Text: Patrick West
När är ett band inte något riktigt band? När det inte har någon ikonisk sångare. Då är det inget riktigt band.
Många finner det kanske säreget att Thin Lizzy för närvarande är ute på turné, 25 år efter att bandets frontgestalt och sångare, Phil Lynott, dog av för mycket sprit och droger. För de flesta människor var Thin Lizzy helt enkelt Phil Lynott, och tanken att ett band skulle fortsätta att uppträda under det namnet, men med en annan sångare, måste kännas besynnerlig.
Vi har varit här förr. Band har ofta försökt kämpa vidare utan de ikoner som en gång skapat dem, och för det mesta med bedrövliga konsekvenser. The Doors gav ut två album efter Jim Morrisons död 1971, innan de gav upp 1973. Black Sabbath producerade en rad huvudsakligen lättglömda album under 1980-talet efter att ha sparkat Ozzy Osbourne 1979. The Dubliners blev aldrig desamma utan Ronnie Drew. Lynyrd Skynyrd fortsatte att turnera till och med sedan tre av dem dött i en flygplansolycka 1977 och Iron Maiden strävade på utan Bruce Dickinson efter 1993 – tills han gjorde en strålande återkomst sex år senare. Än idag fortsätter The Stranglers att uppträda utan Hugh Cornwell, mer än 20 år efter att frontalgestalten lämnade gruppen. [Och låt oss inte ens nämna det som numera uppträder under namnet Beach Boys sedan alla de tre bröderna Wilson dött eller lämnat bandet.]
Jag har sett The Stranglers två gånger utan Cornwell. Båda gångerna var det en ganska tom upplevelse. Visst, vid deras spelningar får man höra några gamla favoriter av det mest berömda kvinnohatande band som någonsin kommit från Guildford, men det är samtidigt som att se ett band som befinner sig på gränsen till hyllningsframträdande. Man får en känsla av att inte se det äkta bandet, eller, mer prosaiskt, av att ”The Stranglers” helt enkelt ville tjäna pengar på sin forna storhet. Jag misstänker att de som såg ”Thin Lizzy” på Apollo i Hammersmith härom veckan kände likadant. Förmodligen uppskattade de låtarna, men distraherades av den gnagande känslan av att någon rätt väsentlig person saknades på scenen.
Rockgrupper är inte som fotbollslag eller som påvestolen eller som den amerikanska marinkåren sådan vi mötte den i Stanley Kubricks Full Metal Jacket. Som sergeanten i filmen förklarade: ”Marinsoldater dör, det är det vi är till för! Men Marinkåren lever för evigt. Och det betyder att ni lever för evigt!” Vad han påtalade var att vissa institutioner uppfattas som eviga och har ett inbyggt system för något som kan jämföras med den apostoliska successionsordningen.
Fotbollsspelare kommer och går, men klubbarna uppfattas som odödliga. Däremot kan de variera i sitt sätt att manifestera sin existens. Det tidiga 1970-talets råbarkade och triumferande Leeds United kan till exempel utgöra en bjärt kontrast till 2000-talets spännande men hopplösa Leeds. Men för lagets supportrar kommer det ändå alltid att finnas ett ”evigt” Leeds. Laguppställningarna i Chelsea och Arsenal kommer och går, men de flesta av oss kommer ändå alltid att betrakta Chelsea som i grunden ombytligt och Arsenal som förskräckligt trist. (Det här är skälet till varför essentialistiska Wimbledonfans är så noga med att det var deras klubb, AFC Wimbledon, som varr 1988 års FA-cup, inte dess efterträdare, MK Dons.)
I diametral motsats till det här finns essensen i ett band inte i dess namn eller dess kulturella eller geografiska associationer, utan i den kreativa drivkraften bakom det – det handlar om de individer som skapade bandet och som kom att representera det. The Who har lyckats fortsätta utan Keith Moon och John Entwistle, eftersom vi associerar bandet mer med Roger Daltrey och Pete Townshend, den förre med sitt prat om fiskodling och den senare med sina väderkvarnsliknande gitarrframträdanden. På ett liknande sätt identifierar vi Jimmy Page och Robert Plant med Led Zeppelin. Och The Cure kan fortsätta (och har fortsatt) med vilka bakgrundsartister som helst så länge bara Robert Smith fortsätter att leda bandet och vara fet och sorgsen.
Av det här skälet beslöt man mycket klokt att inte låta Beatles återförenas efter att John Lennon dött 1980. Och i en fiktiv verklighet är det också skälet till att Spinal Tap kunde ha hur många trummisar som helst som dog i bisarra trädgårdsolyckor eller kvävdes av någon annans spyor. Så länge bandet bara hade kvar Nigel Trufnel, Derek Smalls och David St Hubbins spelade ingenting annat någon roll.
Det här är själva poängen med band. Till skillnad från fotbollslag eller marinkårer varar de inte för alltid. Och det bör de inte heller göra. Beatlesfansen må muttra om Yoko Ono, men vi bör vara tacksamma för att hon hjälpte till att få slut på bandet. Annars är det inte alls omöjligt att de precis som Spinal Tap hade fortsatt under 1970-talet, levt högt på fornstora dagar och producerat album där de imiterade sig själva bara för sakens skull. Som Wings. Eller än värre, som Rolling Stones.
Jag förmodar hela problematiken går tillbaka till Platon och hans formteori. Vad det handlar om är det gamla problemet med filosofens dolk, eller, som det i dag är mer allmänt känt i Storbritannien, problemet med Triggers Kvast. Trigger är den inte direkt intellektuellt framstående huvudpersonen i den brittiska tevekomediserien ”Only Fools and Horses”. Han var stolt över att i gott skick ha bevarat samma kvast i tjugo år genom att 17 gånger förse kvasten med nya borst och 14 gånger förse kvasten med nytt skaft. Självfallet drog Del Boy och Rodney, seriens typiska företrädare för den engelska empirikens sunda förnuft, slutsatsen att Triggers kvast inte alls var samma kvast som från början, och att Trigger var en idiot.
Den platoniska essentialismen är inte särskilt fashionabel nuförtiden, och det av goda skäl. Den som tror att en levande häst bara är manifestationen av en evig, abstrakt häst har uppenbart aldrig sett någon mulåsna eller någon sebra. Säger någon någonting om den transcendentala stolen ska jag visa honom eller henne en barstol eller en trapphiss. Inte desto mindre lyckas essentialismen behålla sitt grepp över människors synsätt. Vi gillar att tro på något verkligt och oföränderligt. Att otydliggöra gränserna mellan det verkliga och det som inte är verkligt förblir i huvudsak ett tidsfördriv för romanförfattare som antingen skriver science fiction eller tillhör avantgardet, för postmoderna teoretiker, små barn och galningar. I övrigt föredrar det mänskliga förnuftet att hålla sig till det som är äkta. Och dagens Thin Lizzy är inte äkta vara.
Vi vill tro att band har en autentisk essens, en som kommer från deras kreativa genier. Men det är också därför Motorhead utan Lemmy, Simply Red utan Mick Hucknall, Crickets utan Buddy och Experience utan Jimi inte fungerade, inte kan fungera – och aldrig någonsin kommer att kunna fungera.
Patrick West är musikkolumnist i Spiked.