Av Ken McLaughlin 

I en artikel i förra månaden varnade jag för den sannolika ökningen av ”advokatyrforskning”, det vill säga studier som hävdas visa på en tidigare oanat stor förekomst av diverse samhällsproblem. Rapporter av det slaget sprids vanligtvis av organisationer som har ett egenintresse av att just deras verksamhet ska förbli högt på agendan över angelägna samhällsverksamheter, eftersom de därmed garanteras oförändrade eller höjda anslag. Med tanke på de nuvarande nedskärningarna i de brittiska offentliga utgifterna, som sannolikt kommer att få stor inverkan på såväl den offentliga sektorn som på välgörenhetssektorn och frivilligsektorn, är det kanske förståeligt att olika grupper ägnar sig åt att försöka värna sina intressen och sin verksamhet. 

Den sortens taktik verkar ha haft en viss framgång, i och med att staten synbarligen åtminstone lyssnat till dem som hävdar att nationens mentala hälsa befinner sig i kris. I går meddelade hälsovårdsdepartementet att man avser att investera 400 miljoner pund [cirka 5 miljarder SEK] i mentalhälsovård i syfte att garantera att såväl medvetandet om som vården av mentala hälsoproblem ges lika stor uppmärksamhet som man ägnar åt fysiska hälsoproblem. Hälsovårdsdepartementets nya strategi, ”No Health Without Mental Health” [”Ingen hälsa utan mental hälsa”] meddelar oss att en person av fyra vid något tillfälle i livet kommer att lita av mentalhälsoproblem, att en av sex just nu lider av sådana problem och att tio procent av alla barn mellan 5 och 16 års ålder är berörda. Även om den nya strategin innefattar alla åldersgrupper, sägs att dess långsiktiga framgång kommer att bygga på att man fokuserar på barns mentala hälsa. Föga förvånande har strategin lovordats av välgörenhetsorganisationer inriktade på mental hälsa, och då i synnerhet inriktningen på unga liksom behovet av tidiga ingripanden, som organisationerna i fråga hoppas få betalt för att tillhandahålla. Organisationerna har också tagit tillfället i akt att påminna staten om att möjligheterna att förverkliga strategin skulle kunna försämras till följd av nedskärningar inom andra men relaterade områden.

Det är fortfarande oklart hur mycket av de utlovade 400 miljonerna pund som ska tillföras i nya medel och hur mycket av beloppet, möjligen hela, som ska tas från redan existerande primärvårdsanslag. Inte desto mindre visar offentliggörandet av planen tydligt vad den liberal-konservativa koalitionen både betraktar som ett allvarligt nationellt problem och vad den avser att göra åt det. Enligt hälsovårdsministern Andrew Lansley kommer denna nya statliga politik att ”äntligen göra den mentala hälsan till en central del av allt vi äger … National Health Service [den statliga myndighet som i Storbritannien sedan 1948 bedriver offentlig sjukvård] kommer inte längre att fokusera enbart på behandling, utan kommer i ökande utsträckning att ägna sig åt tidig intervention och prevention i syfte att åstadkomma resultat för patienterna som är i paritet med de bästa i världen.”

Kanske har välgörenhetsorganisationerna och hälsovårdsmyndigheterna en poäng när det gäller tidig intervention. År 2005 hävdade en studie genomförd av Adrian Angold, docent i psykiatri, att ett av tio förskolebarn led av någon mental sjukdom, ett påstående jag vid det tillfället ansåg var vettlöst. Sex år senare har dessa ”verkligt sjuka” småbarn självfallet blivit äldre, och har synbarligen övergått till att ingå i den patologiska gruppen barn på skolornas rastplatser. Utgår man från Angolds studie kan det alltså förefalla som om det föreligger ett problem som håller på att förvärras. Men inom mentalhälsoområdet är ingenting som det först verkar.

Den första stötestenen är att komma fram till en exakt och för alla godtagbar definition av problemet. Begrepp som ”mentalsjukdom”, ”mentala störningar”  och ”mentalhälsoproblem” används ofta som synonymer, och i så hög utsträckning att så gott som vilket socialt, beteendemässigt eller emotionellt tillstånd som helst kan omdefinieras som en indikation på mentala störningar. När det gäller barn är till exempel den vanligaste ”mentala störningen” det som kallas ”beteendestörning”, och som innefattar sådana tillstånd och gärningar som att vara trotsig, att visa aggressivitet och/eller att uppvisa andra typer av ”asocialt” beteende. Det som i rapporten kallas för ”mindre vanliga störningar”, och som andra skulle kalla för mer allvarliga, kunde uppmätas bara hos 0,7 procent av barnen. Inte heller antyder tillgängliga fakta att situationen håller på att förvärras. När man från statligt håll i dag talar om ”en av tio” skiljer sig den uppskattningen inte från resultatet i en studie av förekomsten av psykiatriska funktionsrubbningar från 1999, som led av liknande definitionsproblem. Eftersom mentala problem är ett i hög utsträckning subjektivt fenomen är det helt enkelt svårt att bedöma fenomenets faktiska omfattning. Men ser vi till de ”hårda” fakta som trots allt finns, som statistiken över tvångsvårdade och självmord, snarare än till de elastiska och ständigt expanderande indikatorerna på mental ohälsa, är det möjligt att hävda att situationen är ljusare än den framställs.

Den brittiska nationella statistikmyndigheten var oförmögen att tillhandahålla någon nyare information om hur många barn som tvångsvårdats enligt den gällande mentalhälsolagen [Mental Health Act 1983/2007]. Sådan information skulle åtminstone ha gjort det möjligt att över längre tid jämföra hur många personer varit drabbade av allvarligare mentala sjukdomar. Men en rapport från Mental Health Act Commission konstaterar att mellan april 2002 och september 2003 bara 270 barn, de flesta mellan 16 och 17 år gamla, tvångsvårdades på vuxenpsykiatriska avdelningar. National In-Patient Child and Adolescent Psychiatric Study [NICAPS) fick statistik från 71 av 80 (89 procent) barnkliniker i England och Wales. Den visade att bara 663 personer var inlagda som patienter den dag räkningen genomfördes.

I Skottland var antalet barn som var akut omhändertagna för psykiatrisk vård mellan januari och juni 2003 totalt bara 29. Siffror från Världshälsoorganisationen (WHO) vksar att det procentuella antalet självmord i Storbritannien ligger på sin lägsta nivå sedan 1950 och har minskat under varje undersökt femårsperiod sedan 1985. Under år 2004 ägde 14 självmord rum i åldersgruppen 5–14 och 379 i åldersgruppen 15–24. Självmord i åldersgruppen 10–19 minskade med 28 procent under perioden 1997–2003. Intressant nog fann NICAPS studie också att den lägsta graden av förbättringar bland inlagda patienter uppvisades av den som vårdats för beteendestörningar, något som kanske antyder det fruktlösa i att behandla ett socialt problem som om det vore ett individpatologiskt.

Mentala problem i barndomen som leder till behovet av sjukhusvård eller, mer extremt, till att en ung människa tar sitt liv, är självfallet en tragedi. Inte desto mindre måste konstateras att de siffror som redovisas ovan, och som hänför sig till en population av cirka 13 miljoner individer i åldrarna upp till 18 år, inte antyder några signifikativa eller riskabelt höga nivåer av alvarliga problem hos gruppen barn och ungdomar som helhet.

Den verkliga tragedin är att den nya statliga strategin sannolikt inte kommer att göra något som hjälper de barn som verkligen är i behov av professionellt ingripande. Strategin ägnar sig i stället åt att tala om detaljerad manipulation av beteenden; den lovsjunger triviala schabloner och behandlar oss samtidigt alla djupt nedlåtande. Vi bestås ”Fem vägar till välbefinnande”, som meddelar oss att människor bör: ”knyta kontakter – men människorna omkring dem, familj, vänner och grannar; vara aktiva – ta en promenad eller jogga, spela ett spel; vara uppmärksamma – vara nyfikna och medvetna om omvärlden; fortsätta lära – lära sig nya recept eller ett nytt språk, uppställa utmaningar för sig själva; och ge – göra något fint för någon annan, anmäla sig som frivilliga, gå med i någon organisation”. Den talar också om att ”vi kan bli mer direkt engagerade i lokalt beslutsfattande, frivilligarbete och lokala aktionsgrupper, som till exempel i skolor och utbildningsanstalter, på arbetsplatsen och i våra lokala grannskap”.

Om vi för tillfället bortser från det faktum att för att vi åtminstone i Storbritannien kan uppnå  ”välbefinnande” genom att engagera oss lokalpolitiskt eller på flera av de andra angivna sätten bara sedan väl staten givit sitt medgivande efter att först ha kontrollerat om vi råkar förekomma i dess straffregister, är det ändå svårt att se hur den sortens ”goda råd” skulle hjälpa någon av de unga människor som verkligen genomlider en emotionell kris. Är det verkligen klokt att använda 400 miljoner pund på att säga åt oss att kommunicera med våra familjer, ta en promenad, lära oss ett nytt recept eller anmäla oss som frivilliga till någon förening eller välgörenhet? Kanske är det hög tid att sparka våra ilskehanteringskonsulter och istället rikta vår vrede mot koalitionsregeringen och den nedlåtande inriktning den givit sin mentalhälsostrategi.

Finns det något problem i hur vår tids barn beter sig, ligger det problemets rötter snarare i en vuxenauktoritetens kris än i någon barnens patologi. Ironin är att ju mer staten behandlar oss som barn, desto mer urholkas vår förmåga att fostra och forma nästa generation. 

Ken McLaughlin är docent i socialt arbete vid Manchester Metropolitan University i England. Hans bok Social Work, Politis and Society: From Radicalism to Orthodoxy är utgiven på Policy Press.