Fick tillbaka hoppet om litteraturprogrammet Babel i SVT efter den senaste sändningen (fortfarande på SvT Play). Inte längre så mycket ögontjänande kringsnack utan direkt på litteraturens väsentligheter. Säkert hade det med de inbjudna gästerna att göra.  Katarina Frostenson till exempel höll hela tiden kvar fokus vid dikten och dess kärnpunkt, beskrev sitt skrivande utan att upphöja det till något mystiskt och otillgängligt och talade om gåendet, vandrandet som ett sätt att lägga märke till och upptäcka tillvarons alla detaljer och snappa upp alla de olika språk som (även om de samtliga bottnar i svenskan) virvlar omkring som lösa pusselbitar i den värld vi rör oss i. Ibland krockar dessa pusselbitar med varan dra så att dynamik uppstår. Löpsedelsspråket med den inre sköra rösten, reklamkampanjernas högljuddhet med viskningen avsedd för bara ett enda öra och bullermattan med det späda skriket. Denna motsägelsefulla ljud-kakafoni är något som Frostenson själv ofta utnyttjat i sin diktning, inte minst i den senaste just utkomna boken: ”Flodtid”.  Ni som har fördomar om ordet ”finkultur”, (ett ord jag helst inte vill ta i min mun, eftersom det företrädesvis används för att håna..)och tror att det är bara där som Frostenson hör hemma, hör här några rader ur dikten ”Maten man äter /Klagan”, som drar upp linjen mellan akademiledamoten och Sonja Åkesson:

”Som främling sveper du om hörnet på butiken sju till elva,

ögonen tar upp ordet Rea på fika

Fråga oraklet vad de gör med din kropp

det känns som ödesvind och klippskär

vrakbitar i halsen, sticker ut pinnar ur kind och tinning

mest ur ögonen

du måste andas lugnt, hjärtat

inte se bort

inte blunda, se men

                           inte förtäras av de svarta seglen, den rad som

står vid porten, väktaren: intighetens bokstäver versalt och utan rot

IDOL A DOM B ELIMINERA C

Går in för att få nåt i magen, fingrar trevar under skyltar efter någon burk att

bära hem, till lägret framför skärmen, sakta äta ensam –

det är inte farligt

ensamhet är helt naturligt

stod det

Under skylten Matglada Varor står pocketen Styckmodet på min son

vem tog den, la den i sin korg bredvid en rot

ett mjölkpaket skvalpande intill

        Vad vill du inte röra   det är detsamma som att slippa höra”