Fick just besök här hemma av Angela Garcia, colombiansk poet, sedan länge bosatt i Malmö, som arbetar med att göra en film om åtta svenska poeter,  som kommer att intervjuas om sin diktning och sitt förhållande till poesin. Filmen är tänkt att visas i den spanskspråkiga världen, där Angela (som också arbetat med att ordna internationella poesifestivaler i flera olika länder) har många kontakter och arbetar för att sprida intresset för svensk poesi. I Latinamerika tror hon att det finns en stor publik med intresse för den i deras ögon ”exotiska” svenska poesin och det svenska språket.  De frågor hon ska ställa till de åtta poeterna (varav jag råkade bli den först filmade) handlar mycket om hur intresset för poesin uppstod och om barndomens koppling till det poetiska nuet och dikter som skrev långt senare.  När blir man egentligen poet? Svårt att frysa fast just ett bestämt ögonblick, men för min egen del tror jag att det handlade om att jag redan som barn var en iakttagare, en som stod lite vid sidan av och betraktade,  lade märke till detaljer, lyfte fram enskildheter. Var en slags poet utan att skriva i mitt förhållningssätt till världen och människorna. Kanske är det en väg in i poesin…Säkert finns det också andra, helt annorlunda ingångar.  Angela bad mig välja en enda dikt som på något sätt gestaltade min barndom. När jag fick frågan upptäckte jag hur svår denna dikt var att välja. Kanske finns det skärvor, glimtar, spår av en barndom i allt man skriver. Och kanske ligger just det ofta utanför medvetenheten och ens egen vetskaps gräns…Till slut valde jag, nästan på måfå, en dikt ur min debutdiktsamling,  ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”, som gestaltar (tror jag) ett slags tillstånd som hänger ihop med en känsla som var väldigt påtagligt i barndomen. Den låter så här:

Väntade en hel vinter på att någon

som var längre än jag skulle böja

sig ner över mig och viska något

i förtroende. En far kanske, eller

en häst som letar efter socker