Det känns som alldeles nyss – det var alldeles nyss! – som han gav ut sina egna lyhörda Goethe-tolkningar med kommentarer: ”Livskälla ur döden sprungen”, 96 år gammal. Augustin Mannerheim, född vid tiden för första världskriget, jägmästare, poet, metriker och författare, (alla titlar känns för små och trånga för denne man – detta enmans-universitet!) gick ur tiden den 30 augusti, läser jag i dödsannnonsen, införd i dagens tidning.  Tre rader ur hans senaste egna diktsamling ”Öppnas om natten” från 2005,  pryder annonsen:

Vita bojen lossnade

från sin bottensten.

Vinkade och seglade. 

Jag hade förmånen att få bli en smula bekant med Augustin på senare år, han brukade ringa och med tordönsstämma lämna ett meddelande som omedelbart måste åtlydas på telefonsvararen. ”Det är ÅÅÅUGUSTIN, var god och ring mig genast!” Och det gjorde man förstås och fick sig omedelbart några olika tolkningsförslag av klassiska  dikter att ta ställning till på momangen. ”Vad tror DU om det här?”  Det gällde att inte bli svarslös..fast man verkligen talade med sin absoluta överman i alla filologiska spörsmål.. 

Jag plockar fram den senaste diktsamlingen ur min bokhylla. Ut trillar en recension, skriven den 5 juni 2005, av författaren Anders Paulrud i Aftonbladet.  Anders finns inte heller kvar hos oss, gick bort alldeles på tok för tidigt år 2008.  Recensionen slutar med dessa vackra ord: ”Ja, så låter det när språket älskar. Enkelhet ur stor erfarenhet, fullständig kontroll över rytmen”.

Här ett exempel på just detta, två haikudikter ur boken:

Så kallt i skuggan.

från solstrålen föll ett löv,

hösten står rustad.

Färger blir starka.

Gamla ögonlock tyngs ner,

öppnas om natten.