom ett helt patrullområde. Och vid sidan om de tekniska problemen fanns också problem med klassifikationerna. Vissa har klagat på att de sex kategorier brott som redovisas – inbrott, rån, fordonsbrott, våldsbrott, övriga brott och asocialt beteende – helt enkelt är för allmänt hållna för att ge någon användbar information. Sexbrott blir ”övriga brott”; svår misshandel jämställs med pubgräl. Som dagstidningen The Times skrev gör det här hopbuntandet av brott det ”svårt att särskilja det genuint hotfulla från det som bara är störande”.
Men trots klagomålen och kritiken, trots all oro för fatighetspriser och för att allmänheten ska bli besatt av brottslighet, föreligger en bred enighet – åtminstone tveklöst bland politiker och media – om att brottskartläggningen på nätet åtminstone i princip är en Verkligen Bra Grej. Kanske var genomförandet till att börja med lite halvdant, säger man i kommentarerna, men idén är absolut jättebra.
I Guardian ansåg ledarskribenten att brottskartläggningen kommer att ”göra allmänheten bättre informerad, underlätta ett bättre lokalt beslutsfattande och engagera medborgarna i mer målinriktade strategier som syftar till att ta itu med viktiga problem som kan väcka starka känslor”. En ledare i The Times instämde och såg positivt på att medborgarna nu kan diskutera brottslighet och polisens resurser ”utan att något döljs”. Medan tidningen Daily Mail helt enkelt gladdes åt att så många verkade vilja ta sig en titt på inrikesdepartementets Crime View-sidor: ”Det här är en tjänst som allmänheten uppenbart vill ta del av. Och som de bara är alltför medvetna om att de inte tidigare har erbjudits.”
Det som verkar tilltala den brittiska mediaeliten är precis samma resonemang som staten har använt för att rättfärdiga sina brottskartor. De ger oss större möjligheter att agera; de ger oss den information vi behöver för att ingripa i och förbättra förhållandena där vi bor. Föga förvånande att den man som har det högsta ansvaret för verksamheten, biträdande polischefen i Avon & Somerset, Steve Mortimore, har meddelat att brottskartorna är en del av den liberalkonservativa regeringens satsning på det man kallar Big Society. Som inrikesministern, Theresa May, påpekade: ”Vi vill att människor ska kunna se vilka brott som äger rum på gatan där de bor, att de ska kunna tala om för den lokala polisen om de är oroliga och kräva att få veta hur man tar tag i frågorna.”
Men sanningen är att Crime Watch tvärt emot att ge oss större handlingsmöjligheter med största sannolikhet kommer att få motsatt effekt. Det påståendet kan förefalla strida mot allt förnuft. För vad i hela världen skulle det kunna vara för fel med att vi får möjlighet att se vilka brott som begås i den trakt där vi är bosatta? I själva verket är det just det som är problemet. Crime Watch uppmuntrar oss aktivt, i vår egenskap av isolerade nätsurfare, att betrakta området där vi bor i termer av brottslighet. Ingenting annat spelar någon roll, så abstrakta och avskalade är brottskartornas utformning. Och därigenom gör de oss till främlingar. Till främlingar för dem vi bor ibland, liksom till främlingar för våra egna upplevelser.
Vi ska inte längre känna oss trygga i ett område därför att vi känner gatorna i det och människorna som bor där. Tvärtom förväntas vi känna oss otrygga i det därför att vi i själva verket inte känner till vad som händer på gatorna, inte egentligen känner människorna där. Kanske inbillar vi oss att vi är trygga när vi promenerar längs gatan där vi bor på kvällen. Men en snabb titt på brottskartan visar kanske att gatan är försedd med en gul cirkel som i sin tur innehåller siffran ”4”. Det betyder att fyra våldsbrott har ägt rum precis där. Var vi inte redan oroliga, utan hade lurats till jämnmod av hur vi själva upplevt gatan, så blir vi åtminstone oroliga nu.
I Crime Views hotfyllda värld förses vi inte bara med information – vi får uppleva att våra normala, vardagliga uppfattningar blir ifrågasatta. En mycket specifik uppfattning om samhället som ett konglomerat av potentiella hot har givits officiell form. Tvärt emot att lugna någon människas oro kan nätsidorna bara förstärka den. Det är inte märkvärdigt. Hur skulle vi annars reagera på de sammanhangslösa symboler som visar allt ont som pågår runt omkring oss?
Och i just det ligger sakens kärna, den som i själva verket gör oss maktlösa. Med utgångspunkt i att samhälleliga problem reduceras till att enskilda ogärningsmän begår onda handlingar, och genom att framställa lag och ordning som den enda tänkbara lösningen, vill staten att vi ska agera genom att ”ställa polisen mot väggen”. Vad det här innebär i praktiken är synbarligen att oroliga enskilda medborgare ska hålla möten med traktens poliser, vars namn och rang meddelas på hemsidorna. Är detta regeringens Big Society, så är det en som kontrolleras av en starkt engagerad stat. Allt som ens påminner om grannsolidaritet ska tydligen nu arrangeras av statliga mellanhänder. Vilket innebär att det enda hemsidorna bidrar till att förstärka är en världssyn dominerad av rädsla, en rädsla som börjar så snart man tar steget ut över sin egen tröskel.
Tim Black är skribent fast knuten till nätmagasinet spiked.