Kan poesi vara folkbildande? Säkerligen, tror jag som anser att läsningen av poesi är ett förträffligt sätt att öka sin folkliga bildning inom alla möjliga områden, det språkliga så väl som något av alla de många teman som samtidens dikt gärna ägnar sig åt; äldrevården, fågelskådning, arbete i restaurangnäringen och utforskandet av norrländska dialekter, för att nu nämna bara några.  Några andra som tycks vara av samma åsikt är den jury som delar ut Örjan Lindberger-priset.  Lindberger var professor vid Stockholms universitet, men också mycket engagerad i folkbildningen i Sverige. Priset ska gå till någon som liksom han arbetade i den andan och i år har det tillfallit poeten och kritikern i Dagens Nyheter, Anna Hallberg, speciellt för hennes ”Snälla Poesiskola” som ni fortfarande kan hitta på nätet. Googla på namnet. Grattis Anna till ett mycket välförtjänt pris! Själv ska jag ge mig i kast med att läsa om en annan poet , nämligen den som Roberto Bolano skriver om i den lilla fina boken ”Amulett”. Den handlar om Auxilio Lacouture, (bara namnet!) modersgestalt för de mexikanska poeterna, som sitter gömd på en toalett den filosofiska och litterära institutionen i ett universitet i Mexico City. Universitetet är ockuperat av armén och hon sitter där i 12 dagar 1968 och minns sitt liv, återgivet i bokens 191 sidor.  Hade inte Bolano dött en alldeles för tidig död år 2003 är jag bergis på att hans namn förr eller senare skulle ha hörts ur Peter Englunds mun en torsdag i oktober. Nästa vecka lär det vara dags. Såg på Ladbrokes att oddsen var lägst för Amoz Oz och inte mig emot, men eftersom jag just läst ”Norwegian Wood” av japanen Haruki Murakami sätter jag en slant på honom – något högre odds dock.