Gårdagen bjöd på en heldag i litteraturen och poesins tecken. Allt ägde märkligt nog rum med poeten (det vill säga jag själv) iförd de ljusblå/vita plast-skoskydd som brukar erbjudas på sjukvårdsinrättningar (eller lägenhetsvisningar), och som förhöjer tönt-faktorn till mer än 100 %!

Bortsett från detta var det två fantastiska möten där poesin stod i centrum!

Först tillbringade jag förmiddagen på Jakobsbergs folkhögskola, vackert och lantligt belägen på en kulle ovanför trafikgyttret vid Jakobsbergs station.  Där mötte jag en entusiastisk och nyfiken skara av elever och lärare vid skolan Skrivarverkstad, där man sedan många år tillbaka undervisar i både prosa, lyrik och dramatik. Alltid lika roligt att komma ut i verkligheten och tala om dikten och dikten tillblivelse och villkor. Fick även tillfälle att spela upp några bitar ur mina två radiopjäser ”Konsten att göra ett barn” och ”Mammor får inte dö” , som båda ekade fint i den nyrenoverade (därav fotbeklädnaderna) gymnastiksalen där vi satt. Lite som en kyrksal med högt i tak och bakom mig stod ett skelett i naturlig storlek. Något som efter ett tag kändes helt symptomatisk med tanke på hur många av mina dikter som utspelar sig i dödens närhet eller gestaltar den sortens frågor…

Bara några timmar senare var det dags att dra på samma sort plast-skoskydd igen (den här gången dock vita) eftersom golven på Målarsalen i Dramaten för tillfället täcktes av en vit heltäckningsmatta  ( en scenografi tillhörig Elfride Jelineks pjäs ”Köpmannens kontrakt” som spelas här i vanliga fall).  Men igår kväll intogs salen istället av den polske poeten Czeslaw Milosz, ja inte i egen person, han gick bort för några år sedan, men förra året var det 100 år sedan han föddes och i samband med detta har Brombergs bokförlag nyss givit ut en ny urvalsvolym: ”Ärlig beskrivning” med dikter av flera olika översättare. En av dessa, Anders Bodegård, höll i kvällen som bjöd på diktläsning av tre Dramaten skådespelare och ett både vittert och humoristiskt samtal med tre kännare av polsk poesi: Leonard Neuger, Aris Fioretos och Agneta Pleijel, som också skrivit bokens förord.  Aris gav ett fint porträtt av Milosz genom att likna honom vid en elefant: det stora fötterna tungt på jorden, men samtidigt så känsliga att han kunde känna en valnöt under dem, och en minneskapacitet som slår det mesta.  Milosz stora och rynkiga ansikte blickade ner på oss med sin varma blick och såg ut att instämma i karakteristiken....

Här en dikt ur den nya boken:

VARHELST

Varhelst jag är, på vilken plats som helst

på jorden, döljer jag för människorna min förvissning:

j a g  ä r  i n t e  h ä r i f r å n.

Som var jag utsänd att absorbera så mycket som möjligt

av färger, smaker, ljus och lukter, att uppleva

allt det som är

människans andel, förvandla det upplevda

till ett magiskt register och ta med det dit

varifrån jag kom.