Rut Hillarp debuterade som poet i slutet av 40-talet med den tidstypiska titeln ”Solens brunn”.  Hon gav ut en rad böcker, både prosa och lyrik under 50-talet och återkom sedan efter en lång paus i mitten av 80-talet med diktsamlingen ”Spegel under jorden”. På senare år, fram till hennes död för några år sedan, blev hon en mycket läst och beundrad författare, särskilt bland många unga kvinnliga poeter.  Hennes ofta passionerade diktning, hennes mod och hennes sätt att ta hjälp av den fotografiska bilden för att förstärka diktens uttryck blev vägledande för många unga poeter.  Att hennes ord fortfarande i hög grad lever blev uppenbart igår på Rumänska kulturinstitutet där kvällen helt ägnade Rut Hillarp. Jag har inte varit med om samma trängsel där sedan Hertha Müller fick Nobelpriset! Anledningen var den nyutkomna biografin om Hillarp, skriven av hennes nära väninna, Birgitta Holm och den samtidigt utgivna redigerade Dagboken av Ruts egen hand.  (Läs gärna flera recensioner för att få en samlad och komplex bild av mottagandet: dn.se, gp.se, sydsvenskan.se, ab.se)

 

Kvällen bjöd på högläsning av minst ett dussin poeter som hade valt att läsa var sin egen Hillarp-dikt.  Många valde att som Rut alltid gjorde, läsa dikten två gånger.  Ett efterföljansvärt exempel, först andra gången upphör man att höra den betydelse språket kommunicerar, den som vi alltid först av gammal vana är inställda på, och kan lyssnar mera på klangen och rytmen, oavsett betydelsen. Jag fick äran att avsluta hela uppläsningen och hade valt en dikt ur samlingen ”Strand för Isolde” .  I den dikten talas det om En Röst och En Mor. Det var de två orden som var vägledande för mitt val av dikt.  Diken påminde mig om en annan uppläsning  för många år sedan, där Rut själv medverkade., tillsammans med flera andra poeter, däribland jag.  Jag minns att det den gången var det en uppläsning med mycket anspänning och när jag skulle läsa kände jag att min röst hela tiden låg på gränsen till att spricka.

 

Från den gången har jag ett mycket tydligt synminne av Rut , som satt på första bänken rakt framför mig med sitt  strama dok runt håret (som hon alltid bar) och såg på mig med en oavvislig mörk blick. Det var den blicken som bar min dikt tvärs igen uppläsningen så att den inte föll sönder.

 

Här  Ruts dikt som jag valde till gårdagskvällens uppläsning:

 

RÖSTEN

 

I drömmen hörde jag honom ropa

 

Och i detta ögonblick av

långväga svar

återfinner jag den milda döden,

andas jag

trädens födelse.

Ljungens klockor

lämnar fritt sina

hemligheter i min hand.

 

Min kropp är markens svalka

och den sköra höstens moln

glider

genom mina ögon.

 

Han ropade i gryningen

och rösten var min moders.

Havet ska bära mig

till en famn.

 

 

PS För er som undrar över kopplingen Hillarp och Rumänien visades under kvällen också experimentella filmer av Michail Livada, rumänsk filmare,

som också i hög grad var en del av Hillarps liv.