För den poesiintresserade rekommenderar jag idag Svenska Dagbladets kulturbilaga. Där skriver Eva Ström insiktsfull om Tranströmers sätt att använda metaforer och om den fokusering på enstaka ”perfekta” rader i hans diktning, som riskerar att förminska läsningen av dem.  Detta metaforbruk inom poesin har diskuterats och kritiserats under senare år, men som Eva Ström skriver är metaforbruket så invävt i vårt språk att vi inte längre reflekterar över det som metaforik.  ”En ports bilder sägs vara ”svåra att tränga igenom” som om själva papperet bestod av något svårforcerat och motspänstigt material som läsaren kroppsligen måste ta sig igenom, när denne i själva verket funderar över text och uttryck”, skriver hon bland annat.  

På samma sida (med andra ord ett helt uppslag ägnat poesin!) skriver Carina Burman om avsaknaden av dikten själv på tidningssidorna. I samband med Tranströmers Nobelpris må talet OM dikten ha fyllt tidningssidorna.  (Eller mest om pristagaren om sanningen ska fram – i skrivande stund påminner jag mig en av kvällstidningarnas löpsedlar i sammanhanget: ”Tranströmer: Sjukdomen, Pengarna, Hustrun” (!)) Ett något märkligt – för att uttrycka det lindrigt – sätt att karakterisera en diktare i världsklass… Carina Burman drar sig till minnes den tid då en form av dikt – den intelligenta dagsversen – användes flitigt för att kommentera samtida händelser.  Något som numera bortfallit till förmån för ytans sensationsskriverier. Några enstaka gånger kan jag minnas att  dikten fått träda fram och kommentera världshändelser. Just vid sådana tillfällen där det gängse språkbruket visat sig vara otillräckligt. Efter elfte september publicerade Dagens Nyheter en lång dikt av Adam Zagajewski som inte explicit skildrade händelsen och heller inte var skriven med anledning av den, men som ändå hjälpte läsarna att finna ord för det som hänt.  Efter tsunamin fick jag själv i uppdrag att läsa upp en dikt i kulturradion, skriven på en direkt beställning och några enstaka gånger har Göran Greider fått lov att uttrycka sig mera som poet än som polemiker i samband med olika politiska händelser. Här finns mycket mer att göra! Låt dikten tala sitt eget språk, utan att driva teser och åsikter, och tidningssidorna kommer att fördjupas och kompliceras, och framförallt kommer läsarna att få tillgång till texter som utnyttjar språkets hela potential.